CbyTrimaster_logo_text1

High five med segraren på Sveriges vackraste väg - eller varför Laponia Triathlon finns i mitt hjärta

Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren


 

Foto: Bernhard Hirschauer Foto: Bernhard Hirschauer

(Microsoft tyckte att min första version av en tävlingsrapport som var nästan klar var för dålig så de raderade den vid en uppdateringsomstart. Så här kommer en ny, bedöm själv om det blev så mycket bättre).
 

Jag står på Gällivares tågstation med en överdimensionell PippiLångstrump-väska, och två resväskor till. Det är kl. 18 en onsdag kväll. Det är 5 grader i luften och det regnar. Om 56 timmar ska jag hoppa i en norrlandsjö som hade isflak för bara några veckor sedan. Bilder från en halvmeter snö på Dundret är i färskt minne. Vad gör jag här?
 

Ett varmt välkomnande i receptionen på Quality hotel bara ett stenkast bort gör stämningen direkt flera grader varmare. Petter ler från en bokmonter. Jag känner  att jag kommit hem. Gällivare är lite speciellt för mig. Här har jag under mitten av 80-talet blivit så hjärtskärande kär att det inte går att beskriva. Gällivare var utgångspunkt till sanslösa turer i Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallets nationalparker. Jag har förlovat mig på Duottar och spelat gitarr för en kungsälg i Rapadalen. Det var länge sen men allt känns som igår. Likt de förbaskade myggorna som tom stack genom Fjällrävenvaxade jeans (ja, det gjorde man då).
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 

Det är länge sen jag gjorde touch-down på triathlontävlingar, där man bara kommer fram så sent som möjligt, kör sin tävling, fixar sin tid och sticker hem så fort det går. Det är inte min grej längre. Jag vill veta mera, känna av människor, historia där jag är, händelser, kalla mig för en kulturnörd. Nej, inte den som vältrar sig i recensioner och senaste kulturdelen i tidningar av självutnämnda kulturelitexperter, nej jag är helt enkelt en som hellre jagar slott än slot. Nu har Norrland inte så värst många slott vad jag vet men det finns Jokkmokk. Historisk mark och om jag bara hör namnet så får jag gåshud. Det har alltid förvånat mig att Sverige som land är nästan gulligt bekymrat över många andra länders urbefolkning men förmår fortfarande inte att göra upp med sitt dels mörka dels sorgliga förflutna historia. När kommer det att ske? Samer är inte några utklädda människor som sitter gulliga i sina kåtor och jojkar, för den delen inte heller scouterna . Om du är fullständigt oförstående i vad jag menar rekommenderar jag starkt att du ser filmen Sameblod och lyssnar både på Sofia Jannok och senast aktuella Ann-Helén Laestadius.

Så på torsdag drog vi till Jokkmokk. Bara för att åka dit. Kolla och äta på Ajjte. Jokkmokks Tenn. Denna gången missade vi kyrkan med likluckorna. En bra bieffekt var att vi körde den för mig okända delen av cykelbanan. Attans, den banan var inte att leka med. Först undulerad nerför, sen undulerad uppför. Så den banan är kanske ännu tuffare. Och det visade sig senare även längre, 188 km. Men det är ju ett lyckotal så det blir extra bra. Under tiden har även vädret besinnat sig. En blänkande sol skrattade på oss och vips var vi stundtals uppe på 20 grader. Det här blir fantastiskt.

Tillbaka i Gällivare var tanken på att testa cykeln och springa en runda. Då kom paniken: Nu hände det som aldrig hänt mig under mina 17+1 ironmandistanser och alla andra typ 250 tävlingar sedan jag började med denna sport, mina 2 par löparskor var inte med. Amatör! Är du coach, eller? Vad gör du nu då? Lugn, det finns sportaffärer i Gällivare också. Ja det finns. Men skoutbudet på Intersport mötte mer ett behov att jogga till fiskebutiken, kanske. Min desperata blick möttes av en medlidande försäljare som tipsade mig om en konkurrent, Team Sportia i Eriksson Center. Ja, och där fanns det ett par som passade perfekt. Lästen identisk med en av mina favoritskor. Detta med, att springa in skor är sedan länge kastat på mythögen, i alla fall min. En liten fråga i sammanhanget, när är då skorna insprungna. Vissa modeller är ju nu för tiden redan sönder eller har hål efter mindre än 50 mil. Här finns det något att göra så att det blir cirkulär ekonomi på riktigt som så fint snackas om som senast i Almedalen.

 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist

Jag tycker Norrland är mycket mer cirkulär ekonomi än vad alla storstäder tillsammans kan åstadkomma. Du kan dricka din sportdryck direkt ur bäcken, spetsa med bär. Rätt liten risk att du blir prejad i diket av en bilist. Du ser ju knappt en bil överhuvudtaget, varför ska just den preja dig. Stor risk att dina vänner känner honom eller hans släktingar. Och sen landskapet. Jag är ju uppväxt i Alperna. Jag är uppväxt så extremt mycket att jag vid 12 års ålder blev så less på alla toppar man skulle upp på, och sen ner igen, att jag en vacker dag tvärvägrade att hänga med, ja, tills jag åkte upp till Sarek. Då skulle vi upp till en topp, bara för den var där. Bara för att se Rapadalen ännu lite bättre. Toppar, vidden, snöfläckar även under sommaren, forsande bäckar, bäckande forsar. Vattenmassor som aldrig tar slut. Man bara tittar, man bara är. Man bara är glad, rörd och tacksam.

Vad har allt detta naturromantiska svammel med Laponia Triathlon att göra. En hel del. Inramningen av tävlingen är så anpassad. Nej, vi fick ingen femhundrade kinaproducerad ryggsäck som går sönder strax efter tävlingen, vi fick en tygkasse av återvunna gardiner producerad av Samhall i Gällivare, den kommer att hålla för många inköp, helt säkert. Vi fick en bricka istället för en medalj när vi kom i mål. Så nu kan jag drömma mig bort till Laponia vid varje fika hemma. Priserna var också fina och dessutom tre måltider, bastu och badtunna efter målgång och extremt fina funktionärer som var mer eller mindre enda publiken under hela natten. Sen, att jag fick cykeln levererad till rummet efter målgång var förmodligen bara en slump, nu kan jag inte ens fundera över om jag ska vara med nästa år igen.
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist




Jag 

Sluta nu, vi fattar. Allt är fantastiskt. Men hur var tävlingen då? Bra, höll min plan rätt ok! Stackars Katarina som fick sin sömn rubbad igen för jag ska ju starta mitt i natten. Jag hade inga större tankar kring vattentemperaturen och hur lång simsträckan skulle bli. Provsimmade dagen innan och då var det kallt. Kan jag göra något åt det: varmaste luvan, fokusera. Vad annars. Det blev 2700m. 
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist




Jag 

På andra varvet tappade jag både känslan i fötter och fokus. Funderade på en motion till förbundet att de äntligen ska tänka på tävling och atleter och inte sitt regelverk. Men är det någon som tror att det kommer att förändras när man själv aldrig har simmat i vatten som tar andan från vissa som är mer temperaturkänsliga än jag. Blicken gick tillbaka till banan och plötsligt var jag nästan förlamad. Jag är där på riktigt. Jag simmar, här, nu. Titta bara, midnattssol, solröda berg, vatten så klart och gott att du bara kan dricka när du är törstig.

Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren

T1 blev en oändlighet. Jag ville vara helt torr och ha gott om kläder på mig. Det var kallt. Svinkallt. Solen var bara iskallt vacker. Sen var det cruising i nästan 19 mil. Inga ben, är inga ben, och ännu värre när man inte känner av dem. Det är bra med aerodynamiken men när en iskall vind smeker konstant din rygg ska du bara tänka på annat. Men det går inte så fort. Jag får inte ens ut min flaska ur hållaren, den känns fastfrusen. Vattnet är så kallt att det gör ont i tänderna. Men det går. Fattar du att du cyklar här i denna natur, solen, vyerna, ja till och med ett kraftverk ser häftigt ut i morgonsol.

Vätskestationerna är ett välkommet avbrott. Jag ser inte många tävlande när jag svänger in de sista nio milen till Stora Sjöfallet. Vägen kändes lång idag. Men då kommer pressfotografen och tar närbilder. Ryck upp dig nu. Du kan inte hänga över styret som en gammal potatissäck. Oh Gud, han fotar ju 100 kort eller flera. Jag är helt slut. Snart måste jag dra ner på tempot. Han drar. Solen lyser, 2 mil kvar.

Äntligen T2. Nu kan det börja. Eller sluta. Jag är så stel. Skulle jag dö nu behöver de fixa en specialanpassad kista. Det blir inget snyggt lik. Det bara hugger till i vänstra hamstring. Lugnt. Det blir fint det här. Inga hastiga rörelser så löser det sig. Bara du kommer ut på löpbanan.

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist

Och det kommer jag. Men varför fungerar nu inte mätdonet. Medan jag trippar fram med väldigt lätta steg de första 100m startar jag om ena klockan och då vaknar mätgrunkan till liv. Nice. Blir ett intressant test det här. Mäta effekt under löpning på en av Sveriges finaste vägar, händer inte så ofta. Hittar mitt steg och min frekvens och pinnar på. Hold your horses. Det är maraton nu. Men det känns ganska lätt och bra och jag plockar en och en även om det är glest även ute på löpningen. Bra temperatur, lugnt uppför, snabbare utför. Kollar värden. Allt under kontroll. Då kommer segraren. Odd! Man ser att han gräver djupt men fortfarande bra kontroll. High-five! Det här fixar han. Känner mig inspirerad. Drar på lite. Lite hybris kanske hos herrn? Dra ner lite. Det är långt kvar. Vändpunkt. Glada, uppmuntrande funktionärer. Är det sant bara 21 km kvar.
 

Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren





 

Hur ligger jag till. Tappat räkningen. Top 20 var ett önskemål. Önskar du då. Det här är ingen tävling man önskar något. Funktionärer och medtävlande är din publik. Och några medlidande anhöriga. Tack till er alla. Varenda hejarop är mer än 1000 ”You are an IRONMAN”. Jag behöver ingen dunkamusik när det forsar från bergen, när fjällvinden susar i mina öron, när en backe efter den andra tornar upp sig framför mig och jag undrar hur liten Västerbron skulle se ut i jämförelse. Här är jag hemma, här vill jag springa och andas. Jag kan springa hela dagen bara jag får titta. Blir aldrig mätt. Stegen blir tyngre, men ändå känns de lättare, gladare.
 

Foto: Bernhard Hirschauer Foto: Bernhard Hirschauer



 

I am running home! I am coming home! En sista sväng. Lite utför! Målgång! Jag kysser marken. 12 armhävningar. Så klart! Klart. Mission completed. Nu kan jag dö. Nej, varför det? Nu är det bara början. Om 360-något dagar är det Laponia Triathlon igen. Tack för att jag fick vara med igen. Tack alla som ser till att denna tävling finns, tack alla medtävlande, tack alla som hejade och tack min älskade Katarina.
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln