Advice IMK #1001:                                                        Och vad gör du med resultatet

Jag vill stanna lite på dessa två frågor i dessa dagar där tävlingar nu väller in över landet: Swimrun, Marathon, Vätternrundan, Siljan Runt, VM, HIM, Ironman, Vansbro simmet, Klassiker. Och mycket, mycket mera. Det ska tävlas så mycket som möjligt för snart är sommaren slut, den som inte ens har riktig börjat. Tidigare körde man inte igång utomhus simning innan det vara 16 grader i vattnet. Nu är det havssimning vid knappt 10. Det är uppenbarligen andra, nya, bättre (?) tider.

Men sen, sen kommer den där känslan, ibland krypandes som en slemmig orm, eller ibland snabbt direkt efter en tävling där man missade sitt mål med någon minut att man tycker att Mike Tyson har kommit tillbaka och har bestämt sig att leka med just mig i ringen, en rak höger direkt i magen: Den där post-tävlingsdepressionen.

Vad är det för något egentligen. När man redan i början av säsongen känner att motivationen direkt efter en tävling fullständigt försvinner. Eller förglädjen förvandlas till oinspirerade träningsrundor i strålande solsken tom innan tävlingen man har satsat så mycket på och så gärna ville göra ett bättre resultat på? En förklaring kan ju vara att målsättning och prestationsförmåga, i alla fall fram till tävlingen, inte är i takt. Eller man har helt enkelt satsat på ett för orealistiskt mål som man med tiden inser var ett luftslott.

Ännu värre om man har berättat för många hur häftigt och vackert allt kommer att bli. Samtidigt som man underrättar dem om alla fina träningspass som självklart gick så himla lätt och snabbt. Och fikat efteråt var nästan jobbigare. Och sen kommer dagen D och allt blir inte alls så som man har tänkt sig. Eller det blev exakt så som man har tänkt sig MEN känslan, den där känslan kom aldrig. Bara en sådan där känsla: ”Jepp, nu var det klart. (1)35 likes på facebook, - nästa.”
Jag tror att ibland gör vi misstaget att vi enbart siktar på målet, sätter det på en piedestal och hoppas på att när det är klart så infinner sig den där lyckan, nöjdheten som vi så gärna ville ha, den där allomfattande bekräftelsen vi alla törstar efter skulle infinna sig helt automatiskt. – Och sen kom den inte, eller inte alls så som vi trodde att den skulle bli.
Mikael Dahlen och Stefan Klein beskriver detta fenomen med lyckan rätt så träffande. Att lycka är något väldigt flyktigt, som vi inte kan konservera och hålla fast. Den försvinner tom hur lätt som helst när det precis var som bäst och vi vet ibland inte ens varför.

Och här kommer en liten övning som kanske kan göra dig lite mer glad, lite längre. När du nästa gång står på startlinjen, eller för den delen gör dig redo för ett träningspass: Sug in denna känsla att om ett par sekunder kan du använda all din fysiska förmåga i en rörelse, att se och känna hela din perfekta kropp i fullt majestät fungera på ett helt fantastiskt sätt. Den kan simma, cykla, springa, tillsammans med andra. Och till slut blir resultatet helt enkelt ett kvitto på det sammanlagda arbete du har lagt ner för att kunna göra detta (i ärlighetens namn +/- de omständigheter som du inte har kontroll över). Känn hur du precis klyver en spegelblank vattenyta, i en sjö eller bassäng på morgonen, känna fartvinden susa över din hud och hur andningen under löpningen hamnar i en perfekt takt med ditt steg.

Är det inte något du vill göra, som ger lycka? Varje dag? Livet ut? Tills kroppen inte bär dig längre? Är inte det egentligen det vi strävar efter, men lätt glömmer bort ibland? Låt oss göra ett nytt försök redan vid nästa träningspass att få tillbaka denna känsla, eller om du redan är duktig på det, blir en mästare att träna och tävla med denna känsla. Jag är helt säkert på att du kommer att få starkare och gladare upplevelser.

Ha en fortsatt bra (tränings)vecka!