CbyTrimaster_logo_text1

Jag har aldrig varit bättre!

Jag växlar upp till 53-12. Kadensen är fortfarande nära hundra och det bara susar i öronen av vinddraget. Det här är ju helt galet. Jag känner mig mer som om jag sitter på en motorcykel än på en förvisso tävlingscykel men det är mina ben som driver fram den. Bara en timme innan så simmade jag fram och tillbaka till min lilla brygga som är exakt 265m bort och varje gång gick det klart under 7:30. Även den 8:e gången. Så bra att simträningen varje morgon 6 – 7 sedan oktober äntligen gav resultat. Avslutande maratonlöpningen tänkte jag börja med ett tempo strax under 4:30 min/km för att spara mig lite för en negativ split som jag tycker är något av ett adelsmärke vid långdistanslöpning. Det här är helt otroligt. Jag är ju 50+ och det är så här? Jag har aldrig varit bättre!
Jag vaknar av en ordentlig knuff i sidan. Jag hör något i stil med att jag ska sluta snarka så pass mycket då det är förbjudet att riva k-märkta byggnader.
Jag är helt yr i skallen. Jag har som vanligt läst alldeles för många Facebook-, Twitter- och Instagraminlägg. Min hjärna måste ha kokat ihop det till en sann sörja och sen gjort det till mitt eget. Att jag är lika duktig och snabb som alla skriver om. ”Det är ingen löpning om man inte springer minst 5min/km”. ”Va, du klarar inte 120 minus din ålder i antal armhävningar?” ”120kg i bänkpress som uppvärmning.” ”Vill du cykla med oss ska du ha FTP över 320 W, - minst!” ”Du behöver inte ta med någon dricka, vi springer bara 2 timmar och de där 3 milen klarar du dig nog utan”.
Alla dessa exempel är smått överdrivna men du läser dem ändå i en och annan form nästan dagligen. Sociala media kryllar av alltid glada, super-vältränade modellatleter som egentligen inte gör något annat än tränar jämt, skriver racerapport om sina topplaceringar och är dessutom fantastiskt sociala, föräldrar, närvarande och allmänt beundrade. Hur fanken ska du hänga med. ”Dom där” blir konstant bättre och du vet inte ens hur du ska pressa in alla träningspass i denna vecka bland allt skjutsande till fotboll, blockflöjtspiruetter och frilyft i matjonglering. Det är bara för mycket! Hur går det till?
Nu vill jag verkligen inte oja om gamla tider och ”bättre förr”, men innan den enorma informationsspridning från sociala media var man tvungen att vara vid klubbens alla träningar för att kunna skröna och berätta om sina förträffligheter och då såg man också direkt rätt snabbt om alla dessa påståenden egentligen stämde. Och handen på hjärtat, om någon skulle fråga dig vad du springer på milen, låter det inte väldigt mycket bättre om du då plockar fram tiden som du minns från länge sen där allt stämde och du var som bäst?
Hur ofta ser du ett Instagraminlägg där någon berättar att löpningen avbryts efter 3 km i gångtempo och efteråt blev det fika med ljummet beskt kaffe och en 3 dagar gammal macka. Aldrig!
Allt du ser är bara det bästa man kan tänka sig. Som man vill visa för andra. Man kan hoppas på bekräftelse och beundran. Det är rätt naturligt, då vi alla vill ha bekräftelse. Varför man då dock gör sitt förvisso riktigt bra personbästa på IRONMAN ytterligare ett par minuter bättre och dessutom hänvisar till långt toabesök, punktering och felvisning av vägen från funktionär. Ja, det får stå då för var och en. Verkligheten är ofta mycket mer normal, jobbig och inte alls så himla perfekt. Tänk på det när du kommer till din nästa stora tävling och tycker att alla är så himla vältränade. De har dessutom dubbelt så snabba cyklar som du, tränat minst dubbelt så mycket och är minst dubbelt så glada och avslappnade som du. NOT!
Och skulle du ändå träffa på någon som ger intryck att allt är bara en baggis och enda bekymret är vilken klädsel man ska ha på sig vid prisutdelningen. Ta hen åt sidan och ge hen en riktig kram och säg: Du har aldrig varit bättre än nu, det är helt ok, lycka till med loppet!

(Förresten är jag säkert också i vissa sammanhang en av ”de där”! För att klargöra några saker:
- jag tävlar inte konstant
- jag är alltid något nervös inför en tävling, även om jag har nu knep att ha det rätt bra under kontroll
- jag försöker alltid att se något positivt efter varje träningspass även om det gick hur dåligt som helst. Träning är som livet, en evig process. Att göra något liiiite bättre, men man lyckas inte varenda gång och varenda dag.
- jag kan träna utan att fika, även långa pass (över 2 timmar)
- jag kan fika 5 ggr om (tränings)dagen men det är ett extremt undantag
- Det är sant att min tempocykel är bara 5 år gammal trots att jag har tävlat i nästan 30 år i triathlon.
- Jag kommer att tävla med hjul som är över 10 år gamla. Det kostar mig säkert någon minut i sluttid i jämförelse med de bästa tempohjul som kostar runt 20000kr paret.
- Om allt blir som tänkt kommer jag ha den absolut nyaste tempohjälmen som ska ge mig i bästa fall 14 sek (!) tidsvinst på 180km.
- Jag vet att man kan cykla fort utan effekt- eller pulsmätare.
- Det finns inget samband mellan antal inlägg på sociala media och prestationsförmåga i tävling och i verkliga livet.
- Jag har varit med i en hel del tävlingar där jag struntade helt i sluttiden. Har jag tävlat då?

Och om du absolut, ändå vill uppnå något i alla fall: Börja från slutet. Svara ärligt på frågan: Varför?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln