Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Idag är jag så lat att jag inte ens orkar att som brukligt sammanställa mina sista tips inför IRONMAN Kalmar och IRONMAN Copenhagen. En bra sammanställning gjorde min vän Magnus Jonsson som vet rätt väl vad han pratar om. (se hans blogg på runnerworld.se ... länk nedan)
Det kan hända att jag kommer att lägga till lite ikväll men främst:
- Läs detta 
- läs athletes guide
- sov mycket. I alla fall onsdag och torsdag natt!
- registrera dig så tidigt som möjligt (ID, waiver, licens)
- packa i god tid och bara det som verkligen ska med under tävlingen
- pumpa dina däck till rätt tryck innan du checkar in, är du petnoga lite mer än racetrycket 24 timmar innan start (rekl. ca. 6,5 -7,5 bar beroende på vikt, högre för tyngre)
- kolla din matplan under tävlingen ( 1g kolhydrater/ h och kroppsvikt)
ca. 0,5 -0,8 l/h vätska beroende hur mycket du svettas.
- checka in så tidigt som möjligt eller ganska sent (du undviker väntetider)
- ha dina flaskor, gel, bar, etc. etc. klara kvällen innan. Och inte mer än din plan - och inte mindre. (obs ... det finns massor med stationer där du får allt. Använd det istället för att cykla och springa runt som om du ska ut till krig.
- ät inte för mycket sista 12 - 18h, men kom till start så att du klarar dig väl i ett antal timmar. Ha eventuellt en bar, banan, snack med för timmen innan start.
- lägg dig tidigt (om du kan) fredag natt
- Gå på toan direkt på morgonen och helst en gång till innan du tar dig till alla nervösa triatleter i växlingsområdet för att kolla din cykel sista gången.
- se till att du kan fukta simglasögonen innan start.
- seeda dig i rätt simgrupp. Ironman är inget önsketävling där man önskar sig en viss simtid. Stå i rätt grupp om du inte vill få rejält plus på vätskebalansen redan efter två simtag genom att bli översimmad.
- Var stolt att du nu har startat efter all träning och förberedelse. Du är en del av en stor fest. 
- kör ditt race och ditt tempo. ALLA är snabbare. Ibland! En jämn fart ger ett bättre resultat än "intervaller".
- löpning är alltid snabbare än gång. Det heter marathonlöpning. No more comment. 
- Cykla inte för hårt. Speciellt när det blåser.
- Njut ... du är utvald att kunna göra detta. Det är få förunnat att stå vid starten, höra Nationalsången och sen bli påhejad under en hel dag av 10000-tals människor direkt ett par meter ifrån dig. Inte ens Zlatan eller Sara Sjöström får uppleva det i sin sport under så lång tid. 
- Öka farten liiite när du får ont. Alla får ont. Men vem orkar att öka farten då? Du!
- Le, och vara juste mot publiken, funktionärer och medtävlande. (Fusk är fusk och straffas med evig förbannelse i triathlonskärselden.)
- Se bra ut i mål! Bjud på dig vid målgång! 
- Hämta ut din medalj! You are an ...... !

Magnus länk: är här!

 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Idag är jag så lat att jag inte ens orkar att som brukligt sammanställa mina sista tips inför IRONMAN Kalmar och IRONMAN Copenhagen. En bra sammanställning gjorde min vän Magnus Jonsson som vet rätt väl vad han pratar om. (se hans blogg på runnerworld.se ... länk nedan)
Det kan hända att jag kommer att lägga till lite ikväll men främst:
- Läs detta 
- läs athletes guide
- sov mycket. I alla fall onsdag och torsdag natt!
- registrera dig så tidigt som möjligt (ID, waiver, licens)
- packa i god tid och bara det som verkligen ska med under tävlingen
- pumpa dina däck till rätt tryck innan du checkar in, är du petnoga lite mer än racetrycket 24 timmar innan start (rekl. ca. 6,5 -7,5 bar beroende på vikt, högre för tyngre)
- kolla din matplan under tävlingen ( 1g kolhydrater/ h och kroppsvikt)
ca. 0,5 -0,8 l/h vätska beroende hur mycket du svettas.
- checka in så tidigt som möjligt eller ganska sent (du undviker väntetider)
- ha dina flaskor, gel, bar, etc. etc. klara kvällen innan. Och inte mer än din plan - och inte mindre. (obs ... det finns massor med stationer där du får allt. Använd det istället för att cykla och springa runt som om du ska ut till krig.
- ät inte för mycket sista 12 - 18h, men kom till start så att du klarar dig väl i ett antal timmar. Ha eventuellt en bar, banan, snack med för timmen innan start.
- lägg dig tidigt (om du kan) fredag natt
- Gå på toan direkt på morgonen och helst en gång till innan du tar dig till alla nervösa triatleter i växlingsområdet för att kolla din cykel sista gången.
- se till att du kan fukta simglasögonen innan start.
- seeda dig i rätt simgrupp. Ironman är inget önsketävling där man önskar sig en viss simtid. Stå i rätt grupp om du inte vill få rejält plus på vätskebalansen redan efter två simtag genom att bli översimmad.
- Var stolt att du nu har startat efter all träning och förberedelse. Du är en del av en stor fest. 
- kör ditt race och ditt tempo. ALLA är snabbare. Ibland! En jämn fart ger ett bättre resultat än "intervaller".
- löpning är alltid snabbare än gång. Det heter marathonlöpning. No more comment. 
- Cykla inte för hårt. Speciellt när det blåser.
- Njut ... du är utvald att kunna göra detta. Det är få förunnat att stå vid starten, höra Nationalsången och sen bli påhejad under en hel dag av 10000-tals människor direkt ett par meter ifrån dig. Inte ens Zlatan eller Sara Sjöström får uppleva det i sin sport under så lång tid. 
- Öka farten liiite när du får ont. Alla får ont. Men vem orkar att öka farten då? Du!
- Le, och vara juste mot publiken, funktionärer och medtävlande. (Fusk är fusk och straffas med evig förbannelse i triathlonskärselden.)
- Se bra ut i mål! Bjud på dig vid målgång! 
- Hämta ut din medalj! You are an ...... !

Magnus länk: är här!