CbyTrimaster_logo_text1

Senaste inläggen

2016 > 07

Om du inte "orca"r läsa en lång textversion finns här en simple filmversion.

Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de. Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de.















 

Klockan är 19:30 en lördag kväll, jag sitter i glada vänners lag vid middagsbord och min Polarklocka påminner mig att jag har nu igen suttit stilla i nästan en timme. I vanligt fall gör jag det lite diskret och pratar om pudra näsan eller liknande för att sträcka på benen. Men idag gör jag en grej av det. Jag reser mig, och gör 20 armhävningar. Det går lite sisådär. Jag är trött, riktig trött.
Och vi är inte var som helst utan befinner oss i matsalen av Stora Sjöfallets hotell och tre runt bordet avslutade för ett par timmar sen en triathlon på Ironmandistans i Svenska fjällen - Laponia Triathlon 67oN.
 

10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist 10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist

Egentligen skulle jag inte alls vara där. Jag hade redan sedan länge bokat en tävling den 26:e Juni i Galway som var Irlands första Challenge Fulldistanstävling och även Kalmar IRONMAN som går 55 dagar senare. Ja, de som känner mig vet att jag är Järnman No10, - är man frisk på tävlingsdagen så är man med, typ.

Sen hörde jag att Gällivare Endurance skulle arrangera en tävling i Laponia. Alltså inte hoppa in i någon fin uppvärmd sjö nära dig, cykla ett par varv på formel-1-asfalt och sen ta emot folkets jubel och hjälteförklaring med fyrverkeri och DJ. Nej, det här var något helt annat. Man skulle simma i något träsk i Gällivare, sen cykla rakt västerut i 18 mil för att sen springa de sista 4 mil tillbaka igen. Arrangören berättade dessutom om 1400 höjdmeter under cykelmomentet och ca 400 på marathon. Start fredag kl. 24:00 låter ju mycket bättre än Lördag 0:00 eller hur? Jag bara inte kunde sluta tänka på det. Särskilt  då jag har en speciell relation till svenska fjällen. Ritsem, Stora Sjöfallet, Sarek, Muddus ord som ger mig gåshud bara jag tänker på det. Och efter några dagar var jag anmäld.

 

Karta över tävlingsbanan Karta över tävlingsbanan


Arrangörerna satte en maxgräns för i år på 100 startande men ju närmare tävlingsdagen kom insåg jag att det inte var speciellt många som skulle vara med. Det var säkert bra för arrangörerna för att kunna testa och snabbt fixa problem som kunde uppstå i en sådan logistiskt väldigt krävande tävling men lite synd att inte fler vågade ta sig ur sin komfortzon. De som sen kom till start blev däremot inte besvikna.

Men egentligen var allting rätt enkelt. Tävlingsarrangörer hade både fixat med Dundret i Gällivare och Hotellet vid Stora Sjöfallet med boende rabatt. Ett exceptionellt bra och kort pre-race meeting där jag för första gången under hela min tävlingskarriär fick exakt information vilken sportdryck som kommer att blandas och hur. Det var exakt lika och perfekt koncentration både under cyklingen och löpningen!

 

Simbanan      Foto: Nadja Odenhage Simbanan Foto: Nadja Odenhage




Sen var ju det där med midnattssolen. Senast jag njöt av det så var det midnattsgolf som vi spelade med Björkliden GK i fantastiskt väder, magisk natur, bara två klubbor, och en bana som var helt galet svår. Nu var det tydligen bara en annan sport, allt annat lika. Det var lite ironiskt då jag så klart blev tillfrågad som coach hur jag borde göra, men det var mer kvalificerade gissningar än att jag verkligen kunde komma med något beprövat. Men för mig ovanligt kunde jag sova rätt mycket dagarna innan och eftermiddagen innan start så klämde jag till med en riktig skön tupplur. Vilken lycka. Senare vid incheckningen när alla möjliga frågade mig hur det kändes, så insåg jag att jag faktiskt ändå var trött, inställd på att sova men skulle ha en sådär halvdagsmotion framför mig. Jag intalade mig att det bara var temporärt och skulle försvinna som alla andra gånger när väl starten har gått. Sen var det ju lite speciellt då mitt fulldistanslopp från Galway bara 19 dagar tidigare satt kvar i kroppen. Det kände jag direkt när jag tryckte på lite upp för Dundret när jag testade cykeln en sista gång. Växlarna svarade fin- fint, men inte benen, i alla fall inte som man vill ha dem vid starten av kanske min tuffaste Ironmanbana som jag hittills har kört.

Spelade ingen roll, nu var jag i växlingsområdet, nu var det bara att förbereda sig. Till slut kom tom en fin nummerlapp med min #8, som jag fick önska mig, lyckotalet. Katarina är här, lugn och med lite pep, klubbkompisar, Karin, Petra, Johanna, Niklas, Sofie, Odd – som ser riktigt stark ut. Det här blir riktigt trevligt, och vädret blev precis som yr.no har sagt. Klart.se var helt fel ute. Normännen kan nog vädret bättre än de i Norrköping tänkte jag.
Jag är alldeles för tidigt klar med mina procedurer. Vad gör jag nu? Äsch, jag kan simma in lite. Vattnet är ju så fint och varmt och natten bara lyser. Jag blir lite rörd och de spelar sån där magisk filmmusik som faktiskt passar till denna magnifika natur vi befinner oss i, den stör inte, den förstärker den - skit vad de har tänkt på små smarta detaljer. Vattnet  är nästan spegelblankt, röd, solen, vindstilla, gåshud. Jag tar en hel klunk vatten rakt ur sjön. Det är så gott! Nu måste jag simma tillbaka annars ligger  jag därute och missar starten.
”3 minuter till start!” Kom på en smart grej att rensa stranden från de största stora stenarna framför mig för att ha en bra bana när starten skulle gå. Inser efter ett tag att jag måste se ut som en idiot. Där jag står och tänkte starta får man inte starta ifrån. ”Amatör, hur många ironman har du gjort, 2?” – ”15, det här blir den 16:e. Det är bara mitt sätt att värma upp armarna”.
 

Stoned by Trimaster    Foto: Karin Klarström Stoned by Trimaster Foto: Karin Klarström




 

Jag ställer mig i led. Tittar ut mot vattnet. Vinkar till Katarina. ”10, 9, 8 …. 3, 2, 1” Iväg. Kaos. Hjälp, panik. Satans vilka stenar och jag kommer ingenvart. Och alla bara försvinner framåt. Äntligen simmar jag. Men, vad har jag hamnat i. Det är bara toppsimmare som ställer upp i denna tävling. Efter första bojen även om jag lyckas att simma hur rakt som helst i motsatsen till klungan så är jag typ sist. Det var som attans. Vilken början. Ett ganska litet startfält och man är redan efter 400m simning sist.
”Det var ju ändå bara tänkt som en B-tävling” – ”B? Kolla runt här. Är det här B? De har fan fixat bojar med egen logotype och en inramning så att man glömmer bort att man är i en tävling. Det här är AAA+!!!”
 

Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800  Foto: Nadja Odenhage Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800 Foto: Nadja Odenhage






Det var bra att jag simmade banan dagen innan, då simmar jag i alla fall rakt. Alltid något, och när jag kände efter lite så var det lite strömt in mot stranden. Det gick fortare. En titt på klockan vid varvningen gör mig ändå besviken. Hur kunde jag tappa så mycket. Jag som simmade mycket bättre i mycket kallare och jobbigare vatten för bara knappt 3 veckor innan. Skärpning. Kämpa. Simma ifatt. Tänk teknik. Mer teknik. Men bara efter några hundra meter är jag där igen. ”Oh, så vackert, tack, tack för att jag får vara med. Att jag inte ändrade mig efter min misär i Galway. Att jag ville och fick tävla här. Att K följde med.”
Upp på land. Applåder. Nu strunter jag i tider. Nu njuter jag. Det här är ju som en dröm. Bestämmer mig att klä på mig ordentligt. Natten blir kall, 10 grader i luften och sen nedkylning av fartvinden. Cykeldräkt över tridräkten. Så här i efterhand skulle jag haft en väst för vindskydd.

Jag är varm. Jag är glad. Jag är upprymd. Där står Katarina. Tid för en kyss finns det alltid! Iväg. Bra, att jag tittade på den där första kilometern. Inte så farligt med grus, bra att det inte är blött. Men det är kallt. Kallare än jag trodde. Jag är så upprymd att jag vill skrika ut min glädje. Nu kör vi. Lugnt i backarna. It’s a long way to Ritsem.
 


Det rullar på fint, solen lyser upp ett berg framför mig så att det ser ut som Ayers Rock. Skogen brinner, jag blir nästan bländad. Ska det verkligen vara så här eller ligger jag i sängen och drömmer? Asfalten är fin och slät. Inte alls så dålig som det snackades om. På med cruising mode. Enda fundering. Var är alla andra. Jag var ju ändå inte helt ensam i växlingsområdet. Nu ser jag ingen. Min Polar säger att jag är på rätt spår. Ok då, de har väl bråttom. Efter ett tag så passerar jag ändå Petra, sen Johanna, och senare två herrar. Första timmen går som ingenting. Och snart ser jag en funktionär som vinkar åt väster. ”Hej, tack!” Nu är det bara 14 mil rakt fram. Oj, oj vilken utsikt. Ett riktigt Grundsten motiv igen. Jag slår på kameran, det måste filmas. En och annan supporter står med bilen eller kör förbi och hejar. Att de orkar vara uppe så sent eller tidigt.
 

Vätskekontroll vid km 80 Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Andra vätskekontrollen vid 80 km gick lika bra som den första. Och tempot är stabilt. Snart hälften. Vilken resa. ”Ja, ja, bli inte övermodig nu. Det är 10 mil kvar på cykel.” Något för kyligt är det i alla fall. Jag skulle ha tagit en vindväst. Men jag fryser aldrig. Regelbundet dricka och mat. Det blir ljusare igen men ändå anar man att det kommer mörkare moln från syd öst. Hoppas att Sarek håller fast dem. Jag har upplevt 120 km/h stormar och 30 mm regn i dessa trakter, helst inte idag och under loppet, tack. Och det fanns ingen anledning att tänka så, det är  ändå en rätt blå himmel framför mig och sol.

Jag passerar ett litet samhälle Vitas och sen är jag faktiskt framme vid Stora Sjöfallet. Nu är det bara 4 mil kvar. Eller rättare sagt 42 km. För hela sträckan skulle vi ju sen springa tillbaka som en maraton, vad trevligt. Direkt efter Stora Sjöfallet blir vägen smalare och en rejäl backe hälsar mig. Asfalten blir rejält sämre efter ett tag men samtidigt blir vyn gigantisk, magisk, jag får nästan andnöd. Jag kommer över krönet och runt kurvan och framför mig ligger Sarek och Padjelanta Nationalparks snöbetäckta bergtoppar och säkert en och annan topp som ligger redan på Norska sidan. Helt galet otroligt. Jag slår på kameran igen men jag orkar inte. Jag bromsar även om det bara går lätt utför och jag bara suger  in detta ögonblick. Jag har ju varit här, vandrat och tältat här i dagar och veckor sammanlagt men att någon en vacker dag skulle komma på idén att lägga en ironmanbana i detta landskap är rentav makalöst och jag är med, nu, samtidigt som jag bara har typ 3 mil kvar att cykla. Jag glömmer helt att ligga på i tempo. Min cykling liknar nu mer en promenad cykling än en tävlingsinsats med aerohjälm och trimmad cykel. Det spelar ingen roll. Jag känner nästan att det skulle vara ett brott om man bara skulle dundra på och inte hålla inne, full av tacksamhet att vara en av de första som kör en triathlon här.
 

ca km 150 på väg till Ritsem Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Men tävlingen gör sig nu påmind på olika sätt igen. Först blir vägen delvis riktig krävande med djupa hål som kommer dels från vinterskada och dels från stenlaviner som lämnade sina spår. Vid ett ställe har de tom lagt om vägen helt då en stor stenbumling har lagt sig mitt på vägen.

Dessutom möter jag nu de första löparna. Det är rätt tätt mellan John och Odd som kommer i sin karakteristiska stil som jag känner igen från långt håll. När jag hejar på honom inser jag att han ligger över en timme före mig redan nu. Nu ser jag alltså äntligen mina medtävlande igen. Och efter en stund är jag faktiskt i T2.
 

Blivande segraren Odd Larson vid km 9. Video: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


T2 är en grusplätt faktiskt precis som jag hade förväntat mig. Ett cykelställ, någon tar emot min cykel och växlingspåsarna ligger i en rad. Inte svårt att hitta sitt och växla. ”Var kan man kissa här?” ”Var du vill, det finns gott om plats.” Sen tar jag snabbt av det jag inte vill ha med under löpningen, en kopp med sportdryck och jag är iväg.

”Äh, en kort fråga? Tror du att du kan springa i detta tempo alla dessa backar som du just passerade? Vad tror du?” ”Hmm, men det känns ganska bra i benen.” ”Just nu ja, men det är nästan 4 mil kvar. Var det inte stor misär senast du sprang en ironmanmaraton?” ”Visst men i Wien och Stockholm … ” ”Stockholm är ju platt som en pannkaka mot det här, var lite smart nu”. ”OK Boss”.
Jag drar ner tempot ordentligt och jag känner redan efter en mil att det var absolut nödvändigt. Det går upp och ner och upp och ner och upp igen. Man är tacksam för varenda supporter som står bredvid sin bil och hejar på. Jag springer ok. Men inte mer. Eller ska jag hellre säga, jag rör mig ok och jag går inte. Allt är en definitionsfråga.

Nu börjar jag ändå räkna på vad det kunde blir för ungefärlig sluttid om jag håller mitt tempo hyfsat. Egentligen spelar det ingen roll. Egentligen står tiden stilla. Jag hade som mål att ha en bra dag och främst lära mig hur känns att köra två ironmandistanser inom 20 dagar. Greger har ju kört 30 under 30 dagar så vad är problemet. 20 km klar. Men nu är det två saker som skapar lite obalans i min tillvaro: det börjar regna. Först bara lite smått irländskt, mjukt och nästan smekande i ansiktet men sen mer ihärdigt och krävande, och sen är det helt enkelt regn. Vätskekontrollerna ligger  klart glesare än i ”vanliga” tävlingar samtidigt som jag missade att ta med min lilla plastflaska från T2 som jag hade planerat in. Nu blev jag lite grinig och steget ännu mer ”spring-långsammare-stil”. Och där kommer min ängel!
 

Running in the rain    Foto: Katarina Eneqvist Running in the rain Foto: Katarina Eneqvist














































Plötsligt swishar en röd blixt förbi: ”Heja, heja! Det ser bra ut”. K har kört upp hela de 16 mil till en stappelkasper som envisas med att i tveksam form genomföra en ironman igen och det med sömnbrist och dålig återhämtning från förra tävlingen. Kommer hon att plocka fram tvångströjan nu?

Redan efter ca 800 m står hon där: ”Vill du ha något?” ”Nej, inget alls!” För det ena var jag så programmerad att man i en IRONMAN inte får ta langning av något utanför speciella zoner. Men i denna tävling var det tillåtet, inte minst då officiella stationer var klart färre än som på ett standard lopp. För det andra var jag inte sugen på NÅGOT. En kilometer längre fram: ”Är du säker!” ”Nein! Inget! Ju förresten en koffein och en energi. Och stanna inte så ofta och heja så ofta, jag kommer ur takt”. Äh, vad sa jag där? Heja inte så mycket och jag kommer ur takt? Vilken takt. Takt? Medan jag fortfarande funderade hur mycket nonsens anhöriga tydligen under ett lopp måste stå ut med och inte bara kasta in handuken och dra till nästa fik tryckte jag upp i nästa backe. Krafter kommer tillbaka, i alla fall litegrann.
 

Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark   Foto: Hans Berggren Photography Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark Foto: Hans Berggren Photography















Och nu ser jag även andra tävlande igen. Jag passerar Sara som har magproblem, 1,5 mil kvar och magproblem det kan ju sluta hur som helst. Hon reagerar inte något vidare på någon uppmuntran. Alla är sig mest närmast i ett sådant lopp speciellt när det blir jobbigt. Egendomligt nog känns det bättre för  varje kilometer som går. Nu ser jag Sofie framför mig. Hon måste ha kört bra för annars skulle jag ha passerat henne sedan länge. Jag såg att hon hade det jobbigt. Jag peppar. Hon skiner upp som en sol. ”Vad glad jag blir”. Hennes steg blir lite lättare. ”Lycka till! Ses snart igen”.

Det är konstigt att man alltid får mer tillbaka än man ger i ett möte med andra tävlande ute på banan, och det är bara några peppande ord. Mycket mer ork har man ändå inte.
Det regnar mera och jag känner av motvinden. Det är inte direkt varmt men jag kan inte påstå att jag fryser. Kanske är det perfekt maratonväder. Nyss var det ingen människa framför mig och jag funderar om jag går i comfort mode och bara rullar hem. Men först dyker fotografen upp igen. Han som redan på vägen till Ritsem förmådde mig att trycka lite extra, han fotade mig ju som vilken Tour de France cyklist som helst ut från en bilbaklucka. Det måste bli galet bra bilder. Och sen står där min ängel, min energikälla och mentala support.
Jag bara måste rycka upp mig. Dessutom skymtar två silhuetter framför. Först trodde jag att det var cyklister som tittade på loppet, men inser snabbt att det är tävlande. Och jag kommer väldigt snabbt närmare. Vid sista vätskekontrollen passerar jag den första. Han ser trött ut. Han är minst 15 år yngre än jag. Jag säger ingenting och försöker bara snabbt få i mig en mugg med sportdryck och en cola. Efteråt ångrar jag att jag var så otrevlig. Vi är bara 21 herrar vid start då kan man väl säga ett hej när man passerar efter typ 11 timmar? Förlåt. Jag var också lite trött.

4 km kvar. Det måste väl ha varit sista backen, det få räcka nu. Nähä, en till där framme. Minst en till. Men nu springer jag faktiskt riktig bra, inte som i Wien men i alla fall under 5 min tempo utan att det tar emot. Det går, nej han går. I ett svep flyger jag förbi en vältränad kille i en vit dräkt. Jag är lite stolt. Han kom emot mig redan vid km 8, 9 jag måste alltså ha tagit över en timme på honom trots att jag hade mina problem. ”Heja, heja snart är du i mål!” 2 km kvar. Jag trycker nu ordentligt. Jag känner igen byggnaderna kring Stora Sjöfallet. Nu händer inte mycket mer. Två funktionärer visar vägen. Sista hundratals metrarna  är avkonade. Rätt sött tänker jag … här är det ju ingen trafik alls. Vi kunde ha målgång mitt på vägen och det skulle inte störa någon. Jag släpper på gasen och går de sista metrarna. Jag vill njuta de sista ögonblicken i loppet lite extra länge. Målgång! Klart! Mina obligatoriska armhävningar. Inga snygga och denna gång bara 10. Jag är trött. Riktigt trött. Inte så värst i musklerna men jag vill bara sova. Lite stolt och rörd. Det regnar nu ganska ordentligt. Märkte inte det. Jag tycker lite synd om funktionärerna. Vad de har jobbat för oss. Att vi fick tävla. Att de inte ställde in för att vi var så få.
TAAAAAAACKKKK! Ni är guld värda!

 

I mål i Laponia Triathlon 67N 2016  (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist I mål i Laponia Triathlon 67N 2016 (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist














































Jag vill sova! Nu. Efter medalj och foto, vill jag bara till rummet som är kanske 200m bort från mållinjen. Jag tror det var ett vandrarhem tidigare men nu är det rum med egen dusch och badrum. Jag orkar inte stå i duschen, jag sitter där och en stril av varm vatten bara rinner över mig. Så himla skönt. Oops! I did it again.

Jag bara glider in i sängen. Jag slocknar helt och omedelbart! (Min Polar V800 visar senare att jag sover min djupaste sömn på hela året. 89% djupsömn). Jag väcks av en knackning på dörren. Där ute står en rätt så blöt funktionär och lämnar över min cykel. Det är pricken över i-et. Kontaktade Robert dagen innan och undrade om jag på något sätt kunde slippa att hämta min cykel i Ritsem 4 mil bort där T2 ligger. ”Det ordnar vi!” var hans korta svar, och resultatet blev – leverans till rumsdörren. Jag bara gapade och tackade. Jag var rörd.

Laponia Triathlon 67N har satt en ny dimension för mig. Hur triathlontävlingar har varit när de var som bäst. Hur de bör vara när de är som bäst. En tävling som man bör köra innan man dör, och flera gånger till. Tröttheten försvinner långsamt ur kroppen samtidigt som den översvämmas av tacksamhet, upprymdhet, och en mental energi som är svårt att fatta i ord. Det regnar. Jag tycker knappt att det är värt att ta på sig regnjackan. Jag vill känna regnet, det rena vattnet i ansiktet. Jag vill suga in alla luft runt omkring mig och aldrig mer släppa den ur mina lungor. Jag vill behålla en bit av Norrland för evigt, det ska vara mitt också.
Vi kliver in i matsalen där redan våra vänner sitter. Det serveras viltskav med öl.
Vi sitter där länge.

Foto: Nadja Odenhage, Karin Klarström, Hans Berggren Photography, Katarina Eneqvist
en kort förenklad videoversion finns här.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

Arkiv

Senaste inläggen

Det finns ingen nyhetskälla. Arkivet kommer att visa nyheter när du ställt in en blogg.

Länkar

Senaste kommentarer

Senaste nyheter

-

Arkiv

Länkar

Etiketter

2016 > 07

Om du inte "orca"r läsa en lång textversion finns här en simple filmversion.

Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de. Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de.















 

Klockan är 19:30 en lördag kväll, jag sitter i glada vänners lag vid middagsbord och min Polarklocka påminner mig att jag har nu igen suttit stilla i nästan en timme. I vanligt fall gör jag det lite diskret och pratar om pudra näsan eller liknande för att sträcka på benen. Men idag gör jag en grej av det. Jag reser mig, och gör 20 armhävningar. Det går lite sisådär. Jag är trött, riktig trött.
Och vi är inte var som helst utan befinner oss i matsalen av Stora Sjöfallets hotell och tre runt bordet avslutade för ett par timmar sen en triathlon på Ironmandistans i Svenska fjällen - Laponia Triathlon 67oN.
 

10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist 10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist

Egentligen skulle jag inte alls vara där. Jag hade redan sedan länge bokat en tävling den 26:e Juni i Galway som var Irlands första Challenge Fulldistanstävling och även Kalmar IRONMAN som går 55 dagar senare. Ja, de som känner mig vet att jag är Järnman No10, - är man frisk på tävlingsdagen så är man med, typ.

Sen hörde jag att Gällivare Endurance skulle arrangera en tävling i Laponia. Alltså inte hoppa in i någon fin uppvärmd sjö nära dig, cykla ett par varv på formel-1-asfalt och sen ta emot folkets jubel och hjälteförklaring med fyrverkeri och DJ. Nej, det här var något helt annat. Man skulle simma i något träsk i Gällivare, sen cykla rakt västerut i 18 mil för att sen springa de sista 4 mil tillbaka igen. Arrangören berättade dessutom om 1400 höjdmeter under cykelmomentet och ca 400 på marathon. Start fredag kl. 24:00 låter ju mycket bättre än Lördag 0:00 eller hur? Jag bara inte kunde sluta tänka på det. Särskilt  då jag har en speciell relation till svenska fjällen. Ritsem, Stora Sjöfallet, Sarek, Muddus ord som ger mig gåshud bara jag tänker på det. Och efter några dagar var jag anmäld.

 

Karta över tävlingsbanan Karta över tävlingsbanan


Arrangörerna satte en maxgräns för i år på 100 startande men ju närmare tävlingsdagen kom insåg jag att det inte var speciellt många som skulle vara med. Det var säkert bra för arrangörerna för att kunna testa och snabbt fixa problem som kunde uppstå i en sådan logistiskt väldigt krävande tävling men lite synd att inte fler vågade ta sig ur sin komfortzon. De som sen kom till start blev däremot inte besvikna.

Men egentligen var allting rätt enkelt. Tävlingsarrangörer hade både fixat med Dundret i Gällivare och Hotellet vid Stora Sjöfallet med boende rabatt. Ett exceptionellt bra och kort pre-race meeting där jag för första gången under hela min tävlingskarriär fick exakt information vilken sportdryck som kommer att blandas och hur. Det var exakt lika och perfekt koncentration både under cyklingen och löpningen!

 

Simbanan      Foto: Nadja Odenhage Simbanan Foto: Nadja Odenhage




Sen var ju det där med midnattssolen. Senast jag njöt av det så var det midnattsgolf som vi spelade med Björkliden GK i fantastiskt väder, magisk natur, bara två klubbor, och en bana som var helt galet svår. Nu var det tydligen bara en annan sport, allt annat lika. Det var lite ironiskt då jag så klart blev tillfrågad som coach hur jag borde göra, men det var mer kvalificerade gissningar än att jag verkligen kunde komma med något beprövat. Men för mig ovanligt kunde jag sova rätt mycket dagarna innan och eftermiddagen innan start så klämde jag till med en riktig skön tupplur. Vilken lycka. Senare vid incheckningen när alla möjliga frågade mig hur det kändes, så insåg jag att jag faktiskt ändå var trött, inställd på att sova men skulle ha en sådär halvdagsmotion framför mig. Jag intalade mig att det bara var temporärt och skulle försvinna som alla andra gånger när väl starten har gått. Sen var det ju lite speciellt då mitt fulldistanslopp från Galway bara 19 dagar tidigare satt kvar i kroppen. Det kände jag direkt när jag tryckte på lite upp för Dundret när jag testade cykeln en sista gång. Växlarna svarade fin- fint, men inte benen, i alla fall inte som man vill ha dem vid starten av kanske min tuffaste Ironmanbana som jag hittills har kört.

Spelade ingen roll, nu var jag i växlingsområdet, nu var det bara att förbereda sig. Till slut kom tom en fin nummerlapp med min #8, som jag fick önska mig, lyckotalet. Katarina är här, lugn och med lite pep, klubbkompisar, Karin, Petra, Johanna, Niklas, Sofie, Odd – som ser riktigt stark ut. Det här blir riktigt trevligt, och vädret blev precis som yr.no har sagt. Klart.se var helt fel ute. Normännen kan nog vädret bättre än de i Norrköping tänkte jag.
Jag är alldeles för tidigt klar med mina procedurer. Vad gör jag nu? Äsch, jag kan simma in lite. Vattnet är ju så fint och varmt och natten bara lyser. Jag blir lite rörd och de spelar sån där magisk filmmusik som faktiskt passar till denna magnifika natur vi befinner oss i, den stör inte, den förstärker den - skit vad de har tänkt på små smarta detaljer. Vattnet  är nästan spegelblankt, röd, solen, vindstilla, gåshud. Jag tar en hel klunk vatten rakt ur sjön. Det är så gott! Nu måste jag simma tillbaka annars ligger  jag därute och missar starten.
”3 minuter till start!” Kom på en smart grej att rensa stranden från de största stora stenarna framför mig för att ha en bra bana när starten skulle gå. Inser efter ett tag att jag måste se ut som en idiot. Där jag står och tänkte starta får man inte starta ifrån. ”Amatör, hur många ironman har du gjort, 2?” – ”15, det här blir den 16:e. Det är bara mitt sätt att värma upp armarna”.
 

Stoned by Trimaster    Foto: Karin Klarström Stoned by Trimaster Foto: Karin Klarström




 

Jag ställer mig i led. Tittar ut mot vattnet. Vinkar till Katarina. ”10, 9, 8 …. 3, 2, 1” Iväg. Kaos. Hjälp, panik. Satans vilka stenar och jag kommer ingenvart. Och alla bara försvinner framåt. Äntligen simmar jag. Men, vad har jag hamnat i. Det är bara toppsimmare som ställer upp i denna tävling. Efter första bojen även om jag lyckas att simma hur rakt som helst i motsatsen till klungan så är jag typ sist. Det var som attans. Vilken början. Ett ganska litet startfält och man är redan efter 400m simning sist.
”Det var ju ändå bara tänkt som en B-tävling” – ”B? Kolla runt här. Är det här B? De har fan fixat bojar med egen logotype och en inramning så att man glömmer bort att man är i en tävling. Det här är AAA+!!!”
 

Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800  Foto: Nadja Odenhage Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800 Foto: Nadja Odenhage






Det var bra att jag simmade banan dagen innan, då simmar jag i alla fall rakt. Alltid något, och när jag kände efter lite så var det lite strömt in mot stranden. Det gick fortare. En titt på klockan vid varvningen gör mig ändå besviken. Hur kunde jag tappa så mycket. Jag som simmade mycket bättre i mycket kallare och jobbigare vatten för bara knappt 3 veckor innan. Skärpning. Kämpa. Simma ifatt. Tänk teknik. Mer teknik. Men bara efter några hundra meter är jag där igen. ”Oh, så vackert, tack, tack för att jag får vara med. Att jag inte ändrade mig efter min misär i Galway. Att jag ville och fick tävla här. Att K följde med.”
Upp på land. Applåder. Nu strunter jag i tider. Nu njuter jag. Det här är ju som en dröm. Bestämmer mig att klä på mig ordentligt. Natten blir kall, 10 grader i luften och sen nedkylning av fartvinden. Cykeldräkt över tridräkten. Så här i efterhand skulle jag haft en väst för vindskydd.

Jag är varm. Jag är glad. Jag är upprymd. Där står Katarina. Tid för en kyss finns det alltid! Iväg. Bra, att jag tittade på den där första kilometern. Inte så farligt med grus, bra att det inte är blött. Men det är kallt. Kallare än jag trodde. Jag är så upprymd att jag vill skrika ut min glädje. Nu kör vi. Lugnt i backarna. It’s a long way to Ritsem.
 


Det rullar på fint, solen lyser upp ett berg framför mig så att det ser ut som Ayers Rock. Skogen brinner, jag blir nästan bländad. Ska det verkligen vara så här eller ligger jag i sängen och drömmer? Asfalten är fin och slät. Inte alls så dålig som det snackades om. På med cruising mode. Enda fundering. Var är alla andra. Jag var ju ändå inte helt ensam i växlingsområdet. Nu ser jag ingen. Min Polar säger att jag är på rätt spår. Ok då, de har väl bråttom. Efter ett tag så passerar jag ändå Petra, sen Johanna, och senare två herrar. Första timmen går som ingenting. Och snart ser jag en funktionär som vinkar åt väster. ”Hej, tack!” Nu är det bara 14 mil rakt fram. Oj, oj vilken utsikt. Ett riktigt Grundsten motiv igen. Jag slår på kameran, det måste filmas. En och annan supporter står med bilen eller kör förbi och hejar. Att de orkar vara uppe så sent eller tidigt.
 

Vätskekontroll vid km 80 Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Andra vätskekontrollen vid 80 km gick lika bra som den första. Och tempot är stabilt. Snart hälften. Vilken resa. ”Ja, ja, bli inte övermodig nu. Det är 10 mil kvar på cykel.” Något för kyligt är det i alla fall. Jag skulle ha tagit en vindväst. Men jag fryser aldrig. Regelbundet dricka och mat. Det blir ljusare igen men ändå anar man att det kommer mörkare moln från syd öst. Hoppas att Sarek håller fast dem. Jag har upplevt 120 km/h stormar och 30 mm regn i dessa trakter, helst inte idag och under loppet, tack. Och det fanns ingen anledning att tänka så, det är  ändå en rätt blå himmel framför mig och sol.

Jag passerar ett litet samhälle Vitas och sen är jag faktiskt framme vid Stora Sjöfallet. Nu är det bara 4 mil kvar. Eller rättare sagt 42 km. För hela sträckan skulle vi ju sen springa tillbaka som en maraton, vad trevligt. Direkt efter Stora Sjöfallet blir vägen smalare och en rejäl backe hälsar mig. Asfalten blir rejält sämre efter ett tag men samtidigt blir vyn gigantisk, magisk, jag får nästan andnöd. Jag kommer över krönet och runt kurvan och framför mig ligger Sarek och Padjelanta Nationalparks snöbetäckta bergtoppar och säkert en och annan topp som ligger redan på Norska sidan. Helt galet otroligt. Jag slår på kameran igen men jag orkar inte. Jag bromsar även om det bara går lätt utför och jag bara suger  in detta ögonblick. Jag har ju varit här, vandrat och tältat här i dagar och veckor sammanlagt men att någon en vacker dag skulle komma på idén att lägga en ironmanbana i detta landskap är rentav makalöst och jag är med, nu, samtidigt som jag bara har typ 3 mil kvar att cykla. Jag glömmer helt att ligga på i tempo. Min cykling liknar nu mer en promenad cykling än en tävlingsinsats med aerohjälm och trimmad cykel. Det spelar ingen roll. Jag känner nästan att det skulle vara ett brott om man bara skulle dundra på och inte hålla inne, full av tacksamhet att vara en av de första som kör en triathlon här.
 

ca km 150 på väg till Ritsem Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Men tävlingen gör sig nu påmind på olika sätt igen. Först blir vägen delvis riktig krävande med djupa hål som kommer dels från vinterskada och dels från stenlaviner som lämnade sina spår. Vid ett ställe har de tom lagt om vägen helt då en stor stenbumling har lagt sig mitt på vägen.

Dessutom möter jag nu de första löparna. Det är rätt tätt mellan John och Odd som kommer i sin karakteristiska stil som jag känner igen från långt håll. När jag hejar på honom inser jag att han ligger över en timme före mig redan nu. Nu ser jag alltså äntligen mina medtävlande igen. Och efter en stund är jag faktiskt i T2.
 

Blivande segraren Odd Larson vid km 9. Video: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


T2 är en grusplätt faktiskt precis som jag hade förväntat mig. Ett cykelställ, någon tar emot min cykel och växlingspåsarna ligger i en rad. Inte svårt att hitta sitt och växla. ”Var kan man kissa här?” ”Var du vill, det finns gott om plats.” Sen tar jag snabbt av det jag inte vill ha med under löpningen, en kopp med sportdryck och jag är iväg.

”Äh, en kort fråga? Tror du att du kan springa i detta tempo alla dessa backar som du just passerade? Vad tror du?” ”Hmm, men det känns ganska bra i benen.” ”Just nu ja, men det är nästan 4 mil kvar. Var det inte stor misär senast du sprang en ironmanmaraton?” ”Visst men i Wien och Stockholm … ” ”Stockholm är ju platt som en pannkaka mot det här, var lite smart nu”. ”OK Boss”.
Jag drar ner tempot ordentligt och jag känner redan efter en mil att det var absolut nödvändigt. Det går upp och ner och upp och ner och upp igen. Man är tacksam för varenda supporter som står bredvid sin bil och hejar på. Jag springer ok. Men inte mer. Eller ska jag hellre säga, jag rör mig ok och jag går inte. Allt är en definitionsfråga.

Nu börjar jag ändå räkna på vad det kunde blir för ungefärlig sluttid om jag håller mitt tempo hyfsat. Egentligen spelar det ingen roll. Egentligen står tiden stilla. Jag hade som mål att ha en bra dag och främst lära mig hur känns att köra två ironmandistanser inom 20 dagar. Greger har ju kört 30 under 30 dagar så vad är problemet. 20 km klar. Men nu är det två saker som skapar lite obalans i min tillvaro: det börjar regna. Först bara lite smått irländskt, mjukt och nästan smekande i ansiktet men sen mer ihärdigt och krävande, och sen är det helt enkelt regn. Vätskekontrollerna ligger  klart glesare än i ”vanliga” tävlingar samtidigt som jag missade att ta med min lilla plastflaska från T2 som jag hade planerat in. Nu blev jag lite grinig och steget ännu mer ”spring-långsammare-stil”. Och där kommer min ängel!
 

Running in the rain    Foto: Katarina Eneqvist Running in the rain Foto: Katarina Eneqvist














































Plötsligt swishar en röd blixt förbi: ”Heja, heja! Det ser bra ut”. K har kört upp hela de 16 mil till en stappelkasper som envisas med att i tveksam form genomföra en ironman igen och det med sömnbrist och dålig återhämtning från förra tävlingen. Kommer hon att plocka fram tvångströjan nu?

Redan efter ca 800 m står hon där: ”Vill du ha något?” ”Nej, inget alls!” För det ena var jag så programmerad att man i en IRONMAN inte får ta langning av något utanför speciella zoner. Men i denna tävling var det tillåtet, inte minst då officiella stationer var klart färre än som på ett standard lopp. För det andra var jag inte sugen på NÅGOT. En kilometer längre fram: ”Är du säker!” ”Nein! Inget! Ju förresten en koffein och en energi. Och stanna inte så ofta och heja så ofta, jag kommer ur takt”. Äh, vad sa jag där? Heja inte så mycket och jag kommer ur takt? Vilken takt. Takt? Medan jag fortfarande funderade hur mycket nonsens anhöriga tydligen under ett lopp måste stå ut med och inte bara kasta in handuken och dra till nästa fik tryckte jag upp i nästa backe. Krafter kommer tillbaka, i alla fall litegrann.
 

Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark   Foto: Hans Berggren Photography Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark Foto: Hans Berggren Photography















Och nu ser jag även andra tävlande igen. Jag passerar Sara som har magproblem, 1,5 mil kvar och magproblem det kan ju sluta hur som helst. Hon reagerar inte något vidare på någon uppmuntran. Alla är sig mest närmast i ett sådant lopp speciellt när det blir jobbigt. Egendomligt nog känns det bättre för  varje kilometer som går. Nu ser jag Sofie framför mig. Hon måste ha kört bra för annars skulle jag ha passerat henne sedan länge. Jag såg att hon hade det jobbigt. Jag peppar. Hon skiner upp som en sol. ”Vad glad jag blir”. Hennes steg blir lite lättare. ”Lycka till! Ses snart igen”.

Det är konstigt att man alltid får mer tillbaka än man ger i ett möte med andra tävlande ute på banan, och det är bara några peppande ord. Mycket mer ork har man ändå inte.
Det regnar mera och jag känner av motvinden. Det är inte direkt varmt men jag kan inte påstå att jag fryser. Kanske är det perfekt maratonväder. Nyss var det ingen människa framför mig och jag funderar om jag går i comfort mode och bara rullar hem. Men först dyker fotografen upp igen. Han som redan på vägen till Ritsem förmådde mig att trycka lite extra, han fotade mig ju som vilken Tour de France cyklist som helst ut från en bilbaklucka. Det måste bli galet bra bilder. Och sen står där min ängel, min energikälla och mentala support.
Jag bara måste rycka upp mig. Dessutom skymtar två silhuetter framför. Först trodde jag att det var cyklister som tittade på loppet, men inser snabbt att det är tävlande. Och jag kommer väldigt snabbt närmare. Vid sista vätskekontrollen passerar jag den första. Han ser trött ut. Han är minst 15 år yngre än jag. Jag säger ingenting och försöker bara snabbt få i mig en mugg med sportdryck och en cola. Efteråt ångrar jag att jag var så otrevlig. Vi är bara 21 herrar vid start då kan man väl säga ett hej när man passerar efter typ 11 timmar? Förlåt. Jag var också lite trött.

4 km kvar. Det måste väl ha varit sista backen, det få räcka nu. Nähä, en till där framme. Minst en till. Men nu springer jag faktiskt riktig bra, inte som i Wien men i alla fall under 5 min tempo utan att det tar emot. Det går, nej han går. I ett svep flyger jag förbi en vältränad kille i en vit dräkt. Jag är lite stolt. Han kom emot mig redan vid km 8, 9 jag måste alltså ha tagit över en timme på honom trots att jag hade mina problem. ”Heja, heja snart är du i mål!” 2 km kvar. Jag trycker nu ordentligt. Jag känner igen byggnaderna kring Stora Sjöfallet. Nu händer inte mycket mer. Två funktionärer visar vägen. Sista hundratals metrarna  är avkonade. Rätt sött tänker jag … här är det ju ingen trafik alls. Vi kunde ha målgång mitt på vägen och det skulle inte störa någon. Jag släpper på gasen och går de sista metrarna. Jag vill njuta de sista ögonblicken i loppet lite extra länge. Målgång! Klart! Mina obligatoriska armhävningar. Inga snygga och denna gång bara 10. Jag är trött. Riktigt trött. Inte så värst i musklerna men jag vill bara sova. Lite stolt och rörd. Det regnar nu ganska ordentligt. Märkte inte det. Jag tycker lite synd om funktionärerna. Vad de har jobbat för oss. Att vi fick tävla. Att de inte ställde in för att vi var så få.
TAAAAAAACKKKK! Ni är guld värda!

 

I mål i Laponia Triathlon 67N 2016  (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist I mål i Laponia Triathlon 67N 2016 (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist














































Jag vill sova! Nu. Efter medalj och foto, vill jag bara till rummet som är kanske 200m bort från mållinjen. Jag tror det var ett vandrarhem tidigare men nu är det rum med egen dusch och badrum. Jag orkar inte stå i duschen, jag sitter där och en stril av varm vatten bara rinner över mig. Så himla skönt. Oops! I did it again.

Jag bara glider in i sängen. Jag slocknar helt och omedelbart! (Min Polar V800 visar senare att jag sover min djupaste sömn på hela året. 89% djupsömn). Jag väcks av en knackning på dörren. Där ute står en rätt så blöt funktionär och lämnar över min cykel. Det är pricken över i-et. Kontaktade Robert dagen innan och undrade om jag på något sätt kunde slippa att hämta min cykel i Ritsem 4 mil bort där T2 ligger. ”Det ordnar vi!” var hans korta svar, och resultatet blev – leverans till rumsdörren. Jag bara gapade och tackade. Jag var rörd.

Laponia Triathlon 67N har satt en ny dimension för mig. Hur triathlontävlingar har varit när de var som bäst. Hur de bör vara när de är som bäst. En tävling som man bör köra innan man dör, och flera gånger till. Tröttheten försvinner långsamt ur kroppen samtidigt som den översvämmas av tacksamhet, upprymdhet, och en mental energi som är svårt att fatta i ord. Det regnar. Jag tycker knappt att det är värt att ta på sig regnjackan. Jag vill känna regnet, det rena vattnet i ansiktet. Jag vill suga in alla luft runt omkring mig och aldrig mer släppa den ur mina lungor. Jag vill behålla en bit av Norrland för evigt, det ska vara mitt också.
Vi kliver in i matsalen där redan våra vänner sitter. Det serveras viltskav med öl.
Vi sitter där länge.

Foto: Nadja Odenhage, Karin Klarström, Hans Berggren Photography, Katarina Eneqvist
en kort förenklad videoversion finns här.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter