CbyTrimaster_logo_text1

Senaste inläggen

2018 > 07

Vy under en av vårens cykelturer. Du ser bara 3 av de 4 mätdatorer som jag har med mig. #polarV800 #PolarV650 #polarM460 Vy under en av vårens cykelturer. Du ser bara 3 av de 4 mätdatorer som jag har med mig. #polarV800 #PolarV650 #polarM460




23 dagar kvar till IRONMAN Kalmar, en och en halv veckor riktig hård träning framför mig och jag börjar med – löpförbud. Det är alltså inte många dagar kvar och jag vill få till att min kropp som ibland känns mer som en knarrande ladugårdsdörr än som en ”elitmotionär”, kommer i någon typ av form. Då får jag resultatet rakt ”into my face”.

”Det bästa för dig är om du inte springer i en vecka, minst”. Johan tittar allvarligt på mig och hans blick säger att han är beredd att jag nu brister ut i manlig gråt (manlig gråt mycket manlig och helt ok, för det gråts alltid om mycket viktiga saker) eller om jag skulle få ett raserianfall (jag – aldrig, seriöst, jag är vuxen, det löser jag på ett annat sätt). Johan är min naprapat, min guru, min (o)hemliga agent i strävan att min kropp inte bara håller lite till, gör lite quick fix inför något lopp utan att den kan prestera ännu bättre framöver.

Jag svarar med ett rungande: ”Yes, det gör vi!” Nu tänker du. Vad pågår där. Gubben babblar om 15% bättre på 1000 dagar, kör på två veckor en 70.3, en IRONMANdistans #LaponiaTriathlon, ett kuperat millopp och en olympisk distans som Emma Graaf betecknar som riktigt tuff, och är nu i förberedelse till året triathlonfest i Kalmar och … ”Yes, det gör vi, ingen löpning på en hel vecka”.

Till saken hör att jag sedan förra hösten fick resultatet av en kombination av flera inte perfekta ingredienser: en skada? Ok, i alla fall ett hinder att kunna använda kroppen som jag vill kalla det som självklart. Vissa uttalanden från allmänheten som påpekar att jag minsann är närmare 40 än 30 och nu går det bara utför, har jag aldrig accepterat. Och absolut inte nu. Det kostade mig rätt många timmar att lyssna av expertis. Flera naprapater, en löpteknikexpert, ett specialistföretag som mäter kroppsrörelse med höghastighetskamror, Racefox som sedan ett år har koll på en mängd löpteknik relaterade parametrar utöver hastighet, distans, tid, puls och frekvens, en löpeffektmätare, en extra utbildning i avancerad träningslära på KI, otaliga vetenskapliga artiklar, vissa publicerade så sent som  för bara ett par veckor sedan, företagsinterna forskningsrapporter, flera föreläsningar, bl.a. en om fötternas betydelse för löpning (Tack för tipset Magnus) och många, många samtal.

Och sen är slutsatsen: löpförbud? Nej, det är en konsekvens.

Sammandraget för att inte trötta ut dig kära läsare och ändå ge dig någon tankeställare:

- Jag har i evigheter hört att jag är stel i höfterna – och struntat i det, i alla fall inte hanterat det fullt ut

- Jag har hört länge att jag springer främst med styrka men egentligen går jag snabbt. Skapade bara en irritation för mitt ego utan att lyssna på innehållet av detta påstående.

- Jag har styrketränat, absolut men utan att inse att jag först bör blir bättre på att aktivera de rätta musklerna först.

- Jag har stannat upp i min utveckling att bli snabbare.

Jag kände att jag behövde göra något mer genomgripande. Ge mig mer tid än bara till nästa tävling som alltid är bara några veckor borta. Och nu gör vi det. Mitt i pågående säsong. När jag hade på känn att jag faktiskt kunde prestera en bättre tid. I sammanhanget vill jag rekommendera att läsa bloggen av Magnus Jonsson (länk här). Han är bra på att uttrycka det jag ville ha sagt. Ibland behöver man ta ett steg tillbaka. Bygga från grunden för att det blir väldigt mycket bättre.

Vad kommer jag göra nu framöver:

- Se min naprapat regelbundet i samband med det arbete vi har framför oss. Och nu leder vi detta, istället för att konstant reagera. Btw Jan Frodeno berättar i sin senaste bok att han får en behandling minst varannan dag. Jag ligger dock inte riktig på hans nivå och har inte riktigt den träningsbelastningen på min kropp heller.

- Jobba mer med att bygga upp mina fötters rörlighet och styrka. Gå ännu mer barfota eller i barfotaskor än jag redan gör. (Obs! Om du vill göra det också. Överdriv inte. Att direkt springa 5km längs stranden barfota är bara en gång skönt. Träna upp dig först.

- Jag har och kommer att fortsätta med dagliga rörelse- respektive styrkeövningar för att aktivera och stärka mig mera och blir mer rörlig. Speciellt höften och bålen. Snälla skratta inte om du ändå ser mig springandes i något lopp där jag ser ut som en skadeskjuten björn. Det kommer att ta tid.

- Fortsätta att undersöka vad jag kan mäta objektivt i kroppsrörelse som till slut kan härledas från bättre styrka och rörlighet i kroppen.
Mina Racefoxdata visar en tydlig skillnad i de värden före och efter min skada och indikerade faktiskt en skaderisk. Men jag visste då inte vad jag skulle titta på.

- Kunna sitta på huk utan problem så länge jag har lust. Detta blir ett tecken på att jag är tillbaka från min stelhet i vaderna, onödig belastning av hälsenan och för mycket drop i både promenadskor och löparskor.

- Kunna stå på ett ben, med andra benet vinklat mot knäet och med slutna ögon i minst en minut. En bra övning när man borstar tänderna. 2 ggr 2 min om dagen. Perfekt. Kommer att stärka min balansförmåga och aktiverar även signalsystemet i hjärnan.

- Och en övning till med fötterna som jag ska visa på film när jag kan den. Nu blev du nyfiken. Men allt ska jag ju inte berätta för dig.

Du har så klart inte så mycket tid som jag. Du har kanske barn, hus, hund och familj och ett krävande jobb och du vill inte alls bli så gammal som jag, din dag har ändå för få timmar. Men kanske finns en och annan aspekt i det jag skrev som inspirerar dig att bygga in i dina vardagsrutiner. Du kommer att må bättre av det. Jag är rätt säker på det.

Och som jag säger till mina adepter: Rehab och prehab är som tandborstning, ibland kanske tråkigt men med en så otrolig effekt. Med tiden undrar du inte längre varför du gör det, du gör det bara. Hoppa över 5 – 10 min facebookande eller instagrammande och vips har du tid. Frågor? Hör av dig!

Läs hela inlägget »

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Läs hela inlägget »
I mitten av bilden syns del av löpbanan upp mot Dundret 823m. Foto: Bernhard Hirschauer I mitten av bilden syns del av löpbanan upp mot Dundret 823m. Foto: Bernhard Hirschauer
Jag har pustat ut. Precis bytt om och äter en supergod nystekt Suovas men är fortfarande andfådd och omtumlad av känslor, då frågar mig Tommy Niva från arrangörsklubben: "Har denna bana en framtid?" Ett försök till en snabbspolning av de precis gångna 13,5 timmar maximal anstränging misslyckas och jag ber om att få återkomma med svaret. Nedan kommer mitt långa svar. Det korta är: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!


Jag sitter på min cykel på väg till Tjautjas och är uppriktigt fundersam. Min cykeldator Polar V650 säger 1:45. Något är helt fel.  Klockan kvart i två på natten? No way. Jag har bara kommit en bit ut från Gällivare. Så jag har ju cyklat max 20 minuter eller sånt. Strax därefter ler jag över hela mitt ansikte. Jag har förträngt att jag nyss simmade 4 kilometer i Vassaraträsk i 15-gradigt vatten och har nu tagit mig an andra delen av årets Laponia Triathlon, min tredje.

Dagarna innan en sån tävling går lite i slapphetens tecken. Jag måste erkänna att jag de dagarna innan till och med åker hiss just för att spara energi. Men samtidigt vill jag inte bara ligga på hotellsängen och titta på tv och fotboll. Är jag i Norrland vill jag se också lite av naturen, en utflykt upp till Dundret som är så nära Gällivare centrum man bara kan önska sig. Med en magisk utsikt in mot Sarek och Kebnekajseområde och långt in till norska fjället. Vilken utsikt det kommer bli om 30 – 40 timmar när vi är här uppe.
 
Foto: Katarina Enqvist Foto: Katarina Enqvist

Samtidigt är jag medveten om att vädret kan ändras mycket bara på en halv dag. Väderprognoserna var inte så superbra just för timmarna av tävlingen. Men det är lika för alla. Nu är jag här. Det är bara att anpassa sig väl med rätt kläder och rätt inställning.

Pre-race meeting var uppfriskande enkelt med en god buffé och en kort och tydlig förklaring av de viktigaste punkterna i tävlingen. Pga vägarbete blev det både en ny cykelbana och en ny löpbana. Det blev tydligt att det sannolikt skulle blir tillräckligt varmt i vattnet för en fulldistans simning. Skönt! Cykling kunde bli tufft och löpning, ja, ska man säga, - en utmaning. Utmaning låter så sterilt politiskt korrekt. Jag vill kalla det en extrem upplevelse i flera dimensioner. Mer om det senare.


Jag måste medge att min passion för fotboll och VM störde lite min uppladdning. Jag ville ändå se om överskattade lag kunde besegras av mer samspelade lag och då gick ett visst fokus dit. Samtidigt var det skönt att inte bara tänka tävling. Ta en fika. Prata med bekanta ansikten och ha det allmänt avslappnat.

Så tiden till check-in på fredag kväll gick väldigt snabbt och min tupplur blev nog relativt kort. Hur äter man inför en så lång tävling när man startar klockan 24:00 och inte kl. 7? Jag åt vanlig kolhydratrik mat lite tidigare än vanligt. Någon bar och dryck och kaffe 2 timmar innan. Sen bara vatten.

Sandviken. Kl. 23. Molnigt, 15 grader. Speakern ökar stämningen. Det är aktivitet i växlingsområdet men mer som en familjeträff än som vid de stora varumärkestävlingarna. Jag känner igen några som var med ifjol och året innan. Byter några ord med Odd.
Jag är nästan för lugn. Ska jag nu verkligen tillbringa de nästa 12+ timmarna i norrländska naturen med allt vad det innebär? Bergensen i högtalarna, gåshud. Simglasögonen blir immiga. Gör om rutinerade människa, gör rätt, spotta, skölja. Hur svårt kan det vara?

 

Foto: Hans Berggren Photography Foto: Hans Berggren Photography

”Laponia Triathlon 67 north” Ropar Robert, tävlingsledaren. Gåshud. Signalen. Nu kör vi. Va? Jag i första led? Känns kul. Hittar snabbt rytmen och linjen. Lite kallt men ok. Andas. Tryck. Armen. Vad sa Magnus som jag har övat med. Bojarna kommer som på ett snöre. Bra simning. Inga slagsmål, redan på simning har jag plats så att jag blir euforisk. På vägen tillbaka öppnar sig himlen en smula och horisonten blir röd. Magiskt. Jag är här. Jag är här på jorden. En liten människa och kan och får göra det här. Det här är livet. Så här vill jag dö. Kanske i norden. Men inte nu. Nu ska vi göra det här.
Hejarop. Var är coachen. Ser henne inte. Men några andra kända ansikten. Tiden är ok.
Nästa varv. Vänta, fick jag nyss en mugg med vatten? Äh, varför? Jag behöver ju bara öppna munnen nu och dricka. Vattnet är så gott och rent att jag kan dricka när jag vill. Världens bästa vätskekontroll!

Även andra och tredje varvet går bra även om jag kommer lite off. Tappar liiite fokus ibland. Det är ett egendomligt ljus så att jag tappar känslan om tiden på dygnet. Är det kväll, eller sen eftermiddag eller vad? Hoppas, det var ingen snabb simning direkt, men tydligen ok då många cyklar är kvar. Och när jag kommer in i tältet är det fullt med medtävlande som byter om. Här är det nog varmast på hela dagen. De satte in en värmeugn. Så bra! Jag byter helt. Det tar tid men jag är fullständigt torr och varm när jag ger mig ut på cyklingen. En puss. En hälsning, sen iväg. Nu ska vi se.

Det är en märklig, nästan surrealistisk känsla att cykla mitt i natten genom ett folktomt Gällivare som ju inte heller på dagtid pulserar av storstadsvimlet. Alléer, rondeller, i bakgrunden Malmberget som är inne i en mycket större flytt än Kiruna som alla pratar om. Jag närmar mig snabbt och får mitt nästa lyckorus. Att jag cyklar här i en magisk tävling. På väg upp till Tjautjas börjar jag sjunga av full hals ”Country Road”. Gåshud! Men sen sansar jag mig. Du har nummerlapp på. Det är tävling. Spar energi! Det blir en lång dag.

Jag närmar mig Sofie som ser lite misströstande ut. Jag hejar, försöker att muntra upp henne. Men backen är tuff. Och jag vet att det går nog en mil uppför. Inte så farligt men segt, segt, segt. Cykeln börja plötsligt låta. Nej, jag älskar inte när min cykel låter, överhuvudtaget. Jag som knappt kan acceptera att bakhjulet låter för jag alltid tror att någon försöker köra om mig men orkar inte. Det är som det är. Det går ju framåt och alla värden ser normala ut. Kör! Fokusera!

Odd Larson på väg till en obehindrad seger. Foto: Hans Berggren Photography Odd Larson på väg till en obehindrad seger. Foto: Hans Berggren Photography

Jaha, nu börjar det regna. SMHI har ju verkligen ingen koll alls. Ja knappast. Vädret växlar ju här snabbare än folk hinner till nästa fika, sen är det så lokalt. Det är så för alla. Snart kommer vändpunkten och där står glada hejande funktionärer för att dela ut sportdryck och bars. Äntligen. Bort med min gamla slurk som är ändå nästan tom och in med nytt. Två goda bars. Livet. Lyxfika!

Plötsligt blir det mycket lättare. Bara över en liten backe sen bara utför. Jag mäter över 65 km/h. Bra att det är en bra väg och de få ojämnheterna syns väl från långt håll. Jag närmar mig Gällivare igen och jag är nöjd med tempot. Det ser bra ut. Men jag måste stanna, bättre här än inne i samhället. Vid en IRONMANtävling skulle man nu kunna bli diskad, men vid 10 grader i luften och 12 mil framför mig kissar inte jag i alla fall på mig. Jag måste hålla mig varm. Punkt.
Tillbaka genom Gällivare och förbi hejande funktionärer mot Nattavaara. Efter ett tag ser jag en byggnad långt bort. Något från LKAB som vi i företaget har projekt med. Men vad är det för byggnad? Den är ju gigantisk. Syns ju på många mils avstånd.

Vägen rullar på, perfekt asfalt. Och där kommer Odd. Va? Redan nu? Är jag så långsam eller han så snabb. Han är snabb. Till tvåan kommer har jag hunnit cykla 4 km. Vinner han igen?
Det går lätt. Ändå blir jag omcyklad av två. Jag försöker att hänga med på avstånd. Men efter ett tag inser jag att det går liiiite för fort. Jag ska inte bränna mig. De kanske inte vet vad som väntar på löpningen. Det vet jag. Jag kör mitt tempo. Vi närmar oss vändpunkten i Nattavaara och jag försöker att klura ut hur jag ligger till. 9, 10, äh, var det inte 8, 9 ? Haha, redan efter 11 mil cykling tappar du fokus och kan inte ens räkna till 10. Det här blir muntert. – Räkna själv bättre! Och vad spelar det för roll om jag är  12a, 13, eller 14.  – Du drömde ju om att komma kanske topp 10 men minst topp 50%.
 
Foto: Imega promotion Foto: Imega promotion

Ja, ja, men det är rätt tufft nu. Vi har äntligen vänt och sen kommer jag på en millisekund på varför det gick relativ lätt. En fin medvind. Nu blåste den kall rakt emot en. Nästan lite elakt. Här får man kämpa ordentligt. Nu var det definitivt slut på tanken att kunna rulla runt i 18 mil som på vissa  IRONMANbanor, helst med lite draghjälp. Draghjälp? I alla fall mentalt? Jag hade passerat Sofie igen efter Nattavaara och en till sen var det tomt. Helt tomt. Min cykeldator försäkrade mig om att jag var på rätt väg. Ca. 4 mil kvar. Men nu börjar kroppen säga ifrån. Det börjar göra ont överallt.
Värst ljumsken? Ljumsken? Hur trampar du? Min naprapat har sagt att jag behöver stärka upp mig. Men jag cyklar ju rakt. Konstigt. Inte ont i benen utan i baken och ljumsken. Och blåsten tilltar. Nu är det jobbigt. 2,5 mil kvar. Tempot sjunker som en sten. Jag kämpar som en gris men det känns som om det går bara ännu långsammare. Men även pulsen sjunker något. Inte bra. Inte alls bra. Snart kommer Sofie och sen kommer de andra att köra om mig en och en. Jag cyklar ju som en förtidspensionär i foppatofflor på väg till närmaste fiket. Nej, det går ännu saktare. Panik. Vad som händer. Jag håller knappt 20km/h. Bit ihop nu. Så här kan vi inte ha det. Har du druckit ordentligt? Hur mycket energi har du fått i dig? 260+260+3x147 +2x260 +3x147 lika med … vänta inte så lätt. Kom igen nu. Kan du inte ens räkna längre? 4x250 är 1000 + 6x150= 900. 1900. Helt enligt plan. En bar och en flaska till så är allt i ordning. Vad är problemet. Men vad det tar för tid att räkna. Skärp dig!
Jag faktiskt vänder mig om. Men jag ser ingen. Ingenting. Ingen så lågt jag kan se vägen försvinna långt bakom mot skogen.

Jag biter ihop och tänker på mina nära och kära. Förställer mig hur de hejar. Fick ju ett tips en gång hur fort jag skulle cykla så att jag kom snabbare i mål. Jättefort. Men jag är faktiskt trött. Riktigt trött. Vad tror du de säger på vårdavdelningar när de är underbemannade och ett akutfall till kommer in på vargtimmarna och de har redan jobbat hur länge som helst. Tror du att de är trötta? You bet! Du gör det ju för skoj. Kör nu. Snart är cyklingen klar. – Vet inte ens om jag kan springa så här? – Sluta nu. Fokus! Bekymra dig inte om saker som kan hända om en halv timme.
 
Foto: Hans Berggren Photography Foto: Hans Berggren Photography

Jag svänger upp mot Hellner Stadion. Hur många gånger måste inte Markus varit här döds trött. Jag trycker de sista metrarna. Då ser jag Sofie och en till komma runt hörnet. De var alltså inte så långt borta, men jag hade tydligen ändå tappat.

Jag kliver av cykeln mer som en Ötzi än en smidig atlet. Det måste se eländigt ut. Jag ser det på Katarina. Hon undrar hur det går. – Vet inte om jag ens kan springa 100m. Jag är helt färdig. Det går nog bra. Byt om först. Det är bra att det finns andra som tror på en när man själv gräver som djupast. Men jag ska försöka. Jag tar mina grejer och stapplar in i varma omklädningsrummet. Så skönt.
Jag sätter mig på prispallen som står där. Markus och Charlotte har säkert stått på den. Men det orkar jag inte tänka på. Jag måste få av alla blöta kläder (av svett). Annars fryser jag ihjäl på dundret. Där är det bara 6 grader.

Även byta känns som en snigel. Det går så långsamt. Sara har redan försvunnit och Sofie och en till har redan växlat klart. Äntligen är jag klar. Varmt, skönt. Nu ska jag i alla fall försöka. Det är jag som bestämmer. ’Nu betämmer jag’ – tack Julia.

En puss och sen ut. Kör igång Racefox och Polarklockorna, en ska bara ge mig prognos vad maratontiden blir. Den andra puls, watt, höjd, hastighet etc. Jag trippar iväg. Det tar inte lång tid då ser jag första tävlande. Han går. Går, nu? Det är ju 41 km kvar. Här kan man inte gå. Jag växlar några ord, heja på, springer vidare. Om ett tag ser jag Sofie. Hon springer bra, man ser att hon har sprungit i terräng och olika underlag. Jag närmar mig ändå. Och om ett tag är vi jämsides. – Hej igen. Det här blir bra. – Så var det alla år att ses flera ggr under loppet. Nästan en tradition.

De här första 4km är ju väldigt tuffa. Jag har glömt bort det. Och sen kommer dundret. Jag svänger in mot backen där så många elever från skidgymnasiet kört sina testlopp. Hejarop, en funktionär springer bredvid och frågar om jag vill ha något. Visst. Absolut. Jag tom tar lite chips. Jag springer. Det känns bra. Bara i ett brant parti går jag. Ser ingen effekt att löpning skulle vara snabbare.

 

Foto: Hans Berggren Photography Foto: Hans Berggren Photography



Det börjar bli kallare, blåsigare. Jag ser nu stora delar av vägen på kalfjället. Jag anar några löpare. En, två kanske tre. Jag kommer förbi Martin och Hans som fotar för fullt och har tom en drönare. Jag skärper mig extra. Kanske blir det någon bra bild. Hans är ju så kräsen med det. Jag vänder blicken till vänster och där är den faktiskt utsikten. Inte så bilderboksaktig som tidigare soliga dagar men ändå. Jag kan se Vassaraträsk och Gällivare ligger där nere. Skit hur långt upp det är här. Och det är 150 höjdmeter kvar. Jag knatar på. Och det känns helt ok. Inte super snabb men ändå.

Sen står de där. Fyra funktionärer och hejar. I halvstorm. Ja, det blåser nu så mycket att jag måste ta kepsen i handen så att den inte blåser iväg. Jag blir så glad och får ny energi, mentalt och i form av ett smörgåsbord av saker jag kan behöva. Chips är godast efter en bergslöpning på flera 100 meter.
Nu sista biten till Åke på Toppen. Jag möter nu några tävlande även Sara som är första kvinna.

På toppen tar jag ett kort stopp inne i stugan då jag uppfattar att jag har rätt god marginal bakom men inte speciellt mycket energi för att kunna forcera framåt, till en bättre placering. Dessutom var den nu äntligen öppen efter två tidigare besök då det var stängt. Jag satte mig en stund och växlade några ord med igen glada funktionärer som uppmuntrade. Det kunde jag behöva. Jag kände mig så där gudomligt trött och ändå var över 3 mil kvar till mål. Sen vet jag inte vad som for i mig. Jag hörde att Sofie inte kom in utan vände direkt. Som en slags ”mes, behöver du värma upp dig och pusta ut. Skärp dig!” I alla fall for jag ut från stugan och ner för backen. Nu struntade jag i att det var 5 km utför och i botten av bergen kunde benen vara förstörda. Men jag tänkte på hur det var när jag var barn och vi sprang ner från alptoppar. Där tänkte man inte heller om benen skulle vara förstörda. Man ville bara vara först till bilen. Jag vann nästan alltid om inte mina syskon fuskade.

Rallarstigen Foto: Laponia Triathlon. Rallarstigen Foto: Laponia Triathlon.
Det är något märkligt när man vet att man blir iakttagen, speciellt av en fotograf (Hans Berggren) då sträcker man lite extra på sig och försöker att springa lite bättre. Jag har inte sett någon film men det måste se rätt roligt ut när en lufsande gångstil blir lite snabbare, kroppshållningen kanske en annan.

Jag passerar tidtagningen av specialpriset, upp och ner till toppen, undrar vem som vinner den, här kommer Sofie igen i full fart medan jag tar mig i alla fall lite extra energi. Men nu är det race.
Sista delen av backen och sen längs E45. Jag ser både Sara och Sofie framför mig och en bra referens om att jag har en ok fart. Jag försöker att fokusera på tekniken vad jag lärt mig av Racefox och i diskussion med Fredrik Zillén. Lite kul att man nu ses som en slags tekniknörd, inte konstigt med 3 mätinstrument under löpningen, men samtidigt försöker jag relatera mycket till känsla, hur och om höften rör sig, vad gör armarna, blicken. Känslan är otroligt mycket bättre än farten.

Vid början av Rallarstigen är jag ifatt Sofie, - häng på. Nu börjar det roliga. Sara är bara några 100m framför. Men bägge springer tekniskt mycket bättre än jag på den delvis smala och rätt krävande stigen. Men sååå vackert. Skogen är inte speciellt tät och det böljar upp och ner. Myrmark, spångar, bäckar. Jag hade förmodligen bara ropat ”hej” om ett trollpar hade suttit bredvid stigen på en stubbe. Istället kom dock en vätskekontroll och ny energi. Bortsett från att jag var tvungen att fokusera rätt ordentligt för att sätta fötterna rätt så drömde jag mig nästan bort. Magiskt. En sak som jag missade helt då: Sara var försvunnen, framåt? Och Sofie också, bakåt? Vad händer, har jag sprungit fel? Nej, det är stigen. Helt säkert.

Efter ett tag kom jag ut på grusvägen mot vändpunkten. En halvmarathon känns just nu löjligt kort. Och jag ser faktiskt några tävlande. Jag hejar, försöker att uppmuntra. Men han har det jobbigt nu. Jag passerar. Vändpunkt, passerar Sara, rakt upp mot en lätt löpning på E45. Vilken sida ska jag springa. Jag tar höger. – är det så smart? Inser sen att det var tänkt att springa på vänster sidan. Där är en energistation till. Men nu är jag i slagläge kanske kan man ta någon placering till. Jag tror att jag ligger 11 och nära den där topp 10 placering. Kanske det går?

Nu är det 6 km kvar. Tiden spelar ingen roll. Den har jag missbedömt så in i norden, so what. Jag trycker upp för backen men sen blir det brant igen och jag går istället för att spara energi till sista delen. Men vad händer då, Sara kommer ifatt mig igen. Vill hon komma ifatt mig. Slå en gubbe till?
Nja, det ska inte bli så lätt i så fall, jag såg ju en framför mig som jag kanske kunde ta om han kroknar vid de sista 4 km som är Hellners Elitspår. Sista energiintag, sen järnet.
 
Sista 4km. Foto: Hans Berggren Photography Sista 4km. Foto: Hans Berggren Photography


Jag springer allt jag orkar. Det visar sig senare om jag nu skulle sticka ut och springa i det tempot skulle jag förmodligen somna av långsamhet. Till mitt försvar så är det faktiskt 125 höjdmeter de sista 5 km. Spring på. Kanske han är där framför. Fokus, bara inte trampa snett de sista metrarna. Nu är det bara ca. 700 m kvar och jag hör jubel från fjärran. Bjällror. De hejar på honom framför. Synd. Det var nära. Men va, det verka de heja på mig. Men de ser inte mig. Hur är det möjligt. Jag får gåshud. Jag blir rörd. Under bron, in mot stadion. Där står mottagningskommitten. Ett sista ryck, upp med solglasögonen, yes, jag klarade det igen. ”Välkommen, i mål Bernhard!” Jag går ner på knä. Jag är så trött. Så lycklig. Så tacksam. Ingen ork till de obligatoriska 10, 20 armhävningar men i alla fall kysser jag marken. Tack! Tack att jag fick vara tillbaka! Tack att jag fick vara med.

Tack till underbara tävlingsledningen och varenda funktionär att det finns denna unika fantastiska tävling. Tack alla som tävlade med mig. Tack Odd, Sofie, Sara och Daniel som sporrade mig och gav mig reverens. Tack Norrland! Tack Lappland och Dundret! Tack alla som gav mig tips och inspiration innan. Och tack min älskade för allt ditt stöd!

 

Epilog: Odd Larsson vann tredje gången i rad och i suverän stil, Sara vann på damsidan, hennes andra seger. Odd sprang de 11 km upp till Dundret och ner under en timme och Sofie vann denna tävling på damsidan. 
Loppet var säkert den tuffaste av mina totalt 21 st. Men kanske även den finaste. Någonstans är det för mig obegriplig att loppet inte är utsåld redan i december. Jag påstår igen: Vill man betrakta sig som en riktig Ironman eller Ironwoman bör man ha kört detta lopp minst en gång i sitt liv.
 
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

Arkiv

Senaste inläggen

Det finns ingen nyhetskälla. Arkivet kommer att visa nyheter när du ställt in en blogg.

Länkar

Senaste kommentarer

Senaste nyheter

-

Arkiv

Länkar

Etiketter

2018 > 07

Vy under en av vårens cykelturer. Du ser bara 3 av de 4 mätdatorer som jag har med mig. #polarV800 #PolarV650 #polarM460 Vy under en av vårens cykelturer. Du ser bara 3 av de 4 mätdatorer som jag har med mig. #polarV800 #PolarV650 #polarM460




23 dagar kvar till IRONMAN Kalmar, en och en halv veckor riktig hård träning framför mig och jag börjar med – löpförbud. Det är alltså inte många dagar kvar och jag vill få till att min kropp som ibland känns mer som en knarrande ladugårdsdörr än som en ”elitmotionär”, kommer i någon typ av form. Då får jag resultatet rakt ”into my face”.

”Det bästa för dig är om du inte springer i en vecka, minst”. Johan tittar allvarligt på mig och hans blick säger att han är beredd att jag nu brister ut i manlig gråt (manlig gråt mycket manlig och helt ok, för det gråts alltid om mycket viktiga saker) eller om jag skulle få ett raserianfall (jag – aldrig, seriöst, jag är vuxen, det löser jag på ett annat sätt). Johan är min naprapat, min guru, min (o)hemliga agent i strävan att min kropp inte bara håller lite till, gör lite quick fix inför något lopp utan att den kan prestera ännu bättre framöver.

Jag svarar med ett rungande: ”Yes, det gör vi!” Nu tänker du. Vad pågår där. Gubben babblar om 15% bättre på 1000 dagar, kör på två veckor en 70.3, en IRONMANdistans #LaponiaTriathlon, ett kuperat millopp och en olympisk distans som Emma Graaf betecknar som riktigt tuff, och är nu i förberedelse till året triathlonfest i Kalmar och … ”Yes, det gör vi, ingen löpning på en hel vecka”.

Till saken hör att jag sedan förra hösten fick resultatet av en kombination av flera inte perfekta ingredienser: en skada? Ok, i alla fall ett hinder att kunna använda kroppen som jag vill kalla det som självklart. Vissa uttalanden från allmänheten som påpekar att jag minsann är närmare 40 än 30 och nu går det bara utför, har jag aldrig accepterat. Och absolut inte nu. Det kostade mig rätt många timmar att lyssna av expertis. Flera naprapater, en löpteknikexpert, ett specialistföretag som mäter kroppsrörelse med höghastighetskamror, Racefox som sedan ett år har koll på en mängd löpteknik relaterade parametrar utöver hastighet, distans, tid, puls och frekvens, en löpeffektmätare, en extra utbildning i avancerad träningslära på KI, otaliga vetenskapliga artiklar, vissa publicerade så sent som  för bara ett par veckor sedan, företagsinterna forskningsrapporter, flera föreläsningar, bl.a. en om fötternas betydelse för löpning (Tack för tipset Magnus) och många, många samtal.

Och sen är slutsatsen: löpförbud? Nej, det är en konsekvens.

Sammandraget för att inte trötta ut dig kära läsare och ändå ge dig någon tankeställare:

- Jag har i evigheter hört att jag är stel i höfterna – och struntat i det, i alla fall inte hanterat det fullt ut

- Jag har hört länge att jag springer främst med styrka men egentligen går jag snabbt. Skapade bara en irritation för mitt ego utan att lyssna på innehållet av detta påstående.

- Jag har styrketränat, absolut men utan att inse att jag först bör blir bättre på att aktivera de rätta musklerna först.

- Jag har stannat upp i min utveckling att bli snabbare.

Jag kände att jag behövde göra något mer genomgripande. Ge mig mer tid än bara till nästa tävling som alltid är bara några veckor borta. Och nu gör vi det. Mitt i pågående säsong. När jag hade på känn att jag faktiskt kunde prestera en bättre tid. I sammanhanget vill jag rekommendera att läsa bloggen av Magnus Jonsson (länk här). Han är bra på att uttrycka det jag ville ha sagt. Ibland behöver man ta ett steg tillbaka. Bygga från grunden för att det blir väldigt mycket bättre.

Vad kommer jag göra nu framöver:

- Se min naprapat regelbundet i samband med det arbete vi har framför oss. Och nu leder vi detta, istället för att konstant reagera. Btw Jan Frodeno berättar i sin senaste bok att han får en behandling minst varannan dag. Jag ligger dock inte riktig på hans nivå och har inte riktigt den träningsbelastningen på min kropp heller.

- Jobba mer med att bygga upp mina fötters rörlighet och styrka. Gå ännu mer barfota eller i barfotaskor än jag redan gör. (Obs! Om du vill göra det också. Överdriv inte. Att direkt springa 5km längs stranden barfota är bara en gång skönt. Träna upp dig först.

- Jag har och kommer att fortsätta med dagliga rörelse- respektive styrkeövningar för att aktivera och stärka mig mera och blir mer rörlig. Speciellt höften och bålen. Snälla skratta inte om du ändå ser mig springandes i något lopp där jag ser ut som en skadeskjuten björn. Det kommer att ta tid.

- Fortsätta att undersöka vad jag kan mäta objektivt i kroppsrörelse som till slut kan härledas från bättre styrka och rörlighet i kroppen.
Mina Racefoxdata visar en tydlig skillnad i de värden före och efter min skada och indikerade faktiskt en skaderisk. Men jag visste då inte vad jag skulle titta på.

- Kunna sitta på huk utan problem så länge jag har lust. Detta blir ett tecken på att jag är tillbaka från min stelhet i vaderna, onödig belastning av hälsenan och för mycket drop i både promenadskor och löparskor.

- Kunna stå på ett ben, med andra benet vinklat mot knäet och med slutna ögon i minst en minut. En bra övning när man borstar tänderna. 2 ggr 2 min om dagen. Perfekt. Kommer att stärka min balansförmåga och aktiverar även signalsystemet i hjärnan.

- Och en övning till med fötterna som jag ska visa på film när jag kan den. Nu blev du nyfiken. Men allt ska jag ju inte berätta för dig.

Du har så klart inte så mycket tid som jag. Du har kanske barn, hus, hund och familj och ett krävande jobb och du vill inte alls bli så gammal som jag, din dag har ändå för få timmar. Men kanske finns en och annan aspekt i det jag skrev som inspirerar dig att bygga in i dina vardagsrutiner. Du kommer att må bättre av det. Jag är rätt säker på det.

Och som jag säger till mina adepter: Rehab och prehab är som tandborstning, ibland kanske tråkigt men med en så otrolig effekt. Med tiden undrar du inte längre varför du gör det, du gör det bara. Hoppa över 5 – 10 min facebookande eller instagrammande och vips har du tid. Frågor? Hör av dig!

Läs hela inlägget »

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Läs hela inlägget »
I mitten av bilden syns del av löpbanan upp mot Dundret 823m. Foto: Bernhard Hirschauer I mitten av bilden syns del av löpbanan upp mot Dundret 823m. Foto: Bernhard Hirschauer
Jag har pustat ut. Precis bytt om och äter en supergod nystekt Suovas men är fortfarande andfådd och omtumlad av känslor, då frågar mig Tommy Niva från arrangörsklubben: "Har denna bana en framtid?" Ett försök till en snabbspolning av de precis gångna 13,5 timmar maximal anstränging misslyckas och jag ber om att få återkomma med svaret. Nedan kommer mitt långa svar. Det korta är: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!


Jag sitter på min cykel på väg till Tjautjas och är uppriktigt fundersam. Min cykeldator Polar V650 säger 1:45. Något är helt fel.  Klockan kvart i två på natten? No way. Jag har bara kommit en bit ut från Gällivare. Så jag har ju cyklat max 20 minuter eller sånt. Strax därefter ler jag över hela mitt ansikte. Jag har förträngt att jag nyss simmade 4 kilometer i Vassaraträsk i 15-gradigt vatten och har nu tagit mig an andra delen av årets Laponia Triathlon, min tredje.

Dagarna innan en sån tävling går lite i slapphetens tecken. Jag måste erkänna att jag de dagarna innan till och med åker hiss just för att spara energi. Men samtidigt vill jag inte bara ligga på hotellsängen och titta på tv och fotboll. Är jag i Norrland vill jag se också lite av naturen, en utflykt upp till Dundret som är så nära Gällivare centrum man bara kan önska sig. Med en magisk utsikt in mot Sarek och Kebnekajseområde och långt in till norska fjället. Vilken utsikt det kommer bli om 30 – 40 timmar när vi är här uppe.
 
Foto: Katarina Enqvist Foto: Katarina Enqvist

Samtidigt är jag medveten om att vädret kan ändras mycket bara på en halv dag. Väderprognoserna var inte så superbra just för timmarna av tävlingen. Men det är lika för alla. Nu är jag här. Det är bara att anpassa sig väl med rätt kläder och rätt inställning.

Pre-race meeting var uppfriskande enkelt med en god buffé och en kort och tydlig förklaring av de viktigaste punkterna i tävlingen. Pga vägarbete blev det både en ny cykelbana och en ny löpbana. Det blev tydligt att det sannolikt skulle blir tillräckligt varmt i vattnet för en fulldistans simning. Skönt! Cykling kunde bli tufft och löpning, ja, ska man säga, - en utmaning. Utmaning låter så sterilt politiskt korrekt. Jag vill kalla det en extrem upplevelse i flera dimensioner. Mer om det senare.


Jag måste medge att min passion för fotboll och VM störde lite min uppladdning. Jag ville ändå se om överskattade lag kunde besegras av mer samspelade lag och då gick ett visst fokus dit. Samtidigt var det skönt att inte bara tänka tävling. Ta en fika. Prata med bekanta ansikten och ha det allmänt avslappnat.

Så tiden till check-in på fredag kväll gick väldigt snabbt och min tupplur blev nog relativt kort. Hur äter man inför en så lång tävling när man startar klockan 24:00 och inte kl. 7? Jag åt vanlig kolhydratrik mat lite tidigare än vanligt. Någon bar och dryck och kaffe 2 timmar innan. Sen bara vatten.

Sandviken. Kl. 23. Molnigt, 15 grader. Speakern ökar stämningen. Det är aktivitet i växlingsområdet men mer som en familjeträff än som vid de stora varumärkestävlingarna. Jag känner igen några som var med ifjol och året innan. Byter några ord med Odd.
Jag är nästan för lugn. Ska jag nu verkligen tillbringa de nästa 12+ timmarna i norrländska naturen med allt vad det innebär? Bergensen i högtalarna, gåshud. Simglasögonen blir immiga. Gör om rutinerade människa, gör rätt, spotta, skölja. Hur svårt kan det vara?

 

Foto: Hans Berggren Photography Foto: Hans Berggren Photography

”Laponia Triathlon 67 north” Ropar Robert, tävlingsledaren. Gåshud. Signalen. Nu kör vi. Va? Jag i första led? Känns kul. Hittar snabbt rytmen och linjen. Lite kallt men ok. Andas. Tryck. Armen. Vad sa Magnus som jag har övat med. Bojarna kommer som på ett snöre. Bra simning. Inga slagsmål, redan på simning har jag plats så att jag blir euforisk. På vägen tillbaka öppnar sig himlen en smula och horisonten blir röd. Magiskt. Jag är här. Jag är här på jorden. En liten människa och kan och får göra det här. Det här är livet. Så här vill jag dö. Kanske i norden. Men inte nu. Nu ska vi göra det här.
Hejarop. Var är coachen. Ser henne inte. Men några andra kända ansikten. Tiden är ok.
Nästa varv. Vänta, fick jag nyss en mugg med vatten? Äh, varför? Jag behöver ju bara öppna munnen nu och dricka. Vattnet är så gott och rent att jag kan dricka när jag vill. Världens bästa vätskekontroll!

Även andra och tredje varvet går bra även om jag kommer lite off. Tappar liiite fokus ibland. Det är ett egendomligt ljus så att jag tappar känslan om tiden på dygnet. Är det kväll, eller sen eftermiddag eller vad? Hoppas, det var ingen snabb simning direkt, men tydligen ok då många cyklar är kvar. Och när jag kommer in i tältet är det fullt med medtävlande som byter om. Här är det nog varmast på hela dagen. De satte in en värmeugn. Så bra! Jag byter helt. Det tar tid men jag är fullständigt torr och varm när jag ger mig ut på cyklingen. En puss. En hälsning, sen iväg. Nu ska vi se.

Det är en märklig, nästan surrealistisk känsla att cykla mitt i natten genom ett folktomt Gällivare som ju inte heller på dagtid pulserar av storstadsvimlet. Alléer, rondeller, i bakgrunden Malmberget som är inne i en mycket större flytt än Kiruna som alla pratar om. Jag närmar mig snabbt och får mitt nästa lyckorus. Att jag cyklar här i en magisk tävling. På väg upp till Tjautjas börjar jag sjunga av full hals ”Country Road”. Gåshud! Men sen sansar jag mig. Du har nummerlapp på. Det är tävling. Spar energi! Det blir en lång dag.

Jag närmar mig Sofie som ser lite misströstande ut. Jag hejar, försöker att muntra upp henne. Men backen är tuff. Och jag vet att det går nog en mil uppför. Inte så farligt men segt, segt, segt. Cykeln börja plötsligt låta. Nej, jag älskar inte när min cykel låter, överhuvudtaget. Jag som knappt kan acceptera att bakhjulet låter för jag alltid tror att någon försöker köra om mig men orkar inte. Det är som det är. Det går ju framåt och alla värden ser normala ut. Kör! Fokusera!

Odd Larson på väg till en obehindrad seger. Foto: Hans Berggren Photography Odd Larson på väg till en obehindrad seger. Foto: Hans Berggren Photography

Jaha, nu börjar det regna. SMHI har ju verkligen ingen koll alls. Ja knappast. Vädret växlar ju här snabbare än folk hinner till nästa fika, sen är det så lokalt. Det är så för alla. Snart kommer vändpunkten och där står glada hejande funktionärer för att dela ut sportdryck och bars. Äntligen. Bort med min gamla slurk som är ändå nästan tom och in med nytt. Två goda bars. Livet. Lyxfika!

Plötsligt blir det mycket lättare. Bara över en liten backe sen bara utför. Jag mäter över 65 km/h. Bra att det är en bra väg och de få ojämnheterna syns väl från långt håll. Jag närmar mig Gällivare igen och jag är nöjd med tempot. Det ser bra ut. Men jag måste stanna, bättre här än inne i samhället. Vid en IRONMANtävling skulle man nu kunna bli diskad, men vid 10 grader i luften och 12 mil framför mig kissar inte jag i alla fall på mig. Jag måste hålla mig varm. Punkt.
Tillbaka genom Gällivare och förbi hejande funktionärer mot Nattavaara. Efter ett tag ser jag en byggnad långt bort. Något från LKAB som vi i företaget har projekt med. Men vad är det för byggnad? Den är ju gigantisk. Syns ju på många mils avstånd.

Vägen rullar på, perfekt asfalt. Och där kommer Odd. Va? Redan nu? Är jag så långsam eller han så snabb. Han är snabb. Till tvåan kommer har jag hunnit cykla 4 km. Vinner han igen?
Det går lätt. Ändå blir jag omcyklad av två. Jag försöker att hänga med på avstånd. Men efter ett tag inser jag att det går liiiite för fort. Jag ska inte bränna mig. De kanske inte vet vad som väntar på löpningen. Det vet jag. Jag kör mitt tempo. Vi närmar oss vändpunkten i Nattavaara och jag försöker att klura ut hur jag ligger till. 9, 10, äh, var det inte 8, 9 ? Haha, redan efter 11 mil cykling tappar du fokus och kan inte ens räkna till 10. Det här blir muntert. – Räkna själv bättre! Och vad spelar det för roll om jag är  12a, 13, eller 14.  – Du drömde ju om att komma kanske topp 10 men minst topp 50%.
 
Foto: Imega promotion Foto: Imega promotion

Ja, ja, men det är rätt tufft nu. Vi har äntligen vänt och sen kommer jag på en millisekund på varför det gick relativ lätt. En fin medvind. Nu blåste den kall rakt emot en. Nästan lite elakt. Här får man kämpa ordentligt. Nu var det definitivt slut på tanken att kunna rulla runt i 18 mil som på vissa  IRONMANbanor, helst med lite draghjälp. Draghjälp? I alla fall mentalt? Jag hade passerat Sofie igen efter Nattavaara och en till sen var det tomt. Helt tomt. Min cykeldator försäkrade mig om att jag var på rätt väg. Ca. 4 mil kvar. Men nu börjar kroppen säga ifrån. Det börjar göra ont överallt.
Värst ljumsken? Ljumsken? Hur trampar du? Min naprapat har sagt att jag behöver stärka upp mig. Men jag cyklar ju rakt. Konstigt. Inte ont i benen utan i baken och ljumsken. Och blåsten tilltar. Nu är det jobbigt. 2,5 mil kvar. Tempot sjunker som en sten. Jag kämpar som en gris men det känns som om det går bara ännu långsammare. Men även pulsen sjunker något. Inte bra. Inte alls bra. Snart kommer Sofie och sen kommer de andra att köra om mig en och en. Jag cyklar ju som en förtidspensionär i foppatofflor på väg till närmaste fiket. Nej, det går ännu saktare. Panik. Vad som händer. Jag håller knappt 20km/h. Bit ihop nu. Så här kan vi inte ha det. Har du druckit ordentligt? Hur mycket energi har du fått i dig? 260+260+3x147 +2x260 +3x147 lika med … vänta inte så lätt. Kom igen nu. Kan du inte ens räkna längre? 4x250 är 1000 + 6x150= 900. 1900. Helt enligt plan. En bar och en flaska till så är allt i ordning. Vad är problemet. Men vad det tar för tid att räkna. Skärp dig!
Jag faktiskt vänder mig om. Men jag ser ingen. Ingenting. Ingen så lågt jag kan se vägen försvinna långt bakom mot skogen.

Jag biter ihop och tänker på mina nära och kära. Förställer mig hur de hejar. Fick ju ett tips en gång hur fort jag skulle cykla så att jag kom snabbare i mål. Jättefort. Men jag är faktiskt trött. Riktigt trött. Vad tror du de säger på vårdavdelningar när de är underbemannade och ett akutfall till kommer in på vargtimmarna och de har redan jobbat hur länge som helst. Tror du att de är trötta? You bet! Du gör det ju för skoj. Kör nu. Snart är cyklingen klar. – Vet inte ens om jag kan springa så här? – Sluta nu. Fokus! Bekymra dig inte om saker som kan hända om en halv timme.
 
Foto: Hans Berggren Photography Foto: Hans Berggren Photography

Jag svänger upp mot Hellner Stadion. Hur många gånger måste inte Markus varit här döds trött. Jag trycker de sista metrarna. Då ser jag Sofie och en till komma runt hörnet. De var alltså inte så långt borta, men jag hade tydligen ändå tappat.

Jag kliver av cykeln mer som en Ötzi än en smidig atlet. Det måste se eländigt ut. Jag ser det på Katarina. Hon undrar hur det går. – Vet inte om jag ens kan springa 100m. Jag är helt färdig. Det går nog bra. Byt om först. Det är bra att det finns andra som tror på en när man själv gräver som djupast. Men jag ska försöka. Jag tar mina grejer och stapplar in i varma omklädningsrummet. Så skönt.
Jag sätter mig på prispallen som står där. Markus och Charlotte har säkert stått på den. Men det orkar jag inte tänka på. Jag måste få av alla blöta kläder (av svett). Annars fryser jag ihjäl på dundret. Där är det bara 6 grader.

Även byta känns som en snigel. Det går så långsamt. Sara har redan försvunnit och Sofie och en till har redan växlat klart. Äntligen är jag klar. Varmt, skönt. Nu ska jag i alla fall försöka. Det är jag som bestämmer. ’Nu betämmer jag’ – tack Julia.

En puss och sen ut. Kör igång Racefox och Polarklockorna, en ska bara ge mig prognos vad maratontiden blir. Den andra puls, watt, höjd, hastighet etc. Jag trippar iväg. Det tar inte lång tid då ser jag första tävlande. Han går. Går, nu? Det är ju 41 km kvar. Här kan man inte gå. Jag växlar några ord, heja på, springer vidare. Om ett tag ser jag Sofie. Hon springer bra, man ser att hon har sprungit i terräng och olika underlag. Jag närmar mig ändå. Och om ett tag är vi jämsides. – Hej igen. Det här blir bra. – Så var det alla år att ses flera ggr under loppet. Nästan en tradition.

De här första 4km är ju väldigt tuffa. Jag har glömt bort det. Och sen kommer dundret. Jag svänger in mot backen där så många elever från skidgymnasiet kört sina testlopp. Hejarop, en funktionär springer bredvid och frågar om jag vill ha något. Visst. Absolut. Jag tom tar lite chips. Jag springer. Det känns bra. Bara i ett brant parti går jag. Ser ingen effekt att löpning skulle vara snabbare.

 

Foto: Hans Berggren Photography Foto: Hans Berggren Photography



Det börjar bli kallare, blåsigare. Jag ser nu stora delar av vägen på kalfjället. Jag anar några löpare. En, två kanske tre. Jag kommer förbi Martin och Hans som fotar för fullt och har tom en drönare. Jag skärper mig extra. Kanske blir det någon bra bild. Hans är ju så kräsen med det. Jag vänder blicken till vänster och där är den faktiskt utsikten. Inte så bilderboksaktig som tidigare soliga dagar men ändå. Jag kan se Vassaraträsk och Gällivare ligger där nere. Skit hur långt upp det är här. Och det är 150 höjdmeter kvar. Jag knatar på. Och det känns helt ok. Inte super snabb men ändå.

Sen står de där. Fyra funktionärer och hejar. I halvstorm. Ja, det blåser nu så mycket att jag måste ta kepsen i handen så att den inte blåser iväg. Jag blir så glad och får ny energi, mentalt och i form av ett smörgåsbord av saker jag kan behöva. Chips är godast efter en bergslöpning på flera 100 meter.
Nu sista biten till Åke på Toppen. Jag möter nu några tävlande även Sara som är första kvinna.

På toppen tar jag ett kort stopp inne i stugan då jag uppfattar att jag har rätt god marginal bakom men inte speciellt mycket energi för att kunna forcera framåt, till en bättre placering. Dessutom var den nu äntligen öppen efter två tidigare besök då det var stängt. Jag satte mig en stund och växlade några ord med igen glada funktionärer som uppmuntrade. Det kunde jag behöva. Jag kände mig så där gudomligt trött och ändå var över 3 mil kvar till mål. Sen vet jag inte vad som for i mig. Jag hörde att Sofie inte kom in utan vände direkt. Som en slags ”mes, behöver du värma upp dig och pusta ut. Skärp dig!” I alla fall for jag ut från stugan och ner för backen. Nu struntade jag i att det var 5 km utför och i botten av bergen kunde benen vara förstörda. Men jag tänkte på hur det var när jag var barn och vi sprang ner från alptoppar. Där tänkte man inte heller om benen skulle vara förstörda. Man ville bara vara först till bilen. Jag vann nästan alltid om inte mina syskon fuskade.

Rallarstigen Foto: Laponia Triathlon. Rallarstigen Foto: Laponia Triathlon.
Det är något märkligt när man vet att man blir iakttagen, speciellt av en fotograf (Hans Berggren) då sträcker man lite extra på sig och försöker att springa lite bättre. Jag har inte sett någon film men det måste se rätt roligt ut när en lufsande gångstil blir lite snabbare, kroppshållningen kanske en annan.

Jag passerar tidtagningen av specialpriset, upp och ner till toppen, undrar vem som vinner den, här kommer Sofie igen i full fart medan jag tar mig i alla fall lite extra energi. Men nu är det race.
Sista delen av backen och sen längs E45. Jag ser både Sara och Sofie framför mig och en bra referens om att jag har en ok fart. Jag försöker att fokusera på tekniken vad jag lärt mig av Racefox och i diskussion med Fredrik Zillén. Lite kul att man nu ses som en slags tekniknörd, inte konstigt med 3 mätinstrument under löpningen, men samtidigt försöker jag relatera mycket till känsla, hur och om höften rör sig, vad gör armarna, blicken. Känslan är otroligt mycket bättre än farten.

Vid början av Rallarstigen är jag ifatt Sofie, - häng på. Nu börjar det roliga. Sara är bara några 100m framför. Men bägge springer tekniskt mycket bättre än jag på den delvis smala och rätt krävande stigen. Men sååå vackert. Skogen är inte speciellt tät och det böljar upp och ner. Myrmark, spångar, bäckar. Jag hade förmodligen bara ropat ”hej” om ett trollpar hade suttit bredvid stigen på en stubbe. Istället kom dock en vätskekontroll och ny energi. Bortsett från att jag var tvungen att fokusera rätt ordentligt för att sätta fötterna rätt så drömde jag mig nästan bort. Magiskt. En sak som jag missade helt då: Sara var försvunnen, framåt? Och Sofie också, bakåt? Vad händer, har jag sprungit fel? Nej, det är stigen. Helt säkert.

Efter ett tag kom jag ut på grusvägen mot vändpunkten. En halvmarathon känns just nu löjligt kort. Och jag ser faktiskt några tävlande. Jag hejar, försöker att uppmuntra. Men han har det jobbigt nu. Jag passerar. Vändpunkt, passerar Sara, rakt upp mot en lätt löpning på E45. Vilken sida ska jag springa. Jag tar höger. – är det så smart? Inser sen att det var tänkt att springa på vänster sidan. Där är en energistation till. Men nu är jag i slagläge kanske kan man ta någon placering till. Jag tror att jag ligger 11 och nära den där topp 10 placering. Kanske det går?

Nu är det 6 km kvar. Tiden spelar ingen roll. Den har jag missbedömt så in i norden, so what. Jag trycker upp för backen men sen blir det brant igen och jag går istället för att spara energi till sista delen. Men vad händer då, Sara kommer ifatt mig igen. Vill hon komma ifatt mig. Slå en gubbe till?
Nja, det ska inte bli så lätt i så fall, jag såg ju en framför mig som jag kanske kunde ta om han kroknar vid de sista 4 km som är Hellners Elitspår. Sista energiintag, sen järnet.
 
Sista 4km. Foto: Hans Berggren Photography Sista 4km. Foto: Hans Berggren Photography


Jag springer allt jag orkar. Det visar sig senare om jag nu skulle sticka ut och springa i det tempot skulle jag förmodligen somna av långsamhet. Till mitt försvar så är det faktiskt 125 höjdmeter de sista 5 km. Spring på. Kanske han är där framför. Fokus, bara inte trampa snett de sista metrarna. Nu är det bara ca. 700 m kvar och jag hör jubel från fjärran. Bjällror. De hejar på honom framför. Synd. Det var nära. Men va, det verka de heja på mig. Men de ser inte mig. Hur är det möjligt. Jag får gåshud. Jag blir rörd. Under bron, in mot stadion. Där står mottagningskommitten. Ett sista ryck, upp med solglasögonen, yes, jag klarade det igen. ”Välkommen, i mål Bernhard!” Jag går ner på knä. Jag är så trött. Så lycklig. Så tacksam. Ingen ork till de obligatoriska 10, 20 armhävningar men i alla fall kysser jag marken. Tack! Tack att jag fick vara tillbaka! Tack att jag fick vara med.

Tack till underbara tävlingsledningen och varenda funktionär att det finns denna unika fantastiska tävling. Tack alla som tävlade med mig. Tack Odd, Sofie, Sara och Daniel som sporrade mig och gav mig reverens. Tack Norrland! Tack Lappland och Dundret! Tack alla som gav mig tips och inspiration innan. Och tack min älskade för allt ditt stöd!

 

Epilog: Odd Larsson vann tredje gången i rad och i suverän stil, Sara vann på damsidan, hennes andra seger. Odd sprang de 11 km upp till Dundret och ner under en timme och Sofie vann denna tävling på damsidan. 
Loppet var säkert den tuffaste av mina totalt 21 st. Men kanske även den finaste. Någonstans är det för mig obegriplig att loppet inte är utsåld redan i december. Jag påstår igen: Vill man betrakta sig som en riktig Ironman eller Ironwoman bör man ha kört detta lopp minst en gång i sitt liv.
 
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter