CbyTrimaster_logo_text1

Senaste inläggen

2016

Nu har du alltså kommit så långt att det är fredag lunch. Kanske du rent av redan checkat-in. Och vad gör du nu? Utöver vila och sömn kan du nu bara se till att du har så mycket energi i kroppen som möjligt när starten går. Du vill alltså tillföra gott om energi, frågan är dock när du gör det. Det berömda pasta partyt eller den så kallade kolhydratladdningen är i tanken god men du belastar ditt mag/tarmsystem alltför mycket och dessutom kan du belasta din kanske redan lite oroliga sömn sista kvällen ännu mer.
Därför är det bättre att göra så här:
-          ha en något senare lunch där du äter en kolhydratrik mat. Salta gärna lite extra och drick gärna vatten eller alkoholfri öl.
-          Mellan mål också gärna kolhydratrik föda t.ex. frukt eller kaka.
-          Kvällsmaten gärna tidigt bör inte vara för tung och undvik fiberrik mat.
-          Skulle du vara lite sugen innan du lägger dig så kan lite vingummigodis vara en riktigt bra lösning (som tidigare nämnts finns ju andra alternativ om du inte äter sånt av vilka skäl det nu må vara). Glöm inte att dricka. Ett gram kolhydrat vill ha 4 gram vatten.
Om du gör på detta vis har du ätit ordentlig sista dagen men ändå inte belastat mag/tarmsystemet för hårt. Förhoppningsvis kan du sova bra.
Några råd för morgonen på tävlingsdagen:
Det är lite beroende hur länge innan start du behöver gå upp och kan inta din frukost. Generellt så säger man:
-          Vid 4 timmar innan start 4 gram kolhydrater och ca 6 ml vatten per kilo kroppsvikt eller
-          Vid 3 timmar innan start 3 gram kolhydrater och ca 5 ml vatten per kilo kroppsvikt eller
-          Vid 2 timmar innan start 1 gram kolhydrater och ca 4 ml vatten per kilo kroppsvikt. Senare än så är det inte bra att ta frukost då du belastar magen för mycket under simningen och det finns risk att du ”matar fiskarna”.
-          Du kan absolut dricka sportdryck till ca. 1 timme innan start akta dock på att den inte är för koncentrerad och inte för stor mängd, högst ca 30 gram kolhydrater totalt (120 kcal) och ca 500ml.


Från start och under alla grenar kommer du förbruka mer energi än du kan tillföra, därför är det bra om du gör så:
-          Om du kan få energi under simningen ta det gärna (ca. 100kcal) men ofta som vid IRONMAN Kalmar får du ingen energi alls.
Du är alltså hänvisad till att inta energi efter du har kommit i land. Här är man lätt benägen att inta energi direkt. Det kostar dock tid. Det är smartare att så snabbt som möjligt komma ut på cyklingen och upp i arbetspuls och sen direkt ta energi.
- Vid IRONMAN Kalmar bör du vara uppe i arbetspuls en bra bit innan bron och då ska du också inta din första mängd gärna lite mera (100kcal) en bra bit innan du börja cykla uppför bron.
Sen är det relativt enkelt men ack så svårt:
-          Varje timme ska du nu inta 90g kolhydrater. Egentligen låter det inte så svårt. Det motsvarar ca. en flaska sportdryck (65g kolhydrater = 260 kcal om det är rätt doserat) och en halv bar (ca 40 gr med 30 g kolhydrater = 120kcal). Till en bar bör du tillföra ca 4 ggr dess vikt i vatten. Kör du med gel ta motsvarande mängder och tänk på att späda ut det direkt med vatten.
-          Den bästa är att dela upp intaget av 90g kolhydrater till var 15:e eller 20:e minut. Inte oftare. Ställ gärna din tävlingsklocka med något alarm och var konsekvent i den mängden du tar. Både så att du inte missar något och för att få till en så jämn koncentration i magen som möjligt.


Och några viktiga saker här:
-          Du kan INTE äta ifatt då din kropp behöver en viss tid att omvandla de kolhydrater (plus protein, fett) till energi. Den tiden kan du inte påverka så mycket under loppet.
-          Det är varken bra med för lite energi och inte heller för mycket.
-          Största misstaget som ofta görs och man kan läsa i otaliga bloggar: Jag slängde i en extra gel och så gick det bättre.” Tyvärr är det ofta som att kissa i våtdräkten, väldigt skönt en kort stund men resten av loppet luktar man inte så gott. Vad som händer är att du förvisso fyller på en eventuell energibrist men vid en hög koncentration av en gel kan du sedan rubba både balansen i magen och ännu värre saltbalansen. Om du då har druckit för lite blir saltkoncentrationen för hög och du får problem med muskelkontraktion. Kramp kan alltså lik väl vara en överkoncentration av salt (för lite vätska) så som en underkoncentration (för lite salt eller allt för mycket vätska).  Doserar du med regelbundet energiintag i rätt mängd så kan du med stor sannolikhet undvika detta.
-          Vid detta laget bör du även veta hur mycket du svettas under en timme i en tävlingssituation (”sweat rate”) det är den mängd vätska du bör inta under en timme och också fördelat på var 15:e – 20:e minut.
-          Om du föredrar mer fast föda t.ex. i form av bars etc. så är det bättre att inta de under cyklingen. I löpmomentet ska du i första hand inta vätska eller liquids (gels, gellis) då magen kan ta hand om det bättre och du har lägre risk för magproblem
-          De vätskestationer som finns under löpmomentet bör du klara dig bra med utan att använda vätskebälte som är enbart rekommenderat om du går stora sträckor, om det är extremt varmt eller du vet att du är väldigt dålig på att få i dig minst 100-150 ml sportdryck vid varje station (ca. varannan kilometer).
-          Du kan självklart bara köra på vatten och (egna eller tävlingens) gel. Kolla gärna i förväg vad som serveras och hur mycket gelen innehåller i energi/kolhydrater för att tillför rätt mängd vatten och också så att du vet hur många gel du ska ta per timme.
-          Tänk på att du svettas nästan lika mycket när det är mindre varmt väder. Det är ofta risk att man då dricker för lite.
-          Var envis med ditt matintag, fuska och slarva inte, även om du under loppet känner ibland inte alls för att äta eller dricka mera. Du är inte på någon gourmetresa. Du vill komma säkert och snabbast möjligt till mållinjen.
Följer du dessa relativt enkla regler för nutrition och vätskebalansering så ökar du avsevärt din möjlighet att kommer säkert i mål.
Efter målgång: Jag rekommenderar att äta det som bjuds så snart som möjligt. Öl är en bevisad faktor att det både återställer vätskebalansen och minskar risken för förkylning efter loppet. Fyll på både med kolhydrater och proteiner och ffa salt (t.ex. chips, pommes etc.)
Lycka till med dina sista förberedelser!

Läs hela inlägget »
mat mat

Bortsett från den fysiska och mentala träningen är näringsintag före och under tävlingen ett mycket avgörande moment. Kanske är därför så många även oroliga och nervösa för hur de ska göra.
Speciellt i en tid där det ter sig att det finns flera dieter än religioner så kan det vara svårt att som coach ge allmängiltiga råd. Den som absolut inte äter kött behöver en helt annan ansats än den som hanterar sitt proteinintag i första hand med kött. En gluten eller laktosintolerans, där menar jag de som har en diagnos, behöver ha en annan plan än de som är allätare med stålmage.


Några generella riktlinjer gäller ändå:
Så att det inte blir en nutritionsföreläsning bara några korta drag. Din energi som driver din kropp framåt under en IRONMAN-tävling kommer som bekant i första hand från kolhydrater och fett. Vårt huvudproblem som långdistansare är att vi kan bara lagra ungefär 500 g kolhydrater främst i levern och musklerna. Det betyder att du har vid full kolhydratladdning ca. 2000 kcal i snabb energi. Detta räcker beroende hur snabbt du kör ca. 1,5 timme. Är du mer ekonomisk och dessutom har en lägre fart så klarar du dig mycket längre. Konsten är att du tar upp så mycket energi som möjligt under loppet (300 – 400 kcal/h) och samtidigt har rätt tempo. På så vis klarar du hela loppet med en jämnare energiförbrukning och du undviker att gå in i den berömda väggen. Vi antar att du tävlar i 12 timmar så kan du alltså ”spela” med ca. 5500kcal kolhydrater. Eller ca 450kcal i form av snabb energi. Beroende på hur bra du är på fettförbränning ju högre tempo kan du hålla under hela loppet.

Vad kan du då göra i förväg för att komma till tävlingen i så bra status ang näring och vätskebalans som möjligt?
-          Första dagarna i sista veckan innan tävlingen är det en bra idé att dra ner något på kolhydrater och öka andelen protein och fett i kosten. Här är det viktigt att dricka ordentligt då mindre andel kolhydrater även binder mindre mängd vatten.
-          De sista dagarna innan tävlingen ökar du kolhydratandelen igen till 8 – 12 g kolhydrater per kilo kroppsvikt. Det är dock smart att under de sista två dagar ta något mindre 6- 10 g kolhydrater per kilo kroppsvikt. Detta gör du också för du har en lägre energiförbrukning pga mindre träning.
-          Undvik mat som du vet är mer besvärlig för magen som bönor och mycket fiber.
Angående mängd vätska du ska inta per dag fram till tävlingsmorgonen finns inga exakta rekommendationer men att kasta vatten ca. var 4:e till 5:e timme är ett bra riktsnöre. Det är även en bra idé att salta maten lite extra den sista veckan innan tävlingen.


Imorgon ta vi några tips för tävlingsdagen.


Lycka till med dina förberedelser!
(Du är välkommen att skicka just dina frågor inför tävlingen!)

Läs hela inlägget »

Antingen går det runt runt eller det är pyspunka och ibland smäller det ordentligt och man får tänka om helt.

Det där med cykelslang eller egentligen diskussionen kring cykeldäck är speciell. Den kan vara så nördig, belagd med tycke och tro att man nästan får intrycket att det är mer en religion än att det handlar om material som ska ge fördel under tävlingen.
Vill du bli riktigt förvirrad så frågar du fem klubbkompisar som tävlar med tubdäck och sen fem som tävlar med kanttråddäck. Sen väljer du det som känns viktigast för dig: känsla, punkteringssäkerhet, rullmotstånd, aerodynamik, pris, bytbarhet under tävling etc. etc.
Ändå några aspekter som kanske kan vara nyttigt när det är dags för tävling. Ha koll på vad dina däck klarar i tryck. Det är inte smart att gå till maxgränsen vad dina däck tål i tryck. Har du inte varit helt frånvarande i fysiklektioner så är du medveten om att trycket (i däck) är proportionellt med temperaturen. Var medveten om att däcktrycket kan öka från morgonen, när du brukar pumpa dina däck till mitt på varma dagen med ca 1 bar. Ligger du från början redan på gränsen då är det lätt hänt att det smäller innan eller under cykelmomentet. Erfarna Hawaiitävlare minns dessa mindre roliga smällar i växlingsområden som ”låter som popcorn”.

Vad gör man då för att inte bli på smällen och samtidigt kan köra med det högsta möjliga (däck)trycket. Mitt tips: Pumpa dina däck 24 timmar innan du tänker vara mitt i cykeltävlingen. Då är dina däck ungefär lika varma alltså ungefär samma tryck. Har du nästa dag samma väder så har du eliminerat problemet med tryckförändringar. En kort kontroll innan incheckning ger dig dessutom säkerhet att du inte har en lurig pyspunka som inte märks förrän flera timmar senare. Och en fördel till: Dina däck är klara för tävling och du kan slippa att pilla med de och eventuella risker med ventilstrul och annat timmar innan start. Det är nästan vid varje tävling man ser några desperata blickar som behöver fixa en punktering just tätt intill start.

Om du har i dina förberedelserutiner att du måste pumpa däck för att må bra och behöver vetskapen att du har de hårdaste däcken av alla så struntar du i det jag skrev ovan.
Kanske du har en annan förkärlek: Att samla på cykelslangar. Lite äldre men helt ok. Lite nyare som har bara en liten punktering som du inte har hunnit laga. Några med fel ventillängd. Några som är för tunna och känsliga för träningshjul men för gamla för tävlingshjul. Under åren har det blivit en ståtlig samling som hänger i förrådet. Förresten är det rätt roligt att först berätta om fysik men samtidigt ignorera fullständig fysikalisk-kemi (öh…. ). Det är inte fördelaktigt för varken däck och eller slangar att utsättas för ständigt stora temperaturförändringar som det råder i mitt oisolerade förråd.

Jag fick frågan om hur länge håller en slang. Jag skulle nästan vilja svara med en fråga: Hur länge håller ett förhållande? Vissa tar slut efter första utflykten andra håller mycket länge då man vårdar dem väl. Sen undrar jag själv: Kommer jag på allvar använda dessa gamla slangar någonsin igen? Speciellt de med hål i? Knappast!
För jag gör så här: Varje år får mina träningshjul de däck som satt på tävlingshjul oftast med helt nya slangar Nu förstår du att mina tävlingshjul rullar också på kanttrådsdäck. Tävlingshjulen får nya däck och nya tunnare tävlingsslangar (jag gillar det där nördiga att ha lite lättare slangar, trots att jag kör på inte speciellt lätta tävlingshjul – se tidigare blogg). Behöver mina träningsdäck bytas innan säsongen är slut så blir det byte en gång till. Och högen med slangar bara ökar. Kanske någon kan starta en recyclingtjänst. Det skulle vara grejen. Säkert finns det massor med saker man kan göra med slangar som har rullat under någon IRONMAN och är helt ok.


Några kuriosa kring däck och slang:
- Under en säsong hade jag under två efterföljande tävlingar dubbelpunka på tubdäck. Efter det sålde jag dessa hjul till en mycket lyckligare ny ägare.
- Jag får punktering under en cykeltur ungefär vartannat år. Elaka röster säger att jag cyklar alldeles för lite.
- Jag tränar på att byta däck på tid och jag tycker jag är fortfarande mycket sämre på det än Mats Jonsson.
- Träningshjul är TRÄNINGshjul och tävlingshjul är TÄVLINGshjul. Tävlingshjul används sista tiden innan tävling för att testa kassett, om växlar måste justeras *) och körförhållanden. Jag cyklar inte till jobbet med de eller till stan för en fika.
- Vill du verkligen satsa på material. Köp bättre hjul före en ”bättre snabb cykel”. Du får mer tidsvinst för pengarna, jag förutsätter att du redan har skaffat en ”perfekt” hjälm och aerobars.

*) även om alla bakhjul på racer/TT-cykel är så anpassade att de är utbytbara mot varandra så är det inte per automatik så att en kassett sitter på exakt samma avstånd mot naven. Dessa förargliga delar av millimeter som det kan vara skillnad kan förstöra en tävling genom att växlarna sitter inte exakt där de ska vara eller värre, kedjan fastnar hoppar mellan ekrarna och kassetten och växeln förstörs i värsta fall. Bra om du kollar det i god tid innan.

Foto: Harri Manni
Foto: Harri Manni
Läs hela inlägget »

Jag växlar upp till 53-12. Kadensen är fortfarande nära hundra och det bara susar i öronen av vinddraget. Det här är ju helt galet. Jag känner mig mer som om jag sitter på en motorcykel än på en förvisso tävlingscykel men det är mina ben som driver fram den. Bara en timme innan så simmade jag fram och tillbaka till min lilla brygga som är exakt 265m bort och varje gång gick det klart under 7:30. Även den 8:e gången. Så bra att simträningen varje morgon 6 – 7 sedan oktober äntligen gav resultat. Avslutande maratonlöpningen tänkte jag börja med ett tempo strax under 4:30 min/km för att spara mig lite för en negativ split som jag tycker är något av ett adelsmärke vid långdistanslöpning. Det här är helt otroligt. Jag är ju 50+ och det är så här? Jag har aldrig varit bättre!
Jag vaknar av en ordentlig knuff i sidan. Jag hör något i stil med att jag ska sluta snarka så pass mycket då det är förbjudet att riva k-märkta byggnader.
Jag är helt yr i skallen. Jag har som vanligt läst alldeles för många Facebook-, Twitter- och Instagraminlägg. Min hjärna måste ha kokat ihop det till en sann sörja och sen gjort det till mitt eget. Att jag är lika duktig och snabb som alla skriver om. ”Det är ingen löpning om man inte springer minst 5min/km”. ”Va, du klarar inte 120 minus din ålder i antal armhävningar?” ”120kg i bänkpress som uppvärmning.” ”Vill du cykla med oss ska du ha FTP över 320 W, - minst!” ”Du behöver inte ta med någon dricka, vi springer bara 2 timmar och de där 3 milen klarar du dig nog utan”.
Alla dessa exempel är smått överdrivna men du läser dem ändå i en och annan form nästan dagligen. Sociala media kryllar av alltid glada, super-vältränade modellatleter som egentligen inte gör något annat än tränar jämt, skriver racerapport om sina topplaceringar och är dessutom fantastiskt sociala, föräldrar, närvarande och allmänt beundrade. Hur fanken ska du hänga med. ”Dom där” blir konstant bättre och du vet inte ens hur du ska pressa in alla träningspass i denna vecka bland allt skjutsande till fotboll, blockflöjtspiruetter och frilyft i matjonglering. Det är bara för mycket! Hur går det till?
Nu vill jag verkligen inte oja om gamla tider och ”bättre förr”, men innan den enorma informationsspridning från sociala media var man tvungen att vara vid klubbens alla träningar för att kunna skröna och berätta om sina förträffligheter och då såg man också direkt rätt snabbt om alla dessa påståenden egentligen stämde. Och handen på hjärtat, om någon skulle fråga dig vad du springer på milen, låter det inte väldigt mycket bättre om du då plockar fram tiden som du minns från länge sen där allt stämde och du var som bäst?
Hur ofta ser du ett Instagraminlägg där någon berättar att löpningen avbryts efter 3 km i gångtempo och efteråt blev det fika med ljummet beskt kaffe och en 3 dagar gammal macka. Aldrig!
Allt du ser är bara det bästa man kan tänka sig. Som man vill visa för andra. Man kan hoppas på bekräftelse och beundran. Det är rätt naturligt, då vi alla vill ha bekräftelse. Varför man då dock gör sitt förvisso riktigt bra personbästa på IRONMAN ytterligare ett par minuter bättre och dessutom hänvisar till långt toabesök, punktering och felvisning av vägen från funktionär. Ja, det får stå då för var och en. Verkligheten är ofta mycket mer normal, jobbig och inte alls så himla perfekt. Tänk på det när du kommer till din nästa stora tävling och tycker att alla är så himla vältränade. De har dessutom dubbelt så snabba cyklar som du, tränat minst dubbelt så mycket och är minst dubbelt så glada och avslappnade som du. NOT!
Och skulle du ändå träffa på någon som ger intryck att allt är bara en baggis och enda bekymret är vilken klädsel man ska ha på sig vid prisutdelningen. Ta hen åt sidan och ge hen en riktig kram och säg: Du har aldrig varit bättre än nu, det är helt ok, lycka till med loppet!

(Förresten är jag säkert också i vissa sammanhang en av ”de där”! För att klargöra några saker:
- jag tävlar inte konstant
- jag är alltid något nervös inför en tävling, även om jag har nu knep att ha det rätt bra under kontroll
- jag försöker alltid att se något positivt efter varje träningspass även om det gick hur dåligt som helst. Träning är som livet, en evig process. Att göra något liiiite bättre, men man lyckas inte varenda gång och varenda dag.
- jag kan träna utan att fika, även långa pass (över 2 timmar)
- jag kan fika 5 ggr om (tränings)dagen men det är ett extremt undantag
- Det är sant att min tempocykel är bara 5 år gammal trots att jag har tävlat i nästan 30 år i triathlon.
- Jag kommer att tävla med hjul som är över 10 år gamla. Det kostar mig säkert någon minut i sluttid i jämförelse med de bästa tempohjul som kostar runt 20000kr paret.
- Om allt blir som tänkt kommer jag ha den absolut nyaste tempohjälmen som ska ge mig i bästa fall 14 sek (!) tidsvinst på 180km.
- Jag vet att man kan cykla fort utan effekt- eller pulsmätare.
- Det finns inget samband mellan antal inlägg på sociala media och prestationsförmåga i tävling och i verkliga livet.
- Jag har varit med i en hel del tävlingar där jag struntade helt i sluttiden. Har jag tävlat då?

Och om du absolut, ändå vill uppnå något i alla fall: Börja från slutet. Svara ärligt på frågan: Varför?

Läs hela inlägget »

Det finns många händelser i ens liv som kan förändra den för all framtid. Ofta vet vi inte alls när dessa ibland mycket jobbiga ibland väldigt glädjefyllda händelser inträffar.  Och det är väl bra så.
Samtidigt är det en intressant tanke hur vi skulle agera om vi visste att något skulle inträffa om nio månader så att vi inte längre kunde leva det livet som vi just nu lever. Allt detta som vi just nu tar för givet. Lätt att gnälla över när det inte är exakt som vi har tänkt oss. På jobbet. Med våra nära och kära. Med vår fritid. Med träningen.
Just med träningen är det ju speciellt. Som coach blir jag direkt eller indirekt väldigt ofta konfronterad med just den där frustrationen och insikten att saker och ting inte alltid blir som man har tänkt sig. Utvecklingen går inte rakt uppåt trots att man tränar exakt som coachen har sagt, - eller just för man inte riktig gjort det. Resultat uteblir. I alla fall är man bara 15 minuter snabbare än i fjol. Trodde ju att man skulle bli minst 35 minuter snabbare.
Ännu värre är farhågan eller rent av ångesten att man skulle göra bort sig vid den stora tävlingen. Att man inte ens skulle komma i mål innan målrakan är nersläckt och alla har gått hem. Det är förvisso en hemsk tanke, men bara om man har tänkt sig en tid som låg en halv arbetsdag tidigare, för 99% av svenska befolkningen skulle just denna bedrift fortfarande vara ”helt makalös”.
Och just där kom in frågan om perspektivet. Hur ser du på det du gör just nu? Vilka förväntningar har du satt till din kommande tävling. För förväntningar har nog alla som tävlar. Det är ofrånkomligt. Har du positiva känslor när du tänker på tävlingen? Eller ångest? Blir stressad? Varför? Vill du infria något mycket mer som andra förväntar sig av dig än det som du egentligen vill? Blir en seger till och med i en OS-simfinal nästan till en lättnad som för Sarah Sjöström. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag (igen) presterar så dåligt som förra gången. Tänk om jag tom måste bryta loppet.
Jag vill föreslå att byta perspektiv. Hur fantastiskt är det inte att kunna röra på sig. I öppet vatten, på cykeln eller löpandes, på skidor eller skridskor. Enbart att känna hur hjärtat bultar, kroppen reagerar på bråkdelar av sekunder när man vill öka tempot eller när cykeln bara svarar, benen pinnar på som en extremt stark ångmaskin och suset runt hjälmen blir nästan magiskt.
Alla som tränar och tävlar känner igen dessa känslor och då spelar det ingen roll om man simmar som Phelps eller mer som en gemytlig säl på rygg. Tänk lite extra på det vid dina kommande, nu mycket lättare träningspass: Så himla kul det är att röra på sig, att träna att känna att man lever. Skicka en liten tacksamhetens tanke för det! För vem vet, om nio månader kanske du inte kan göra det längre som nu.  
(som lite inspiration ett film från en av mina senaste träningspass: https://www.youtube.com/watch?v=-3j262jcsgY

Läs hela inlägget »

Om du inte "orca"r läsa en lång textversion finns här en simple filmversion.

Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de. Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de.















 

Klockan är 19:30 en lördag kväll, jag sitter i glada vänners lag vid middagsbord och min Polarklocka påminner mig att jag har nu igen suttit stilla i nästan en timme. I vanligt fall gör jag det lite diskret och pratar om pudra näsan eller liknande för att sträcka på benen. Men idag gör jag en grej av det. Jag reser mig, och gör 20 armhävningar. Det går lite sisådär. Jag är trött, riktig trött.
Och vi är inte var som helst utan befinner oss i matsalen av Stora Sjöfallets hotell och tre runt bordet avslutade för ett par timmar sen en triathlon på Ironmandistans i Svenska fjällen - Laponia Triathlon 67oN.
 

10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist 10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist

Egentligen skulle jag inte alls vara där. Jag hade redan sedan länge bokat en tävling den 26:e Juni i Galway som var Irlands första Challenge Fulldistanstävling och även Kalmar IRONMAN som går 55 dagar senare. Ja, de som känner mig vet att jag är Järnman No10, - är man frisk på tävlingsdagen så är man med, typ.

Sen hörde jag att Gällivare Endurance skulle arrangera en tävling i Laponia. Alltså inte hoppa in i någon fin uppvärmd sjö nära dig, cykla ett par varv på formel-1-asfalt och sen ta emot folkets jubel och hjälteförklaring med fyrverkeri och DJ. Nej, det här var något helt annat. Man skulle simma i något träsk i Gällivare, sen cykla rakt västerut i 18 mil för att sen springa de sista 4 mil tillbaka igen. Arrangören berättade dessutom om 1400 höjdmeter under cykelmomentet och ca 400 på marathon. Start fredag kl. 24:00 låter ju mycket bättre än Lördag 0:00 eller hur? Jag bara inte kunde sluta tänka på det. Särskilt  då jag har en speciell relation till svenska fjällen. Ritsem, Stora Sjöfallet, Sarek, Muddus ord som ger mig gåshud bara jag tänker på det. Och efter några dagar var jag anmäld.

 

Karta över tävlingsbanan Karta över tävlingsbanan


Arrangörerna satte en maxgräns för i år på 100 startande men ju närmare tävlingsdagen kom insåg jag att det inte var speciellt många som skulle vara med. Det var säkert bra för arrangörerna för att kunna testa och snabbt fixa problem som kunde uppstå i en sådan logistiskt väldigt krävande tävling men lite synd att inte fler vågade ta sig ur sin komfortzon. De som sen kom till start blev däremot inte besvikna.

Men egentligen var allting rätt enkelt. Tävlingsarrangörer hade både fixat med Dundret i Gällivare och Hotellet vid Stora Sjöfallet med boende rabatt. Ett exceptionellt bra och kort pre-race meeting där jag för första gången under hela min tävlingskarriär fick exakt information vilken sportdryck som kommer att blandas och hur. Det var exakt lika och perfekt koncentration både under cyklingen och löpningen!

 

Simbanan      Foto: Nadja Odenhage Simbanan Foto: Nadja Odenhage




Sen var ju det där med midnattssolen. Senast jag njöt av det så var det midnattsgolf som vi spelade med Björkliden GK i fantastiskt väder, magisk natur, bara två klubbor, och en bana som var helt galet svår. Nu var det tydligen bara en annan sport, allt annat lika. Det var lite ironiskt då jag så klart blev tillfrågad som coach hur jag borde göra, men det var mer kvalificerade gissningar än att jag verkligen kunde komma med något beprövat. Men för mig ovanligt kunde jag sova rätt mycket dagarna innan och eftermiddagen innan start så klämde jag till med en riktig skön tupplur. Vilken lycka. Senare vid incheckningen när alla möjliga frågade mig hur det kändes, så insåg jag att jag faktiskt ändå var trött, inställd på att sova men skulle ha en sådär halvdagsmotion framför mig. Jag intalade mig att det bara var temporärt och skulle försvinna som alla andra gånger när väl starten har gått. Sen var det ju lite speciellt då mitt fulldistanslopp från Galway bara 19 dagar tidigare satt kvar i kroppen. Det kände jag direkt när jag tryckte på lite upp för Dundret när jag testade cykeln en sista gång. Växlarna svarade fin- fint, men inte benen, i alla fall inte som man vill ha dem vid starten av kanske min tuffaste Ironmanbana som jag hittills har kört.

Spelade ingen roll, nu var jag i växlingsområdet, nu var det bara att förbereda sig. Till slut kom tom en fin nummerlapp med min #8, som jag fick önska mig, lyckotalet. Katarina är här, lugn och med lite pep, klubbkompisar, Karin, Petra, Johanna, Niklas, Sofie, Odd – som ser riktigt stark ut. Det här blir riktigt trevligt, och vädret blev precis som yr.no har sagt. Klart.se var helt fel ute. Normännen kan nog vädret bättre än de i Norrköping tänkte jag.
Jag är alldeles för tidigt klar med mina procedurer. Vad gör jag nu? Äsch, jag kan simma in lite. Vattnet är ju så fint och varmt och natten bara lyser. Jag blir lite rörd och de spelar sån där magisk filmmusik som faktiskt passar till denna magnifika natur vi befinner oss i, den stör inte, den förstärker den - skit vad de har tänkt på små smarta detaljer. Vattnet  är nästan spegelblankt, röd, solen, vindstilla, gåshud. Jag tar en hel klunk vatten rakt ur sjön. Det är så gott! Nu måste jag simma tillbaka annars ligger  jag därute och missar starten.
”3 minuter till start!” Kom på en smart grej att rensa stranden från de största stora stenarna framför mig för att ha en bra bana när starten skulle gå. Inser efter ett tag att jag måste se ut som en idiot. Där jag står och tänkte starta får man inte starta ifrån. ”Amatör, hur många ironman har du gjort, 2?” – ”15, det här blir den 16:e. Det är bara mitt sätt att värma upp armarna”.
 

Stoned by Trimaster    Foto: Karin Klarström Stoned by Trimaster Foto: Karin Klarström




 

Jag ställer mig i led. Tittar ut mot vattnet. Vinkar till Katarina. ”10, 9, 8 …. 3, 2, 1” Iväg. Kaos. Hjälp, panik. Satans vilka stenar och jag kommer ingenvart. Och alla bara försvinner framåt. Äntligen simmar jag. Men, vad har jag hamnat i. Det är bara toppsimmare som ställer upp i denna tävling. Efter första bojen även om jag lyckas att simma hur rakt som helst i motsatsen till klungan så är jag typ sist. Det var som attans. Vilken början. Ett ganska litet startfält och man är redan efter 400m simning sist.
”Det var ju ändå bara tänkt som en B-tävling” – ”B? Kolla runt här. Är det här B? De har fan fixat bojar med egen logotype och en inramning så att man glömmer bort att man är i en tävling. Det här är AAA+!!!”
 

Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800  Foto: Nadja Odenhage Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800 Foto: Nadja Odenhage






Det var bra att jag simmade banan dagen innan, då simmar jag i alla fall rakt. Alltid något, och när jag kände efter lite så var det lite strömt in mot stranden. Det gick fortare. En titt på klockan vid varvningen gör mig ändå besviken. Hur kunde jag tappa så mycket. Jag som simmade mycket bättre i mycket kallare och jobbigare vatten för bara knappt 3 veckor innan. Skärpning. Kämpa. Simma ifatt. Tänk teknik. Mer teknik. Men bara efter några hundra meter är jag där igen. ”Oh, så vackert, tack, tack för att jag får vara med. Att jag inte ändrade mig efter min misär i Galway. Att jag ville och fick tävla här. Att K följde med.”
Upp på land. Applåder. Nu strunter jag i tider. Nu njuter jag. Det här är ju som en dröm. Bestämmer mig att klä på mig ordentligt. Natten blir kall, 10 grader i luften och sen nedkylning av fartvinden. Cykeldräkt över tridräkten. Så här i efterhand skulle jag haft en väst för vindskydd.

Jag är varm. Jag är glad. Jag är upprymd. Där står Katarina. Tid för en kyss finns det alltid! Iväg. Bra, att jag tittade på den där första kilometern. Inte så farligt med grus, bra att det inte är blött. Men det är kallt. Kallare än jag trodde. Jag är så upprymd att jag vill skrika ut min glädje. Nu kör vi. Lugnt i backarna. It’s a long way to Ritsem.
 


Det rullar på fint, solen lyser upp ett berg framför mig så att det ser ut som Ayers Rock. Skogen brinner, jag blir nästan bländad. Ska det verkligen vara så här eller ligger jag i sängen och drömmer? Asfalten är fin och slät. Inte alls så dålig som det snackades om. På med cruising mode. Enda fundering. Var är alla andra. Jag var ju ändå inte helt ensam i växlingsområdet. Nu ser jag ingen. Min Polar säger att jag är på rätt spår. Ok då, de har väl bråttom. Efter ett tag så passerar jag ändå Petra, sen Johanna, och senare två herrar. Första timmen går som ingenting. Och snart ser jag en funktionär som vinkar åt väster. ”Hej, tack!” Nu är det bara 14 mil rakt fram. Oj, oj vilken utsikt. Ett riktigt Grundsten motiv igen. Jag slår på kameran, det måste filmas. En och annan supporter står med bilen eller kör förbi och hejar. Att de orkar vara uppe så sent eller tidigt.
 

Vätskekontroll vid km 80 Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Andra vätskekontrollen vid 80 km gick lika bra som den första. Och tempot är stabilt. Snart hälften. Vilken resa. ”Ja, ja, bli inte övermodig nu. Det är 10 mil kvar på cykel.” Något för kyligt är det i alla fall. Jag skulle ha tagit en vindväst. Men jag fryser aldrig. Regelbundet dricka och mat. Det blir ljusare igen men ändå anar man att det kommer mörkare moln från syd öst. Hoppas att Sarek håller fast dem. Jag har upplevt 120 km/h stormar och 30 mm regn i dessa trakter, helst inte idag och under loppet, tack. Och det fanns ingen anledning att tänka så, det är  ändå en rätt blå himmel framför mig och sol.

Jag passerar ett litet samhälle Vitas och sen är jag faktiskt framme vid Stora Sjöfallet. Nu är det bara 4 mil kvar. Eller rättare sagt 42 km. För hela sträckan skulle vi ju sen springa tillbaka som en maraton, vad trevligt. Direkt efter Stora Sjöfallet blir vägen smalare och en rejäl backe hälsar mig. Asfalten blir rejält sämre efter ett tag men samtidigt blir vyn gigantisk, magisk, jag får nästan andnöd. Jag kommer över krönet och runt kurvan och framför mig ligger Sarek och Padjelanta Nationalparks snöbetäckta bergtoppar och säkert en och annan topp som ligger redan på Norska sidan. Helt galet otroligt. Jag slår på kameran igen men jag orkar inte. Jag bromsar även om det bara går lätt utför och jag bara suger  in detta ögonblick. Jag har ju varit här, vandrat och tältat här i dagar och veckor sammanlagt men att någon en vacker dag skulle komma på idén att lägga en ironmanbana i detta landskap är rentav makalöst och jag är med, nu, samtidigt som jag bara har typ 3 mil kvar att cykla. Jag glömmer helt att ligga på i tempo. Min cykling liknar nu mer en promenad cykling än en tävlingsinsats med aerohjälm och trimmad cykel. Det spelar ingen roll. Jag känner nästan att det skulle vara ett brott om man bara skulle dundra på och inte hålla inne, full av tacksamhet att vara en av de första som kör en triathlon här.
 

ca km 150 på väg till Ritsem Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Men tävlingen gör sig nu påmind på olika sätt igen. Först blir vägen delvis riktig krävande med djupa hål som kommer dels från vinterskada och dels från stenlaviner som lämnade sina spår. Vid ett ställe har de tom lagt om vägen helt då en stor stenbumling har lagt sig mitt på vägen.

Dessutom möter jag nu de första löparna. Det är rätt tätt mellan John och Odd som kommer i sin karakteristiska stil som jag känner igen från långt håll. När jag hejar på honom inser jag att han ligger över en timme före mig redan nu. Nu ser jag alltså äntligen mina medtävlande igen. Och efter en stund är jag faktiskt i T2.
 

Blivande segraren Odd Larson vid km 9. Video: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


T2 är en grusplätt faktiskt precis som jag hade förväntat mig. Ett cykelställ, någon tar emot min cykel och växlingspåsarna ligger i en rad. Inte svårt att hitta sitt och växla. ”Var kan man kissa här?” ”Var du vill, det finns gott om plats.” Sen tar jag snabbt av det jag inte vill ha med under löpningen, en kopp med sportdryck och jag är iväg.

”Äh, en kort fråga? Tror du att du kan springa i detta tempo alla dessa backar som du just passerade? Vad tror du?” ”Hmm, men det känns ganska bra i benen.” ”Just nu ja, men det är nästan 4 mil kvar. Var det inte stor misär senast du sprang en ironmanmaraton?” ”Visst men i Wien och Stockholm … ” ”Stockholm är ju platt som en pannkaka mot det här, var lite smart nu”. ”OK Boss”.
Jag drar ner tempot ordentligt och jag känner redan efter en mil att det var absolut nödvändigt. Det går upp och ner och upp och ner och upp igen. Man är tacksam för varenda supporter som står bredvid sin bil och hejar på. Jag springer ok. Men inte mer. Eller ska jag hellre säga, jag rör mig ok och jag går inte. Allt är en definitionsfråga.

Nu börjar jag ändå räkna på vad det kunde blir för ungefärlig sluttid om jag håller mitt tempo hyfsat. Egentligen spelar det ingen roll. Egentligen står tiden stilla. Jag hade som mål att ha en bra dag och främst lära mig hur känns att köra två ironmandistanser inom 20 dagar. Greger har ju kört 30 under 30 dagar så vad är problemet. 20 km klar. Men nu är det två saker som skapar lite obalans i min tillvaro: det börjar regna. Först bara lite smått irländskt, mjukt och nästan smekande i ansiktet men sen mer ihärdigt och krävande, och sen är det helt enkelt regn. Vätskekontrollerna ligger  klart glesare än i ”vanliga” tävlingar samtidigt som jag missade att ta med min lilla plastflaska från T2 som jag hade planerat in. Nu blev jag lite grinig och steget ännu mer ”spring-långsammare-stil”. Och där kommer min ängel!
 

Running in the rain    Foto: Katarina Eneqvist Running in the rain Foto: Katarina Eneqvist














































Plötsligt swishar en röd blixt förbi: ”Heja, heja! Det ser bra ut”. K har kört upp hela de 16 mil till en stappelkasper som envisas med att i tveksam form genomföra en ironman igen och det med sömnbrist och dålig återhämtning från förra tävlingen. Kommer hon att plocka fram tvångströjan nu?

Redan efter ca 800 m står hon där: ”Vill du ha något?” ”Nej, inget alls!” För det ena var jag så programmerad att man i en IRONMAN inte får ta langning av något utanför speciella zoner. Men i denna tävling var det tillåtet, inte minst då officiella stationer var klart färre än som på ett standard lopp. För det andra var jag inte sugen på NÅGOT. En kilometer längre fram: ”Är du säker!” ”Nein! Inget! Ju förresten en koffein och en energi. Och stanna inte så ofta och heja så ofta, jag kommer ur takt”. Äh, vad sa jag där? Heja inte så mycket och jag kommer ur takt? Vilken takt. Takt? Medan jag fortfarande funderade hur mycket nonsens anhöriga tydligen under ett lopp måste stå ut med och inte bara kasta in handuken och dra till nästa fik tryckte jag upp i nästa backe. Krafter kommer tillbaka, i alla fall litegrann.
 

Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark   Foto: Hans Berggren Photography Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark Foto: Hans Berggren Photography















Och nu ser jag även andra tävlande igen. Jag passerar Sara som har magproblem, 1,5 mil kvar och magproblem det kan ju sluta hur som helst. Hon reagerar inte något vidare på någon uppmuntran. Alla är sig mest närmast i ett sådant lopp speciellt när det blir jobbigt. Egendomligt nog känns det bättre för  varje kilometer som går. Nu ser jag Sofie framför mig. Hon måste ha kört bra för annars skulle jag ha passerat henne sedan länge. Jag såg att hon hade det jobbigt. Jag peppar. Hon skiner upp som en sol. ”Vad glad jag blir”. Hennes steg blir lite lättare. ”Lycka till! Ses snart igen”.

Det är konstigt att man alltid får mer tillbaka än man ger i ett möte med andra tävlande ute på banan, och det är bara några peppande ord. Mycket mer ork har man ändå inte.
Det regnar mera och jag känner av motvinden. Det är inte direkt varmt men jag kan inte påstå att jag fryser. Kanske är det perfekt maratonväder. Nyss var det ingen människa framför mig och jag funderar om jag går i comfort mode och bara rullar hem. Men först dyker fotografen upp igen. Han som redan på vägen till Ritsem förmådde mig att trycka lite extra, han fotade mig ju som vilken Tour de France cyklist som helst ut från en bilbaklucka. Det måste bli galet bra bilder. Och sen står där min ängel, min energikälla och mentala support.
Jag bara måste rycka upp mig. Dessutom skymtar två silhuetter framför. Först trodde jag att det var cyklister som tittade på loppet, men inser snabbt att det är tävlande. Och jag kommer väldigt snabbt närmare. Vid sista vätskekontrollen passerar jag den första. Han ser trött ut. Han är minst 15 år yngre än jag. Jag säger ingenting och försöker bara snabbt få i mig en mugg med sportdryck och en cola. Efteråt ångrar jag att jag var så otrevlig. Vi är bara 21 herrar vid start då kan man väl säga ett hej när man passerar efter typ 11 timmar? Förlåt. Jag var också lite trött.

4 km kvar. Det måste väl ha varit sista backen, det få räcka nu. Nähä, en till där framme. Minst en till. Men nu springer jag faktiskt riktig bra, inte som i Wien men i alla fall under 5 min tempo utan att det tar emot. Det går, nej han går. I ett svep flyger jag förbi en vältränad kille i en vit dräkt. Jag är lite stolt. Han kom emot mig redan vid km 8, 9 jag måste alltså ha tagit över en timme på honom trots att jag hade mina problem. ”Heja, heja snart är du i mål!” 2 km kvar. Jag trycker nu ordentligt. Jag känner igen byggnaderna kring Stora Sjöfallet. Nu händer inte mycket mer. Två funktionärer visar vägen. Sista hundratals metrarna  är avkonade. Rätt sött tänker jag … här är det ju ingen trafik alls. Vi kunde ha målgång mitt på vägen och det skulle inte störa någon. Jag släpper på gasen och går de sista metrarna. Jag vill njuta de sista ögonblicken i loppet lite extra länge. Målgång! Klart! Mina obligatoriska armhävningar. Inga snygga och denna gång bara 10. Jag är trött. Riktigt trött. Inte så värst i musklerna men jag vill bara sova. Lite stolt och rörd. Det regnar nu ganska ordentligt. Märkte inte det. Jag tycker lite synd om funktionärerna. Vad de har jobbat för oss. Att vi fick tävla. Att de inte ställde in för att vi var så få.
TAAAAAAACKKKK! Ni är guld värda!

 

I mål i Laponia Triathlon 67N 2016  (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist I mål i Laponia Triathlon 67N 2016 (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist














































Jag vill sova! Nu. Efter medalj och foto, vill jag bara till rummet som är kanske 200m bort från mållinjen. Jag tror det var ett vandrarhem tidigare men nu är det rum med egen dusch och badrum. Jag orkar inte stå i duschen, jag sitter där och en stril av varm vatten bara rinner över mig. Så himla skönt. Oops! I did it again.

Jag bara glider in i sängen. Jag slocknar helt och omedelbart! (Min Polar V800 visar senare att jag sover min djupaste sömn på hela året. 89% djupsömn). Jag väcks av en knackning på dörren. Där ute står en rätt så blöt funktionär och lämnar över min cykel. Det är pricken över i-et. Kontaktade Robert dagen innan och undrade om jag på något sätt kunde slippa att hämta min cykel i Ritsem 4 mil bort där T2 ligger. ”Det ordnar vi!” var hans korta svar, och resultatet blev – leverans till rumsdörren. Jag bara gapade och tackade. Jag var rörd.

Laponia Triathlon 67N har satt en ny dimension för mig. Hur triathlontävlingar har varit när de var som bäst. Hur de bör vara när de är som bäst. En tävling som man bör köra innan man dör, och flera gånger till. Tröttheten försvinner långsamt ur kroppen samtidigt som den översvämmas av tacksamhet, upprymdhet, och en mental energi som är svårt att fatta i ord. Det regnar. Jag tycker knappt att det är värt att ta på sig regnjackan. Jag vill känna regnet, det rena vattnet i ansiktet. Jag vill suga in alla luft runt omkring mig och aldrig mer släppa den ur mina lungor. Jag vill behålla en bit av Norrland för evigt, det ska vara mitt också.
Vi kliver in i matsalen där redan våra vänner sitter. Det serveras viltskav med öl.
Vi sitter där länge.

Foto: Nadja Odenhage, Karin Klarström, Hans Berggren Photography, Katarina Eneqvist
en kort förenklad videoversion finns här.

Läs hela inlägget »

Hej, jag tänkte ta 5 minuter av din dyrbara tid mellan alla måsten och ber dig att stanna upp en stund.
Att stanna upp en stund för att fundera över vem som är din bästa träningspartner. Den som ser till att du kan träna, ger dig en liten knuff ibland, drar med dig eller muntrar upp dig när det känns som jobbigast och som ser till att du just idag fick åtta timmar till i ditt liv.
Ja, har du överlevt denna dag så har du rent statistiskt fått ytterligare åtta timmar på din förväntade livslängd. Och det är vi nog  överens om att bra träning och aktivitet, sömn och hälsosam kost utan trendiga dieter bidrar i stor utsträckning till att vi överlever dagen. Så därför tycker jag att du så här på skottdagen ska tacka din bästa träningspartner extra mycket för att hon eller han ställer upp, får dig ut på banan och är med dig i ur och skur.
Jag önskar dig en riktigt bra träningsvecka, where ever you are!

Läs hela inlägget »

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

Arkiv

Senaste inläggen

Det finns ingen nyhetskälla. Arkivet kommer att visa nyheter när du ställt in en blogg.

Länkar

Senaste kommentarer

Senaste nyheter

-

Arkiv

Länkar

Etiketter

2016

Nu har du alltså kommit så långt att det är fredag lunch. Kanske du rent av redan checkat-in. Och vad gör du nu? Utöver vila och sömn kan du nu bara se till att du har så mycket energi i kroppen som möjligt när starten går. Du vill alltså tillföra gott om energi, frågan är dock när du gör det. Det berömda pasta partyt eller den så kallade kolhydratladdningen är i tanken god men du belastar ditt mag/tarmsystem alltför mycket och dessutom kan du belasta din kanske redan lite oroliga sömn sista kvällen ännu mer.
Därför är det bättre att göra så här:
-          ha en något senare lunch där du äter en kolhydratrik mat. Salta gärna lite extra och drick gärna vatten eller alkoholfri öl.
-          Mellan mål också gärna kolhydratrik föda t.ex. frukt eller kaka.
-          Kvällsmaten gärna tidigt bör inte vara för tung och undvik fiberrik mat.
-          Skulle du vara lite sugen innan du lägger dig så kan lite vingummigodis vara en riktigt bra lösning (som tidigare nämnts finns ju andra alternativ om du inte äter sånt av vilka skäl det nu må vara). Glöm inte att dricka. Ett gram kolhydrat vill ha 4 gram vatten.
Om du gör på detta vis har du ätit ordentlig sista dagen men ändå inte belastat mag/tarmsystemet för hårt. Förhoppningsvis kan du sova bra.
Några råd för morgonen på tävlingsdagen:
Det är lite beroende hur länge innan start du behöver gå upp och kan inta din frukost. Generellt så säger man:
-          Vid 4 timmar innan start 4 gram kolhydrater och ca 6 ml vatten per kilo kroppsvikt eller
-          Vid 3 timmar innan start 3 gram kolhydrater och ca 5 ml vatten per kilo kroppsvikt eller
-          Vid 2 timmar innan start 1 gram kolhydrater och ca 4 ml vatten per kilo kroppsvikt. Senare än så är det inte bra att ta frukost då du belastar magen för mycket under simningen och det finns risk att du ”matar fiskarna”.
-          Du kan absolut dricka sportdryck till ca. 1 timme innan start akta dock på att den inte är för koncentrerad och inte för stor mängd, högst ca 30 gram kolhydrater totalt (120 kcal) och ca 500ml.


Från start och under alla grenar kommer du förbruka mer energi än du kan tillföra, därför är det bra om du gör så:
-          Om du kan få energi under simningen ta det gärna (ca. 100kcal) men ofta som vid IRONMAN Kalmar får du ingen energi alls.
Du är alltså hänvisad till att inta energi efter du har kommit i land. Här är man lätt benägen att inta energi direkt. Det kostar dock tid. Det är smartare att så snabbt som möjligt komma ut på cyklingen och upp i arbetspuls och sen direkt ta energi.
- Vid IRONMAN Kalmar bör du vara uppe i arbetspuls en bra bit innan bron och då ska du också inta din första mängd gärna lite mera (100kcal) en bra bit innan du börja cykla uppför bron.
Sen är det relativt enkelt men ack så svårt:
-          Varje timme ska du nu inta 90g kolhydrater. Egentligen låter det inte så svårt. Det motsvarar ca. en flaska sportdryck (65g kolhydrater = 260 kcal om det är rätt doserat) och en halv bar (ca 40 gr med 30 g kolhydrater = 120kcal). Till en bar bör du tillföra ca 4 ggr dess vikt i vatten. Kör du med gel ta motsvarande mängder och tänk på att späda ut det direkt med vatten.
-          Den bästa är att dela upp intaget av 90g kolhydrater till var 15:e eller 20:e minut. Inte oftare. Ställ gärna din tävlingsklocka med något alarm och var konsekvent i den mängden du tar. Både så att du inte missar något och för att få till en så jämn koncentration i magen som möjligt.


Och några viktiga saker här:
-          Du kan INTE äta ifatt då din kropp behöver en viss tid att omvandla de kolhydrater (plus protein, fett) till energi. Den tiden kan du inte påverka så mycket under loppet.
-          Det är varken bra med för lite energi och inte heller för mycket.
-          Största misstaget som ofta görs och man kan läsa i otaliga bloggar: Jag slängde i en extra gel och så gick det bättre.” Tyvärr är det ofta som att kissa i våtdräkten, väldigt skönt en kort stund men resten av loppet luktar man inte så gott. Vad som händer är att du förvisso fyller på en eventuell energibrist men vid en hög koncentration av en gel kan du sedan rubba både balansen i magen och ännu värre saltbalansen. Om du då har druckit för lite blir saltkoncentrationen för hög och du får problem med muskelkontraktion. Kramp kan alltså lik väl vara en överkoncentration av salt (för lite vätska) så som en underkoncentration (för lite salt eller allt för mycket vätska).  Doserar du med regelbundet energiintag i rätt mängd så kan du med stor sannolikhet undvika detta.
-          Vid detta laget bör du även veta hur mycket du svettas under en timme i en tävlingssituation (”sweat rate”) det är den mängd vätska du bör inta under en timme och också fördelat på var 15:e – 20:e minut.
-          Om du föredrar mer fast föda t.ex. i form av bars etc. så är det bättre att inta de under cyklingen. I löpmomentet ska du i första hand inta vätska eller liquids (gels, gellis) då magen kan ta hand om det bättre och du har lägre risk för magproblem
-          De vätskestationer som finns under löpmomentet bör du klara dig bra med utan att använda vätskebälte som är enbart rekommenderat om du går stora sträckor, om det är extremt varmt eller du vet att du är väldigt dålig på att få i dig minst 100-150 ml sportdryck vid varje station (ca. varannan kilometer).
-          Du kan självklart bara köra på vatten och (egna eller tävlingens) gel. Kolla gärna i förväg vad som serveras och hur mycket gelen innehåller i energi/kolhydrater för att tillför rätt mängd vatten och också så att du vet hur många gel du ska ta per timme.
-          Tänk på att du svettas nästan lika mycket när det är mindre varmt väder. Det är ofta risk att man då dricker för lite.
-          Var envis med ditt matintag, fuska och slarva inte, även om du under loppet känner ibland inte alls för att äta eller dricka mera. Du är inte på någon gourmetresa. Du vill komma säkert och snabbast möjligt till mållinjen.
Följer du dessa relativt enkla regler för nutrition och vätskebalansering så ökar du avsevärt din möjlighet att kommer säkert i mål.
Efter målgång: Jag rekommenderar att äta det som bjuds så snart som möjligt. Öl är en bevisad faktor att det både återställer vätskebalansen och minskar risken för förkylning efter loppet. Fyll på både med kolhydrater och proteiner och ffa salt (t.ex. chips, pommes etc.)
Lycka till med dina sista förberedelser!

Läs hela inlägget »
mat mat

Bortsett från den fysiska och mentala träningen är näringsintag före och under tävlingen ett mycket avgörande moment. Kanske är därför så många även oroliga och nervösa för hur de ska göra.
Speciellt i en tid där det ter sig att det finns flera dieter än religioner så kan det vara svårt att som coach ge allmängiltiga råd. Den som absolut inte äter kött behöver en helt annan ansats än den som hanterar sitt proteinintag i första hand med kött. En gluten eller laktosintolerans, där menar jag de som har en diagnos, behöver ha en annan plan än de som är allätare med stålmage.


Några generella riktlinjer gäller ändå:
Så att det inte blir en nutritionsföreläsning bara några korta drag. Din energi som driver din kropp framåt under en IRONMAN-tävling kommer som bekant i första hand från kolhydrater och fett. Vårt huvudproblem som långdistansare är att vi kan bara lagra ungefär 500 g kolhydrater främst i levern och musklerna. Det betyder att du har vid full kolhydratladdning ca. 2000 kcal i snabb energi. Detta räcker beroende hur snabbt du kör ca. 1,5 timme. Är du mer ekonomisk och dessutom har en lägre fart så klarar du dig mycket längre. Konsten är att du tar upp så mycket energi som möjligt under loppet (300 – 400 kcal/h) och samtidigt har rätt tempo. På så vis klarar du hela loppet med en jämnare energiförbrukning och du undviker att gå in i den berömda väggen. Vi antar att du tävlar i 12 timmar så kan du alltså ”spela” med ca. 5500kcal kolhydrater. Eller ca 450kcal i form av snabb energi. Beroende på hur bra du är på fettförbränning ju högre tempo kan du hålla under hela loppet.

Vad kan du då göra i förväg för att komma till tävlingen i så bra status ang näring och vätskebalans som möjligt?
-          Första dagarna i sista veckan innan tävlingen är det en bra idé att dra ner något på kolhydrater och öka andelen protein och fett i kosten. Här är det viktigt att dricka ordentligt då mindre andel kolhydrater även binder mindre mängd vatten.
-          De sista dagarna innan tävlingen ökar du kolhydratandelen igen till 8 – 12 g kolhydrater per kilo kroppsvikt. Det är dock smart att under de sista två dagar ta något mindre 6- 10 g kolhydrater per kilo kroppsvikt. Detta gör du också för du har en lägre energiförbrukning pga mindre träning.
-          Undvik mat som du vet är mer besvärlig för magen som bönor och mycket fiber.
Angående mängd vätska du ska inta per dag fram till tävlingsmorgonen finns inga exakta rekommendationer men att kasta vatten ca. var 4:e till 5:e timme är ett bra riktsnöre. Det är även en bra idé att salta maten lite extra den sista veckan innan tävlingen.


Imorgon ta vi några tips för tävlingsdagen.


Lycka till med dina förberedelser!
(Du är välkommen att skicka just dina frågor inför tävlingen!)

Läs hela inlägget »

Antingen går det runt runt eller det är pyspunka och ibland smäller det ordentligt och man får tänka om helt.

Det där med cykelslang eller egentligen diskussionen kring cykeldäck är speciell. Den kan vara så nördig, belagd med tycke och tro att man nästan får intrycket att det är mer en religion än att det handlar om material som ska ge fördel under tävlingen.
Vill du bli riktigt förvirrad så frågar du fem klubbkompisar som tävlar med tubdäck och sen fem som tävlar med kanttråddäck. Sen väljer du det som känns viktigast för dig: känsla, punkteringssäkerhet, rullmotstånd, aerodynamik, pris, bytbarhet under tävling etc. etc.
Ändå några aspekter som kanske kan vara nyttigt när det är dags för tävling. Ha koll på vad dina däck klarar i tryck. Det är inte smart att gå till maxgränsen vad dina däck tål i tryck. Har du inte varit helt frånvarande i fysiklektioner så är du medveten om att trycket (i däck) är proportionellt med temperaturen. Var medveten om att däcktrycket kan öka från morgonen, när du brukar pumpa dina däck till mitt på varma dagen med ca 1 bar. Ligger du från början redan på gränsen då är det lätt hänt att det smäller innan eller under cykelmomentet. Erfarna Hawaiitävlare minns dessa mindre roliga smällar i växlingsområden som ”låter som popcorn”.

Vad gör man då för att inte bli på smällen och samtidigt kan köra med det högsta möjliga (däck)trycket. Mitt tips: Pumpa dina däck 24 timmar innan du tänker vara mitt i cykeltävlingen. Då är dina däck ungefär lika varma alltså ungefär samma tryck. Har du nästa dag samma väder så har du eliminerat problemet med tryckförändringar. En kort kontroll innan incheckning ger dig dessutom säkerhet att du inte har en lurig pyspunka som inte märks förrän flera timmar senare. Och en fördel till: Dina däck är klara för tävling och du kan slippa att pilla med de och eventuella risker med ventilstrul och annat timmar innan start. Det är nästan vid varje tävling man ser några desperata blickar som behöver fixa en punktering just tätt intill start.

Om du har i dina förberedelserutiner att du måste pumpa däck för att må bra och behöver vetskapen att du har de hårdaste däcken av alla så struntar du i det jag skrev ovan.
Kanske du har en annan förkärlek: Att samla på cykelslangar. Lite äldre men helt ok. Lite nyare som har bara en liten punktering som du inte har hunnit laga. Några med fel ventillängd. Några som är för tunna och känsliga för träningshjul men för gamla för tävlingshjul. Under åren har det blivit en ståtlig samling som hänger i förrådet. Förresten är det rätt roligt att först berätta om fysik men samtidigt ignorera fullständig fysikalisk-kemi (öh…. ). Det är inte fördelaktigt för varken däck och eller slangar att utsättas för ständigt stora temperaturförändringar som det råder i mitt oisolerade förråd.

Jag fick frågan om hur länge håller en slang. Jag skulle nästan vilja svara med en fråga: Hur länge håller ett förhållande? Vissa tar slut efter första utflykten andra håller mycket länge då man vårdar dem väl. Sen undrar jag själv: Kommer jag på allvar använda dessa gamla slangar någonsin igen? Speciellt de med hål i? Knappast!
För jag gör så här: Varje år får mina träningshjul de däck som satt på tävlingshjul oftast med helt nya slangar Nu förstår du att mina tävlingshjul rullar också på kanttrådsdäck. Tävlingshjulen får nya däck och nya tunnare tävlingsslangar (jag gillar det där nördiga att ha lite lättare slangar, trots att jag kör på inte speciellt lätta tävlingshjul – se tidigare blogg). Behöver mina träningsdäck bytas innan säsongen är slut så blir det byte en gång till. Och högen med slangar bara ökar. Kanske någon kan starta en recyclingtjänst. Det skulle vara grejen. Säkert finns det massor med saker man kan göra med slangar som har rullat under någon IRONMAN och är helt ok.


Några kuriosa kring däck och slang:
- Under en säsong hade jag under två efterföljande tävlingar dubbelpunka på tubdäck. Efter det sålde jag dessa hjul till en mycket lyckligare ny ägare.
- Jag får punktering under en cykeltur ungefär vartannat år. Elaka röster säger att jag cyklar alldeles för lite.
- Jag tränar på att byta däck på tid och jag tycker jag är fortfarande mycket sämre på det än Mats Jonsson.
- Träningshjul är TRÄNINGshjul och tävlingshjul är TÄVLINGshjul. Tävlingshjul används sista tiden innan tävling för att testa kassett, om växlar måste justeras *) och körförhållanden. Jag cyklar inte till jobbet med de eller till stan för en fika.
- Vill du verkligen satsa på material. Köp bättre hjul före en ”bättre snabb cykel”. Du får mer tidsvinst för pengarna, jag förutsätter att du redan har skaffat en ”perfekt” hjälm och aerobars.

*) även om alla bakhjul på racer/TT-cykel är så anpassade att de är utbytbara mot varandra så är det inte per automatik så att en kassett sitter på exakt samma avstånd mot naven. Dessa förargliga delar av millimeter som det kan vara skillnad kan förstöra en tävling genom att växlarna sitter inte exakt där de ska vara eller värre, kedjan fastnar hoppar mellan ekrarna och kassetten och växeln förstörs i värsta fall. Bra om du kollar det i god tid innan.

Foto: Harri Manni
Foto: Harri Manni
Läs hela inlägget »

Jag växlar upp till 53-12. Kadensen är fortfarande nära hundra och det bara susar i öronen av vinddraget. Det här är ju helt galet. Jag känner mig mer som om jag sitter på en motorcykel än på en förvisso tävlingscykel men det är mina ben som driver fram den. Bara en timme innan så simmade jag fram och tillbaka till min lilla brygga som är exakt 265m bort och varje gång gick det klart under 7:30. Även den 8:e gången. Så bra att simträningen varje morgon 6 – 7 sedan oktober äntligen gav resultat. Avslutande maratonlöpningen tänkte jag börja med ett tempo strax under 4:30 min/km för att spara mig lite för en negativ split som jag tycker är något av ett adelsmärke vid långdistanslöpning. Det här är helt otroligt. Jag är ju 50+ och det är så här? Jag har aldrig varit bättre!
Jag vaknar av en ordentlig knuff i sidan. Jag hör något i stil med att jag ska sluta snarka så pass mycket då det är förbjudet att riva k-märkta byggnader.
Jag är helt yr i skallen. Jag har som vanligt läst alldeles för många Facebook-, Twitter- och Instagraminlägg. Min hjärna måste ha kokat ihop det till en sann sörja och sen gjort det till mitt eget. Att jag är lika duktig och snabb som alla skriver om. ”Det är ingen löpning om man inte springer minst 5min/km”. ”Va, du klarar inte 120 minus din ålder i antal armhävningar?” ”120kg i bänkpress som uppvärmning.” ”Vill du cykla med oss ska du ha FTP över 320 W, - minst!” ”Du behöver inte ta med någon dricka, vi springer bara 2 timmar och de där 3 milen klarar du dig nog utan”.
Alla dessa exempel är smått överdrivna men du läser dem ändå i en och annan form nästan dagligen. Sociala media kryllar av alltid glada, super-vältränade modellatleter som egentligen inte gör något annat än tränar jämt, skriver racerapport om sina topplaceringar och är dessutom fantastiskt sociala, föräldrar, närvarande och allmänt beundrade. Hur fanken ska du hänga med. ”Dom där” blir konstant bättre och du vet inte ens hur du ska pressa in alla träningspass i denna vecka bland allt skjutsande till fotboll, blockflöjtspiruetter och frilyft i matjonglering. Det är bara för mycket! Hur går det till?
Nu vill jag verkligen inte oja om gamla tider och ”bättre förr”, men innan den enorma informationsspridning från sociala media var man tvungen att vara vid klubbens alla träningar för att kunna skröna och berätta om sina förträffligheter och då såg man också direkt rätt snabbt om alla dessa påståenden egentligen stämde. Och handen på hjärtat, om någon skulle fråga dig vad du springer på milen, låter det inte väldigt mycket bättre om du då plockar fram tiden som du minns från länge sen där allt stämde och du var som bäst?
Hur ofta ser du ett Instagraminlägg där någon berättar att löpningen avbryts efter 3 km i gångtempo och efteråt blev det fika med ljummet beskt kaffe och en 3 dagar gammal macka. Aldrig!
Allt du ser är bara det bästa man kan tänka sig. Som man vill visa för andra. Man kan hoppas på bekräftelse och beundran. Det är rätt naturligt, då vi alla vill ha bekräftelse. Varför man då dock gör sitt förvisso riktigt bra personbästa på IRONMAN ytterligare ett par minuter bättre och dessutom hänvisar till långt toabesök, punktering och felvisning av vägen från funktionär. Ja, det får stå då för var och en. Verkligheten är ofta mycket mer normal, jobbig och inte alls så himla perfekt. Tänk på det när du kommer till din nästa stora tävling och tycker att alla är så himla vältränade. De har dessutom dubbelt så snabba cyklar som du, tränat minst dubbelt så mycket och är minst dubbelt så glada och avslappnade som du. NOT!
Och skulle du ändå träffa på någon som ger intryck att allt är bara en baggis och enda bekymret är vilken klädsel man ska ha på sig vid prisutdelningen. Ta hen åt sidan och ge hen en riktig kram och säg: Du har aldrig varit bättre än nu, det är helt ok, lycka till med loppet!

(Förresten är jag säkert också i vissa sammanhang en av ”de där”! För att klargöra några saker:
- jag tävlar inte konstant
- jag är alltid något nervös inför en tävling, även om jag har nu knep att ha det rätt bra under kontroll
- jag försöker alltid att se något positivt efter varje träningspass även om det gick hur dåligt som helst. Träning är som livet, en evig process. Att göra något liiiite bättre, men man lyckas inte varenda gång och varenda dag.
- jag kan träna utan att fika, även långa pass (över 2 timmar)
- jag kan fika 5 ggr om (tränings)dagen men det är ett extremt undantag
- Det är sant att min tempocykel är bara 5 år gammal trots att jag har tävlat i nästan 30 år i triathlon.
- Jag kommer att tävla med hjul som är över 10 år gamla. Det kostar mig säkert någon minut i sluttid i jämförelse med de bästa tempohjul som kostar runt 20000kr paret.
- Om allt blir som tänkt kommer jag ha den absolut nyaste tempohjälmen som ska ge mig i bästa fall 14 sek (!) tidsvinst på 180km.
- Jag vet att man kan cykla fort utan effekt- eller pulsmätare.
- Det finns inget samband mellan antal inlägg på sociala media och prestationsförmåga i tävling och i verkliga livet.
- Jag har varit med i en hel del tävlingar där jag struntade helt i sluttiden. Har jag tävlat då?

Och om du absolut, ändå vill uppnå något i alla fall: Börja från slutet. Svara ärligt på frågan: Varför?

Läs hela inlägget »

Det finns många händelser i ens liv som kan förändra den för all framtid. Ofta vet vi inte alls när dessa ibland mycket jobbiga ibland väldigt glädjefyllda händelser inträffar.  Och det är väl bra så.
Samtidigt är det en intressant tanke hur vi skulle agera om vi visste att något skulle inträffa om nio månader så att vi inte längre kunde leva det livet som vi just nu lever. Allt detta som vi just nu tar för givet. Lätt att gnälla över när det inte är exakt som vi har tänkt oss. På jobbet. Med våra nära och kära. Med vår fritid. Med träningen.
Just med träningen är det ju speciellt. Som coach blir jag direkt eller indirekt väldigt ofta konfronterad med just den där frustrationen och insikten att saker och ting inte alltid blir som man har tänkt sig. Utvecklingen går inte rakt uppåt trots att man tränar exakt som coachen har sagt, - eller just för man inte riktig gjort det. Resultat uteblir. I alla fall är man bara 15 minuter snabbare än i fjol. Trodde ju att man skulle bli minst 35 minuter snabbare.
Ännu värre är farhågan eller rent av ångesten att man skulle göra bort sig vid den stora tävlingen. Att man inte ens skulle komma i mål innan målrakan är nersläckt och alla har gått hem. Det är förvisso en hemsk tanke, men bara om man har tänkt sig en tid som låg en halv arbetsdag tidigare, för 99% av svenska befolkningen skulle just denna bedrift fortfarande vara ”helt makalös”.
Och just där kom in frågan om perspektivet. Hur ser du på det du gör just nu? Vilka förväntningar har du satt till din kommande tävling. För förväntningar har nog alla som tävlar. Det är ofrånkomligt. Har du positiva känslor när du tänker på tävlingen? Eller ångest? Blir stressad? Varför? Vill du infria något mycket mer som andra förväntar sig av dig än det som du egentligen vill? Blir en seger till och med i en OS-simfinal nästan till en lättnad som för Sarah Sjöström. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag (igen) presterar så dåligt som förra gången. Tänk om jag tom måste bryta loppet.
Jag vill föreslå att byta perspektiv. Hur fantastiskt är det inte att kunna röra på sig. I öppet vatten, på cykeln eller löpandes, på skidor eller skridskor. Enbart att känna hur hjärtat bultar, kroppen reagerar på bråkdelar av sekunder när man vill öka tempot eller när cykeln bara svarar, benen pinnar på som en extremt stark ångmaskin och suset runt hjälmen blir nästan magiskt.
Alla som tränar och tävlar känner igen dessa känslor och då spelar det ingen roll om man simmar som Phelps eller mer som en gemytlig säl på rygg. Tänk lite extra på det vid dina kommande, nu mycket lättare träningspass: Så himla kul det är att röra på sig, att träna att känna att man lever. Skicka en liten tacksamhetens tanke för det! För vem vet, om nio månader kanske du inte kan göra det längre som nu.  
(som lite inspiration ett film från en av mina senaste träningspass: https://www.youtube.com/watch?v=-3j262jcsgY

Läs hela inlägget »

Om du inte "orca"r läsa en lång textversion finns här en simple filmversion.

Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de. Laponia Triathlon 67N finisher medaljer - mycket speciella även de.















 

Klockan är 19:30 en lördag kväll, jag sitter i glada vänners lag vid middagsbord och min Polarklocka påminner mig att jag har nu igen suttit stilla i nästan en timme. I vanligt fall gör jag det lite diskret och pratar om pudra näsan eller liknande för att sträcka på benen. Men idag gör jag en grej av det. Jag reser mig, och gör 20 armhävningar. Det går lite sisådär. Jag är trött, riktig trött.
Och vi är inte var som helst utan befinner oss i matsalen av Stora Sjöfallets hotell och tre runt bordet avslutade för ett par timmar sen en triathlon på Ironmandistans i Svenska fjällen - Laponia Triathlon 67oN.
 

10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist 10 Minuter till start. Foto Katarina Eneqvist

Egentligen skulle jag inte alls vara där. Jag hade redan sedan länge bokat en tävling den 26:e Juni i Galway som var Irlands första Challenge Fulldistanstävling och även Kalmar IRONMAN som går 55 dagar senare. Ja, de som känner mig vet att jag är Järnman No10, - är man frisk på tävlingsdagen så är man med, typ.

Sen hörde jag att Gällivare Endurance skulle arrangera en tävling i Laponia. Alltså inte hoppa in i någon fin uppvärmd sjö nära dig, cykla ett par varv på formel-1-asfalt och sen ta emot folkets jubel och hjälteförklaring med fyrverkeri och DJ. Nej, det här var något helt annat. Man skulle simma i något träsk i Gällivare, sen cykla rakt västerut i 18 mil för att sen springa de sista 4 mil tillbaka igen. Arrangören berättade dessutom om 1400 höjdmeter under cykelmomentet och ca 400 på marathon. Start fredag kl. 24:00 låter ju mycket bättre än Lördag 0:00 eller hur? Jag bara inte kunde sluta tänka på det. Särskilt  då jag har en speciell relation till svenska fjällen. Ritsem, Stora Sjöfallet, Sarek, Muddus ord som ger mig gåshud bara jag tänker på det. Och efter några dagar var jag anmäld.

 

Karta över tävlingsbanan Karta över tävlingsbanan


Arrangörerna satte en maxgräns för i år på 100 startande men ju närmare tävlingsdagen kom insåg jag att det inte var speciellt många som skulle vara med. Det var säkert bra för arrangörerna för att kunna testa och snabbt fixa problem som kunde uppstå i en sådan logistiskt väldigt krävande tävling men lite synd att inte fler vågade ta sig ur sin komfortzon. De som sen kom till start blev däremot inte besvikna.

Men egentligen var allting rätt enkelt. Tävlingsarrangörer hade både fixat med Dundret i Gällivare och Hotellet vid Stora Sjöfallet med boende rabatt. Ett exceptionellt bra och kort pre-race meeting där jag för första gången under hela min tävlingskarriär fick exakt information vilken sportdryck som kommer att blandas och hur. Det var exakt lika och perfekt koncentration både under cyklingen och löpningen!

 

Simbanan      Foto: Nadja Odenhage Simbanan Foto: Nadja Odenhage




Sen var ju det där med midnattssolen. Senast jag njöt av det så var det midnattsgolf som vi spelade med Björkliden GK i fantastiskt väder, magisk natur, bara två klubbor, och en bana som var helt galet svår. Nu var det tydligen bara en annan sport, allt annat lika. Det var lite ironiskt då jag så klart blev tillfrågad som coach hur jag borde göra, men det var mer kvalificerade gissningar än att jag verkligen kunde komma med något beprövat. Men för mig ovanligt kunde jag sova rätt mycket dagarna innan och eftermiddagen innan start så klämde jag till med en riktig skön tupplur. Vilken lycka. Senare vid incheckningen när alla möjliga frågade mig hur det kändes, så insåg jag att jag faktiskt ändå var trött, inställd på att sova men skulle ha en sådär halvdagsmotion framför mig. Jag intalade mig att det bara var temporärt och skulle försvinna som alla andra gånger när väl starten har gått. Sen var det ju lite speciellt då mitt fulldistanslopp från Galway bara 19 dagar tidigare satt kvar i kroppen. Det kände jag direkt när jag tryckte på lite upp för Dundret när jag testade cykeln en sista gång. Växlarna svarade fin- fint, men inte benen, i alla fall inte som man vill ha dem vid starten av kanske min tuffaste Ironmanbana som jag hittills har kört.

Spelade ingen roll, nu var jag i växlingsområdet, nu var det bara att förbereda sig. Till slut kom tom en fin nummerlapp med min #8, som jag fick önska mig, lyckotalet. Katarina är här, lugn och med lite pep, klubbkompisar, Karin, Petra, Johanna, Niklas, Sofie, Odd – som ser riktigt stark ut. Det här blir riktigt trevligt, och vädret blev precis som yr.no har sagt. Klart.se var helt fel ute. Normännen kan nog vädret bättre än de i Norrköping tänkte jag.
Jag är alldeles för tidigt klar med mina procedurer. Vad gör jag nu? Äsch, jag kan simma in lite. Vattnet är ju så fint och varmt och natten bara lyser. Jag blir lite rörd och de spelar sån där magisk filmmusik som faktiskt passar till denna magnifika natur vi befinner oss i, den stör inte, den förstärker den - skit vad de har tänkt på små smarta detaljer. Vattnet  är nästan spegelblankt, röd, solen, vindstilla, gåshud. Jag tar en hel klunk vatten rakt ur sjön. Det är så gott! Nu måste jag simma tillbaka annars ligger  jag därute och missar starten.
”3 minuter till start!” Kom på en smart grej att rensa stranden från de största stora stenarna framför mig för att ha en bra bana när starten skulle gå. Inser efter ett tag att jag måste se ut som en idiot. Där jag står och tänkte starta får man inte starta ifrån. ”Amatör, hur många ironman har du gjort, 2?” – ”15, det här blir den 16:e. Det är bara mitt sätt att värma upp armarna”.
 

Stoned by Trimaster    Foto: Karin Klarström Stoned by Trimaster Foto: Karin Klarström




 

Jag ställer mig i led. Tittar ut mot vattnet. Vinkar till Katarina. ”10, 9, 8 …. 3, 2, 1” Iväg. Kaos. Hjälp, panik. Satans vilka stenar och jag kommer ingenvart. Och alla bara försvinner framåt. Äntligen simmar jag. Men, vad har jag hamnat i. Det är bara toppsimmare som ställer upp i denna tävling. Efter första bojen även om jag lyckas att simma hur rakt som helst i motsatsen till klungan så är jag typ sist. Det var som attans. Vilken början. Ett ganska litet startfält och man är redan efter 400m simning sist.
”Det var ju ändå bara tänkt som en B-tävling” – ”B? Kolla runt här. Är det här B? De har fan fixat bojar med egen logotype och en inramning så att man glömmer bort att man är i en tävling. Det här är AAA+!!!”
 

Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800  Foto: Nadja Odenhage Efter 1,9km simning en snabb titt på min Polar V800 Foto: Nadja Odenhage






Det var bra att jag simmade banan dagen innan, då simmar jag i alla fall rakt. Alltid något, och när jag kände efter lite så var det lite strömt in mot stranden. Det gick fortare. En titt på klockan vid varvningen gör mig ändå besviken. Hur kunde jag tappa så mycket. Jag som simmade mycket bättre i mycket kallare och jobbigare vatten för bara knappt 3 veckor innan. Skärpning. Kämpa. Simma ifatt. Tänk teknik. Mer teknik. Men bara efter några hundra meter är jag där igen. ”Oh, så vackert, tack, tack för att jag får vara med. Att jag inte ändrade mig efter min misär i Galway. Att jag ville och fick tävla här. Att K följde med.”
Upp på land. Applåder. Nu strunter jag i tider. Nu njuter jag. Det här är ju som en dröm. Bestämmer mig att klä på mig ordentligt. Natten blir kall, 10 grader i luften och sen nedkylning av fartvinden. Cykeldräkt över tridräkten. Så här i efterhand skulle jag haft en väst för vindskydd.

Jag är varm. Jag är glad. Jag är upprymd. Där står Katarina. Tid för en kyss finns det alltid! Iväg. Bra, att jag tittade på den där första kilometern. Inte så farligt med grus, bra att det inte är blött. Men det är kallt. Kallare än jag trodde. Jag är så upprymd att jag vill skrika ut min glädje. Nu kör vi. Lugnt i backarna. It’s a long way to Ritsem.
 


Det rullar på fint, solen lyser upp ett berg framför mig så att det ser ut som Ayers Rock. Skogen brinner, jag blir nästan bländad. Ska det verkligen vara så här eller ligger jag i sängen och drömmer? Asfalten är fin och slät. Inte alls så dålig som det snackades om. På med cruising mode. Enda fundering. Var är alla andra. Jag var ju ändå inte helt ensam i växlingsområdet. Nu ser jag ingen. Min Polar säger att jag är på rätt spår. Ok då, de har väl bråttom. Efter ett tag så passerar jag ändå Petra, sen Johanna, och senare två herrar. Första timmen går som ingenting. Och snart ser jag en funktionär som vinkar åt väster. ”Hej, tack!” Nu är det bara 14 mil rakt fram. Oj, oj vilken utsikt. Ett riktigt Grundsten motiv igen. Jag slår på kameran, det måste filmas. En och annan supporter står med bilen eller kör förbi och hejar. Att de orkar vara uppe så sent eller tidigt.
 

Vätskekontroll vid km 80 Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Andra vätskekontrollen vid 80 km gick lika bra som den första. Och tempot är stabilt. Snart hälften. Vilken resa. ”Ja, ja, bli inte övermodig nu. Det är 10 mil kvar på cykel.” Något för kyligt är det i alla fall. Jag skulle ha tagit en vindväst. Men jag fryser aldrig. Regelbundet dricka och mat. Det blir ljusare igen men ändå anar man att det kommer mörkare moln från syd öst. Hoppas att Sarek håller fast dem. Jag har upplevt 120 km/h stormar och 30 mm regn i dessa trakter, helst inte idag och under loppet, tack. Och det fanns ingen anledning att tänka så, det är  ändå en rätt blå himmel framför mig och sol.

Jag passerar ett litet samhälle Vitas och sen är jag faktiskt framme vid Stora Sjöfallet. Nu är det bara 4 mil kvar. Eller rättare sagt 42 km. För hela sträckan skulle vi ju sen springa tillbaka som en maraton, vad trevligt. Direkt efter Stora Sjöfallet blir vägen smalare och en rejäl backe hälsar mig. Asfalten blir rejält sämre efter ett tag men samtidigt blir vyn gigantisk, magisk, jag får nästan andnöd. Jag kommer över krönet och runt kurvan och framför mig ligger Sarek och Padjelanta Nationalparks snöbetäckta bergtoppar och säkert en och annan topp som ligger redan på Norska sidan. Helt galet otroligt. Jag slår på kameran igen men jag orkar inte. Jag bromsar även om det bara går lätt utför och jag bara suger  in detta ögonblick. Jag har ju varit här, vandrat och tältat här i dagar och veckor sammanlagt men att någon en vacker dag skulle komma på idén att lägga en ironmanbana i detta landskap är rentav makalöst och jag är med, nu, samtidigt som jag bara har typ 3 mil kvar att cykla. Jag glömmer helt att ligga på i tempo. Min cykling liknar nu mer en promenad cykling än en tävlingsinsats med aerohjälm och trimmad cykel. Det spelar ingen roll. Jag känner nästan att det skulle vara ett brott om man bara skulle dundra på och inte hålla inne, full av tacksamhet att vara en av de första som kör en triathlon här.
 

ca km 150 på väg till Ritsem Foto: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


Men tävlingen gör sig nu påmind på olika sätt igen. Först blir vägen delvis riktig krävande med djupa hål som kommer dels från vinterskada och dels från stenlaviner som lämnade sina spår. Vid ett ställe har de tom lagt om vägen helt då en stor stenbumling har lagt sig mitt på vägen.

Dessutom möter jag nu de första löparna. Det är rätt tätt mellan John och Odd som kommer i sin karakteristiska stil som jag känner igen från långt håll. När jag hejar på honom inser jag att han ligger över en timme före mig redan nu. Nu ser jag alltså äntligen mina medtävlande igen. Och efter en stund är jag faktiskt i T2.
 

Blivande segraren Odd Larson vid km 9. Video: Bernhard Hirschauer, GoPro Session


T2 är en grusplätt faktiskt precis som jag hade förväntat mig. Ett cykelställ, någon tar emot min cykel och växlingspåsarna ligger i en rad. Inte svårt att hitta sitt och växla. ”Var kan man kissa här?” ”Var du vill, det finns gott om plats.” Sen tar jag snabbt av det jag inte vill ha med under löpningen, en kopp med sportdryck och jag är iväg.

”Äh, en kort fråga? Tror du att du kan springa i detta tempo alla dessa backar som du just passerade? Vad tror du?” ”Hmm, men det känns ganska bra i benen.” ”Just nu ja, men det är nästan 4 mil kvar. Var det inte stor misär senast du sprang en ironmanmaraton?” ”Visst men i Wien och Stockholm … ” ”Stockholm är ju platt som en pannkaka mot det här, var lite smart nu”. ”OK Boss”.
Jag drar ner tempot ordentligt och jag känner redan efter en mil att det var absolut nödvändigt. Det går upp och ner och upp och ner och upp igen. Man är tacksam för varenda supporter som står bredvid sin bil och hejar på. Jag springer ok. Men inte mer. Eller ska jag hellre säga, jag rör mig ok och jag går inte. Allt är en definitionsfråga.

Nu börjar jag ändå räkna på vad det kunde blir för ungefärlig sluttid om jag håller mitt tempo hyfsat. Egentligen spelar det ingen roll. Egentligen står tiden stilla. Jag hade som mål att ha en bra dag och främst lära mig hur känns att köra två ironmandistanser inom 20 dagar. Greger har ju kört 30 under 30 dagar så vad är problemet. 20 km klar. Men nu är det två saker som skapar lite obalans i min tillvaro: det börjar regna. Först bara lite smått irländskt, mjukt och nästan smekande i ansiktet men sen mer ihärdigt och krävande, och sen är det helt enkelt regn. Vätskekontrollerna ligger  klart glesare än i ”vanliga” tävlingar samtidigt som jag missade att ta med min lilla plastflaska från T2 som jag hade planerat in. Nu blev jag lite grinig och steget ännu mer ”spring-långsammare-stil”. Och där kommer min ängel!
 

Running in the rain    Foto: Katarina Eneqvist Running in the rain Foto: Katarina Eneqvist














































Plötsligt swishar en röd blixt förbi: ”Heja, heja! Det ser bra ut”. K har kört upp hela de 16 mil till en stappelkasper som envisas med att i tveksam form genomföra en ironman igen och det med sömnbrist och dålig återhämtning från förra tävlingen. Kommer hon att plocka fram tvångströjan nu?

Redan efter ca 800 m står hon där: ”Vill du ha något?” ”Nej, inget alls!” För det ena var jag så programmerad att man i en IRONMAN inte får ta langning av något utanför speciella zoner. Men i denna tävling var det tillåtet, inte minst då officiella stationer var klart färre än som på ett standard lopp. För det andra var jag inte sugen på NÅGOT. En kilometer längre fram: ”Är du säker!” ”Nein! Inget! Ju förresten en koffein och en energi. Och stanna inte så ofta och heja så ofta, jag kommer ur takt”. Äh, vad sa jag där? Heja inte så mycket och jag kommer ur takt? Vilken takt. Takt? Medan jag fortfarande funderade hur mycket nonsens anhöriga tydligen under ett lopp måste stå ut med och inte bara kasta in handuken och dra till nästa fik tryckte jag upp i nästa backe. Krafter kommer tillbaka, i alla fall litegrann.
 

Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark   Foto: Hans Berggren Photography Vid ca km 20. I bakgrunden Sarek och Stora Sjöfallet Nationalpark Foto: Hans Berggren Photography















Och nu ser jag även andra tävlande igen. Jag passerar Sara som har magproblem, 1,5 mil kvar och magproblem det kan ju sluta hur som helst. Hon reagerar inte något vidare på någon uppmuntran. Alla är sig mest närmast i ett sådant lopp speciellt när det blir jobbigt. Egendomligt nog känns det bättre för  varje kilometer som går. Nu ser jag Sofie framför mig. Hon måste ha kört bra för annars skulle jag ha passerat henne sedan länge. Jag såg att hon hade det jobbigt. Jag peppar. Hon skiner upp som en sol. ”Vad glad jag blir”. Hennes steg blir lite lättare. ”Lycka till! Ses snart igen”.

Det är konstigt att man alltid får mer tillbaka än man ger i ett möte med andra tävlande ute på banan, och det är bara några peppande ord. Mycket mer ork har man ändå inte.
Det regnar mera och jag känner av motvinden. Det är inte direkt varmt men jag kan inte påstå att jag fryser. Kanske är det perfekt maratonväder. Nyss var det ingen människa framför mig och jag funderar om jag går i comfort mode och bara rullar hem. Men först dyker fotografen upp igen. Han som redan på vägen till Ritsem förmådde mig att trycka lite extra, han fotade mig ju som vilken Tour de France cyklist som helst ut från en bilbaklucka. Det måste bli galet bra bilder. Och sen står där min ängel, min energikälla och mentala support.
Jag bara måste rycka upp mig. Dessutom skymtar två silhuetter framför. Först trodde jag att det var cyklister som tittade på loppet, men inser snabbt att det är tävlande. Och jag kommer väldigt snabbt närmare. Vid sista vätskekontrollen passerar jag den första. Han ser trött ut. Han är minst 15 år yngre än jag. Jag säger ingenting och försöker bara snabbt få i mig en mugg med sportdryck och en cola. Efteråt ångrar jag att jag var så otrevlig. Vi är bara 21 herrar vid start då kan man väl säga ett hej när man passerar efter typ 11 timmar? Förlåt. Jag var också lite trött.

4 km kvar. Det måste väl ha varit sista backen, det få räcka nu. Nähä, en till där framme. Minst en till. Men nu springer jag faktiskt riktig bra, inte som i Wien men i alla fall under 5 min tempo utan att det tar emot. Det går, nej han går. I ett svep flyger jag förbi en vältränad kille i en vit dräkt. Jag är lite stolt. Han kom emot mig redan vid km 8, 9 jag måste alltså ha tagit över en timme på honom trots att jag hade mina problem. ”Heja, heja snart är du i mål!” 2 km kvar. Jag trycker nu ordentligt. Jag känner igen byggnaderna kring Stora Sjöfallet. Nu händer inte mycket mer. Två funktionärer visar vägen. Sista hundratals metrarna  är avkonade. Rätt sött tänker jag … här är det ju ingen trafik alls. Vi kunde ha målgång mitt på vägen och det skulle inte störa någon. Jag släpper på gasen och går de sista metrarna. Jag vill njuta de sista ögonblicken i loppet lite extra länge. Målgång! Klart! Mina obligatoriska armhävningar. Inga snygga och denna gång bara 10. Jag är trött. Riktigt trött. Inte så värst i musklerna men jag vill bara sova. Lite stolt och rörd. Det regnar nu ganska ordentligt. Märkte inte det. Jag tycker lite synd om funktionärerna. Vad de har jobbat för oss. Att vi fick tävla. Att de inte ställde in för att vi var så få.
TAAAAAAACKKKK! Ni är guld värda!

 

I mål i Laponia Triathlon 67N 2016  (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist I mål i Laponia Triathlon 67N 2016 (observera att jag har även den nya Polar V800 Javier Gómez Noya Special Edition) Foto: Katarina Eneqvist














































Jag vill sova! Nu. Efter medalj och foto, vill jag bara till rummet som är kanske 200m bort från mållinjen. Jag tror det var ett vandrarhem tidigare men nu är det rum med egen dusch och badrum. Jag orkar inte stå i duschen, jag sitter där och en stril av varm vatten bara rinner över mig. Så himla skönt. Oops! I did it again.

Jag bara glider in i sängen. Jag slocknar helt och omedelbart! (Min Polar V800 visar senare att jag sover min djupaste sömn på hela året. 89% djupsömn). Jag väcks av en knackning på dörren. Där ute står en rätt så blöt funktionär och lämnar över min cykel. Det är pricken över i-et. Kontaktade Robert dagen innan och undrade om jag på något sätt kunde slippa att hämta min cykel i Ritsem 4 mil bort där T2 ligger. ”Det ordnar vi!” var hans korta svar, och resultatet blev – leverans till rumsdörren. Jag bara gapade och tackade. Jag var rörd.

Laponia Triathlon 67N har satt en ny dimension för mig. Hur triathlontävlingar har varit när de var som bäst. Hur de bör vara när de är som bäst. En tävling som man bör köra innan man dör, och flera gånger till. Tröttheten försvinner långsamt ur kroppen samtidigt som den översvämmas av tacksamhet, upprymdhet, och en mental energi som är svårt att fatta i ord. Det regnar. Jag tycker knappt att det är värt att ta på sig regnjackan. Jag vill känna regnet, det rena vattnet i ansiktet. Jag vill suga in alla luft runt omkring mig och aldrig mer släppa den ur mina lungor. Jag vill behålla en bit av Norrland för evigt, det ska vara mitt också.
Vi kliver in i matsalen där redan våra vänner sitter. Det serveras viltskav med öl.
Vi sitter där länge.

Foto: Nadja Odenhage, Karin Klarström, Hans Berggren Photography, Katarina Eneqvist
en kort förenklad videoversion finns här.

Läs hela inlägget »

Hej, jag tänkte ta 5 minuter av din dyrbara tid mellan alla måsten och ber dig att stanna upp en stund.
Att stanna upp en stund för att fundera över vem som är din bästa träningspartner. Den som ser till att du kan träna, ger dig en liten knuff ibland, drar med dig eller muntrar upp dig när det känns som jobbigast och som ser till att du just idag fick åtta timmar till i ditt liv.
Ja, har du överlevt denna dag så har du rent statistiskt fått ytterligare åtta timmar på din förväntade livslängd. Och det är vi nog  överens om att bra träning och aktivitet, sömn och hälsosam kost utan trendiga dieter bidrar i stor utsträckning till att vi överlever dagen. Så därför tycker jag att du så här på skottdagen ska tacka din bästa träningspartner extra mycket för att hon eller han ställer upp, får dig ut på banan och är med dig i ur och skur.
Jag önskar dig en riktigt bra träningsvecka, where ever you are!

Läs hela inlägget »

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter