CbyTrimaster_logo_text1

Senaste inläggen

2017

A good morning by Coaching by Trimaster: This breakfast place is one in its kind. When ever I visit this town I try to stay in this hotel of different reasons, but maybe the most important is the taste and atmosphere at the breakfast. I like to state that every time I leave I feel, no I know, today I will do a better more energetic job, be more aware, emphatic and thankful than normally.
How did they achieve that level? Just trying hard every single day? Actually I have my doubts. This is old school. Like downloading a standard program and doing the exercise over and over again in the hope to become a better athlete. This will work maybe for a while but will cost in total by far to much.
No they do a different approach. The get in real personal contact with you.
Have you ever been welcome by your given name at check-in BEFORE you even said something? Sure the have a trick, but think about the effect. The get feedback. At the breakfast they offered a new cheese they like to introduce and asked what I think. I waited at the lobby for my next meeting and the asked me if I like something to drink and which type of tea I prefer. Well, you get the point. It's not just do things harder, it's about have the right twist to improve. Not missing the important details.
So what twist will you put on your day and training?
I wish you a perfect day and a wonderful weekend, where ever you are.

Läs hela inlägget »
Senaste LidingöloppetMK15 på silvermedaljtid för 50+ Senaste LidingöloppetMK15 på silvermedaljtid för 50+

De senaste dagar hade jag två mycket motiverande samtal med två adepter. Med en höll jag ett avslutnings- och summeringssamtal efter en väl genomfört IRONMAN som var det stora målet i år. Något som såg i början när vi träffades första gången nästa oöverstiglig ut. Det andra samtalet handlade om att sätta struktur- och bättre fokus på en redan kontinuerlig träning för att kunna prestera bättre, nej bäst.


motivera dig varje år på nytt att köra tävlingar och nya tävlingar? Du kommer ju aldrig mer klara något personligt rekord? Och en kommentar: Man vill ju inte bara prestera bra, utan man vill ju prestera på topp och vara frisk länge, så länge som möjligt.I dessa samtal blir jag som alltid mycket inspirerad att jag själv börjar ställa mig nya frågor och funderar på nya utmaningar. Jag blir varje gång förvånad då jag efter ca. 20 år av coaching och 30 år i sporten för ofta tror jag har sett och hört allt. Men så är det inte alls. Och så fick jag två frågor och en kommentar: Hur kan du fortfarande motivera dig varje år på nytt att köra gamla och nya tävlingar? Du kommer ju aldrig mer klara något personligt rekord? Och en kommentar: Man vill ju inte bara prestera bra, utan man vill ju prestera på topp och vara frisk länge, så länge som möjligt.
 

Sedan den dagen jag fick ett nästan kränkande brev från ett pensionsbolag som informerade mig om att snart är det dags för första utbetalning av min pension bubblade en idé inom mig som nu bara var redo att hoppar ur mig. Och där är den:

Jag har iofs två SM guld i lag på långdistans från förra milleniet på hyllan och jag presterade tidigare på långdistanstriathlon och marathon rätt ok men aldrig något extraordinärt. Medan mina resultat inom marathon förbättrades de senaste åren steg för steg med ett personbästa 2016, så har mina tider på Ironmandistans en tendens att blir långsammare och långsammare.

 

Man kan ju lätt försvara det med att det är naturligt. Jag blir ju äldre och äldre och har precis kommit in i åldersklass M55. Två åldersklasser till så kallas man av social-försäkringssystemet för pensionär. Redan nu har jag rätt att ansöka till 55+ seniorboende. Ska jag snart välja färg på min rullator också och programmera ett kortnummer till färdtjänsten? En ytterst befrämjande tanke när jag ser över mitt gångna tävlingsår med två Ironman, en marathon, en halvmarathon, flera långlopp, ett skridskolopp och en hel höst med löptävlingar framför mig som slutar med marathon i Florens i november.


Från den dagen jag planerar att gå i mål i Florens fram till 2020-08-22 där förmodligen den nionde IRONMAN i Kalmar går av stapeln är det exakt 1000 dagar. Jag funderar över frågan om man kan vänder på steken: Istället att man som så många andra stilla lidande accepterar att kroppen steg för steg presterar sämre göra olika tillåtna åtgärder för att kunna prestera bättre och bättre.
Rent av blir under denna period av 1000 dagar 15% bättre.
Inom triathlon är det nog mycket svårt. Men så är det med alla högsatta mål. Inom marathon ser det något lättare ut. I alla fall när jag frågade ett antal duktiga coacher inom olika grenar. På kortare distanser blir det tuffare och tuffare och skulle kanske tom leda före eller senare till skador.
 
Och så här ska det gå till:
Jag kommer nu sätta upp en plan som jag skulle sätta upp för en adept med liknande mål där jag känner alla styrkor och svagheter. Fördelen i detta fall är att jag kommer att vara i dialog med mig varje dag. Vid varje träningspass. 15% är 150 x 0,1%. 1000 dagar är 142 veckor. Kan man under denna period blir varje vecka 0,1% bättre. På vad? Kan du göra nästa vecka en armhävning mer än denna vecka? Det är ju mer än 0,1%. Kan jag springa 1 sek snabbare på en kilometer om en månad? När plana det ut. Och varför.

Jag kommer vända på alla möjliga och omöjliga sten. Även mina egna. Jag kommer trampa upp nya spår och överge ”old school” där jag kommer fram till det. Man blir som bekant inte bättre om man göra samma sak bara om och om igen, om det är fel sak man gör. Jag kommer testa nya technologier och vad passar då bättre att jag just idag första gången från ett AI-system fick redovisat min kapacitet både på cykel och löpning. Värden låg nästan exakt där jag själv räknade fram de med olika program. Jag är verkligen imponerad, inte så mycket av mig utan av AI-systemet.

Jag kommer dyka ner i de just nu två hetaste tekniker som finns på löparmarknaden Racefox och STRYD. Jag vill slå vad om att de och liknande teknik kommer kullkasta hela löpcoachmarknaden de kommande åren. Redan nu springer jag alla mina tävlingar med exakt kontroll på min optimala effekt och inte enbart min puls eller hastighet. Jag kommer titta extra noggrann på den optimala återhämtningen och sömnen, de effektivaste träningspassen och den nyttigaste maten. Redan nu har konsumtionen av blåbär och honung i år varit extra hög i vår hushåll. Just nu intervjuar jag olika coacher för att höra deras syn och eventuellt kommer jag knyta flera närmare till mig för att ökar sannolikheten att jag klarar målet.

Med en sak kommer jag dock vara försiktig med så att du inte tycker, jag han tränar bara mera så blir han ju bättre. Jag ska begränsa antalet träningstimmar per vecka. Under alla år har jag nog aldrig överstigit en träningsmängd av ca. 7 – 8 timmar i veckan alltså max 400 årstimmar. För övrigt en träningsdos som jag anser att varje individ i vårt samhälle bör lägga ner för att skapa förutsättning för ett långt, friskt och aktiv liv med psykiskt välbefinnande. (läs gärna boken: Hjärnstark i detta sammanhanget).Kanske blir dosen något högre till 9 eller 10 timmar per vecka, men mer ska det inte bli, i alla fall inte i snitt. Varför väljar jag en begränsing i antal träningstimmar? Av två anledningar: Jag vill se hur långt jag kan optimera min prestation utan att öka träningsmängden. Ett medel som är vänligt och given när man vill förbättra prestanda.  Det finns en enkel ekvation: mer träning = bättre resultat. Jag vill dock hitta en form som är mer realistiskt för en som inte har år efter år sin fokus i livet inställd på fysiskt träning. Det ska vara något som ingår i livet som en naturlig del utan att dominera den mer än andra viktiga aspekter. 

Jag kommer stämma av här regelbundet om jag är ”on-track” och ge en och annan hint vad jag gjorde eller om jag har förfallit vidare enligt naturlagen och bekräfta de som sitta i soffan och tycker: Bara snack, vad var det jag sa.

Jag kan göra så då jag inte per automatik har som målsättning att kvala till Hawaii eller en annan VM-tävling och skulle därför behöva hålla en del kunskap hemligt.  Jag kommer inte lägga ut vartenda träningspass, pulskurva eller testvärden. Jag vill att du som eventuellt inspireras av detta inte bara kör med en copy-paste version och sen kanske crashar. Det finns gott om program man kan ladda ner gratis eller för faktiskt orimliga belopp. Jag vill att du resonerar, tänker efter, drar dina egna slutsatser, tester själv och eventuellt kommer fram själv eller med en coach vad som är bäst för dig. Jag tror att tanken att förbättra sig steg för steg under en längre period trots man egentligen bör prestera sämre enligt allmän uppfattning kan vara rätt så inspirerande rent generellt. Så klart är du välkommen att höra av dig.

Vill du hänga med på resan? Kommenterar gärna nedan.

Läs hela inlägget »
Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

Foto: från Borgholm Slott - enbart trebenta hundar var tillåtna på 1600-talet Foto: från Borgholm Slott - enbart trebenta hundar var tillåtna på 1600-talet




 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

Min tävlingsutrustning - kläder, cykel, flaskor och datorer Min tävlingsutrustning - kläder, cykel, flaskor och datorer




 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

Nu ska jag växla som en pro. Bara ta mina hållpunkter, där är påsen. Och sen …. jubel! Mina fans står bara några centimeter ifrån mig vid staketet och skriker av full hals. Pusskalas. Jag struntar i perfekt växlingstid. De har väntat så länge. Och jag har längtat så länge på just detta …. ögonblick! Växlingen går sen supersnabbt. Ny energi. Nu ska det springas. Nummerlapp fram. Ut.
 

Lite pusskalas med barnlyft under löpningen kan väl inte skada Lite pusskalas med barnlyft under löpningen kan väl inte skada




 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

Kanske är marathon den mest rättvisa tävlingsformen - hybris straffas direkt. Kanske är marathon den mest rättvisa tävlingsformen - hybris straffas direkt.




 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

"Du är svettig!" - Ja, det var en tuff dag. "Du är svettig!" - Ja, det var en tuff dag.




 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

Som alltid avslut med heros hour Som alltid avslut med heros hour




 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Allt började  1994-07-16 en lördag morgon kl. 7. Allt började 1994-07-16 en lördag morgon kl. 7.





>>>> om ett par dagar tänker jag svara på en fråga som jag nyligen fick varför jag efter så många lopp fortfarande håller på och hur jag kan motivera mig för denna urladdning. 
Stay tuned! <<<<<<<<<

 

Läs hela inlägget »

Idag är jag så lat att jag inte ens orkar att som brukligt sammanställa mina sista tips inför IRONMAN Kalmar och IRONMAN Copenhagen. En bra sammanställning gjorde min vän Magnus Jonsson som vet rätt väl vad han pratar om. (se hans blogg på runnerworld.se ... länk nedan)
Det kan hända att jag kommer att lägga till lite ikväll men främst:
- Läs detta 
- läs athletes guide
- sov mycket. I alla fall onsdag och torsdag natt!
- registrera dig så tidigt som möjligt (ID, waiver, licens)
- packa i god tid och bara det som verkligen ska med under tävlingen
- pumpa dina däck till rätt tryck innan du checkar in, är du petnoga lite mer än racetrycket 24 timmar innan start (rekl. ca. 6,5 -7,5 bar beroende på vikt, högre för tyngre)
- kolla din matplan under tävlingen ( 1g kolhydrater/ h och kroppsvikt)
ca. 0,5 -0,8 l/h vätska beroende hur mycket du svettas.
- checka in så tidigt som möjligt eller ganska sent (du undviker väntetider)
- ha dina flaskor, gel, bar, etc. etc. klara kvällen innan. Och inte mer än din plan - och inte mindre. (obs ... det finns massor med stationer där du får allt. Använd det istället för att cykla och springa runt som om du ska ut till krig.
- ät inte för mycket sista 12 - 18h, men kom till start så att du klarar dig väl i ett antal timmar. Ha eventuellt en bar, banan, snack med för timmen innan start.
- lägg dig tidigt (om du kan) fredag natt
- Gå på toan direkt på morgonen och helst en gång till innan du tar dig till alla nervösa triatleter i växlingsområdet för att kolla din cykel sista gången.
- se till att du kan fukta simglasögonen innan start.
- seeda dig i rätt simgrupp. Ironman är inget önsketävling där man önskar sig en viss simtid. Stå i rätt grupp om du inte vill få rejält plus på vätskebalansen redan efter två simtag genom att bli översimmad.
- Var stolt att du nu har startat efter all träning och förberedelse. Du är en del av en stor fest. 
- kör ditt race och ditt tempo. ALLA är snabbare. Ibland! En jämn fart ger ett bättre resultat än "intervaller".
- löpning är alltid snabbare än gång. Det heter marathonlöpning. No more comment. 
- Cykla inte för hårt. Speciellt när det blåser.
- Njut ... du är utvald att kunna göra detta. Det är få förunnat att stå vid starten, höra Nationalsången och sen bli påhejad under en hel dag av 10000-tals människor direkt ett par meter ifrån dig. Inte ens Zlatan eller Sara Sjöström får uppleva det i sin sport under så lång tid. 
- Öka farten liiite när du får ont. Alla får ont. Men vem orkar att öka farten då? Du!
- Le, och vara juste mot publiken, funktionärer och medtävlande. (Fusk är fusk och straffas med evig förbannelse i triathlonskärselden.)
- Se bra ut i mål! Bjud på dig vid målgång! 
- Hämta ut din medalj! You are an ...... !

Magnus länk: är här!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren


 

Foto: Bernhard Hirschauer Foto: Bernhard Hirschauer

(Microsoft tyckte att min första version av en tävlingsrapport som var nästan klar var för dålig så de raderade den vid en uppdateringsomstart. Så här kommer en ny, bedöm själv om det blev så mycket bättre).
 

Jag står på Gällivares tågstation med en överdimensionell PippiLångstrump-väska, och två resväskor till. Det är kl. 18 en onsdag kväll. Det är 5 grader i luften och det regnar. Om 56 timmar ska jag hoppa i en norrlandsjö som hade isflak för bara några veckor sedan. Bilder från en halvmeter snö på Dundret är i färskt minne. Vad gör jag här?
 

Ett varmt välkomnande i receptionen på Quality hotel bara ett stenkast bort gör stämningen direkt flera grader varmare. Petter ler från en bokmonter. Jag känner  att jag kommit hem. Gällivare är lite speciellt för mig. Här har jag under mitten av 80-talet blivit så hjärtskärande kär att det inte går att beskriva. Gällivare var utgångspunkt till sanslösa turer i Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallets nationalparker. Jag har förlovat mig på Duottar och spelat gitarr för en kungsälg i Rapadalen. Det var länge sen men allt känns som igår. Likt de förbaskade myggorna som tom stack genom Fjällrävenvaxade jeans (ja, det gjorde man då).
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 

Det är länge sen jag gjorde touch-down på triathlontävlingar, där man bara kommer fram så sent som möjligt, kör sin tävling, fixar sin tid och sticker hem så fort det går. Det är inte min grej längre. Jag vill veta mera, känna av människor, historia där jag är, händelser, kalla mig för en kulturnörd. Nej, inte den som vältrar sig i recensioner och senaste kulturdelen i tidningar av självutnämnda kulturelitexperter, nej jag är helt enkelt en som hellre jagar slott än slot. Nu har Norrland inte så värst många slott vad jag vet men det finns Jokkmokk. Historisk mark och om jag bara hör namnet så får jag gåshud. Det har alltid förvånat mig att Sverige som land är nästan gulligt bekymrat över många andra länders urbefolkning men förmår fortfarande inte att göra upp med sitt dels mörka dels sorgliga förflutna historia. När kommer det att ske? Samer är inte några utklädda människor som sitter gulliga i sina kåtor och jojkar, för den delen inte heller scouterna . Om du är fullständigt oförstående i vad jag menar rekommenderar jag starkt att du ser filmen Sameblod och lyssnar både på Sofia Jannok och senast aktuella Ann-Helén Laestadius.

Så på torsdag drog vi till Jokkmokk. Bara för att åka dit. Kolla och äta på Ajjte. Jokkmokks Tenn. Denna gången missade vi kyrkan med likluckorna. En bra bieffekt var att vi körde den för mig okända delen av cykelbanan. Attans, den banan var inte att leka med. Först undulerad nerför, sen undulerad uppför. Så den banan är kanske ännu tuffare. Och det visade sig senare även längre, 188 km. Men det är ju ett lyckotal så det blir extra bra. Under tiden har även vädret besinnat sig. En blänkande sol skrattade på oss och vips var vi stundtals uppe på 20 grader. Det här blir fantastiskt.

Tillbaka i Gällivare var tanken på att testa cykeln och springa en runda. Då kom paniken: Nu hände det som aldrig hänt mig under mina 17+1 ironmandistanser och alla andra typ 250 tävlingar sedan jag började med denna sport, mina 2 par löparskor var inte med. Amatör! Är du coach, eller? Vad gör du nu då? Lugn, det finns sportaffärer i Gällivare också. Ja det finns. Men skoutbudet på Intersport mötte mer ett behov att jogga till fiskebutiken, kanske. Min desperata blick möttes av en medlidande försäljare som tipsade mig om en konkurrent, Team Sportia i Eriksson Center. Ja, och där fanns det ett par som passade perfekt. Lästen identisk med en av mina favoritskor. Detta med, att springa in skor är sedan länge kastat på mythögen, i alla fall min. En liten fråga i sammanhanget, när är då skorna insprungna. Vissa modeller är ju nu för tiden redan sönder eller har hål efter mindre än 50 mil. Här finns det något att göra så att det blir cirkulär ekonomi på riktigt som så fint snackas om som senast i Almedalen.

 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist

Jag tycker Norrland är mycket mer cirkulär ekonomi än vad alla storstäder tillsammans kan åstadkomma. Du kan dricka din sportdryck direkt ur bäcken, spetsa med bär. Rätt liten risk att du blir prejad i diket av en bilist. Du ser ju knappt en bil överhuvudtaget, varför ska just den preja dig. Stor risk att dina vänner känner honom eller hans släktingar. Och sen landskapet. Jag är ju uppväxt i Alperna. Jag är uppväxt så extremt mycket att jag vid 12 års ålder blev så less på alla toppar man skulle upp på, och sen ner igen, att jag en vacker dag tvärvägrade att hänga med, ja, tills jag åkte upp till Sarek. Då skulle vi upp till en topp, bara för den var där. Bara för att se Rapadalen ännu lite bättre. Toppar, vidden, snöfläckar även under sommaren, forsande bäckar, bäckande forsar. Vattenmassor som aldrig tar slut. Man bara tittar, man bara är. Man bara är glad, rörd och tacksam.

Vad har allt detta naturromantiska svammel med Laponia Triathlon att göra. En hel del. Inramningen av tävlingen är så anpassad. Nej, vi fick ingen femhundrade kinaproducerad ryggsäck som går sönder strax efter tävlingen, vi fick en tygkasse av återvunna gardiner producerad av Samhall i Gällivare, den kommer att hålla för många inköp, helt säkert. Vi fick en bricka istället för en medalj när vi kom i mål. Så nu kan jag drömma mig bort till Laponia vid varje fika hemma. Priserna var också fina och dessutom tre måltider, bastu och badtunna efter målgång och extremt fina funktionärer som var mer eller mindre enda publiken under hela natten. Sen, att jag fick cykeln levererad till rummet efter målgång var förmodligen bara en slump, nu kan jag inte ens fundera över om jag ska vara med nästa år igen.
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist




Jag 

Sluta nu, vi fattar. Allt är fantastiskt. Men hur var tävlingen då? Bra, höll min plan rätt ok! Stackars Katarina som fick sin sömn rubbad igen för jag ska ju starta mitt i natten. Jag hade inga större tankar kring vattentemperaturen och hur lång simsträckan skulle bli. Provsimmade dagen innan och då var det kallt. Kan jag göra något åt det: varmaste luvan, fokusera. Vad annars. Det blev 2700m. 
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist




Jag 

På andra varvet tappade jag både känslan i fötter och fokus. Funderade på en motion till förbundet att de äntligen ska tänka på tävling och atleter och inte sitt regelverk. Men är det någon som tror att det kommer att förändras när man själv aldrig har simmat i vatten som tar andan från vissa som är mer temperaturkänsliga än jag. Blicken gick tillbaka till banan och plötsligt var jag nästan förlamad. Jag är där på riktigt. Jag simmar, här, nu. Titta bara, midnattssol, solröda berg, vatten så klart och gott att du bara kan dricka när du är törstig.

Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren

T1 blev en oändlighet. Jag ville vara helt torr och ha gott om kläder på mig. Det var kallt. Svinkallt. Solen var bara iskallt vacker. Sen var det cruising i nästan 19 mil. Inga ben, är inga ben, och ännu värre när man inte känner av dem. Det är bra med aerodynamiken men när en iskall vind smeker konstant din rygg ska du bara tänka på annat. Men det går inte så fort. Jag får inte ens ut min flaska ur hållaren, den känns fastfrusen. Vattnet är så kallt att det gör ont i tänderna. Men det går. Fattar du att du cyklar här i denna natur, solen, vyerna, ja till och med ett kraftverk ser häftigt ut i morgonsol.

Vätskestationerna är ett välkommet avbrott. Jag ser inte många tävlande när jag svänger in de sista nio milen till Stora Sjöfallet. Vägen kändes lång idag. Men då kommer pressfotografen och tar närbilder. Ryck upp dig nu. Du kan inte hänga över styret som en gammal potatissäck. Oh Gud, han fotar ju 100 kort eller flera. Jag är helt slut. Snart måste jag dra ner på tempot. Han drar. Solen lyser, 2 mil kvar.

Äntligen T2. Nu kan det börja. Eller sluta. Jag är så stel. Skulle jag dö nu behöver de fixa en specialanpassad kista. Det blir inget snyggt lik. Det bara hugger till i vänstra hamstring. Lugnt. Det blir fint det här. Inga hastiga rörelser så löser det sig. Bara du kommer ut på löpbanan.

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist

Och det kommer jag. Men varför fungerar nu inte mätdonet. Medan jag trippar fram med väldigt lätta steg de första 100m startar jag om ena klockan och då vaknar mätgrunkan till liv. Nice. Blir ett intressant test det här. Mäta effekt under löpning på en av Sveriges finaste vägar, händer inte så ofta. Hittar mitt steg och min frekvens och pinnar på. Hold your horses. Det är maraton nu. Men det känns ganska lätt och bra och jag plockar en och en även om det är glest även ute på löpningen. Bra temperatur, lugnt uppför, snabbare utför. Kollar värden. Allt under kontroll. Då kommer segraren. Odd! Man ser att han gräver djupt men fortfarande bra kontroll. High-five! Det här fixar han. Känner mig inspirerad. Drar på lite. Lite hybris kanske hos herrn? Dra ner lite. Det är långt kvar. Vändpunkt. Glada, uppmuntrande funktionärer. Är det sant bara 21 km kvar.
 

Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren





 

Hur ligger jag till. Tappat räkningen. Top 20 var ett önskemål. Önskar du då. Det här är ingen tävling man önskar något. Funktionärer och medtävlande är din publik. Och några medlidande anhöriga. Tack till er alla. Varenda hejarop är mer än 1000 ”You are an IRONMAN”. Jag behöver ingen dunkamusik när det forsar från bergen, när fjällvinden susar i mina öron, när en backe efter den andra tornar upp sig framför mig och jag undrar hur liten Västerbron skulle se ut i jämförelse. Här är jag hemma, här vill jag springa och andas. Jag kan springa hela dagen bara jag får titta. Blir aldrig mätt. Stegen blir tyngre, men ändå känns de lättare, gladare.
 

Foto: Bernhard Hirschauer Foto: Bernhard Hirschauer



 

I am running home! I am coming home! En sista sväng. Lite utför! Målgång! Jag kysser marken. 12 armhävningar. Så klart! Klart. Mission completed. Nu kan jag dö. Nej, varför det? Nu är det bara början. Om 360-något dagar är det Laponia Triathlon igen. Tack för att jag fick vara med igen. Tack alla som ser till att denna tävling finns, tack alla medtävlande, tack alla som hejade och tack min älskade Katarina.
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

Arkiv

Senaste inläggen

Det finns ingen nyhetskälla. Arkivet kommer att visa nyheter när du ställt in en blogg.

Länkar

Senaste kommentarer

Senaste nyheter

-

Arkiv

Länkar

Etiketter

2017

A good morning by Coaching by Trimaster: This breakfast place is one in its kind. When ever I visit this town I try to stay in this hotel of different reasons, but maybe the most important is the taste and atmosphere at the breakfast. I like to state that every time I leave I feel, no I know, today I will do a better more energetic job, be more aware, emphatic and thankful than normally.
How did they achieve that level? Just trying hard every single day? Actually I have my doubts. This is old school. Like downloading a standard program and doing the exercise over and over again in the hope to become a better athlete. This will work maybe for a while but will cost in total by far to much.
No they do a different approach. The get in real personal contact with you.
Have you ever been welcome by your given name at check-in BEFORE you even said something? Sure the have a trick, but think about the effect. The get feedback. At the breakfast they offered a new cheese they like to introduce and asked what I think. I waited at the lobby for my next meeting and the asked me if I like something to drink and which type of tea I prefer. Well, you get the point. It's not just do things harder, it's about have the right twist to improve. Not missing the important details.
So what twist will you put on your day and training?
I wish you a perfect day and a wonderful weekend, where ever you are.

Läs hela inlägget »
Senaste LidingöloppetMK15 på silvermedaljtid för 50+ Senaste LidingöloppetMK15 på silvermedaljtid för 50+

De senaste dagar hade jag två mycket motiverande samtal med två adepter. Med en höll jag ett avslutnings- och summeringssamtal efter en väl genomfört IRONMAN som var det stora målet i år. Något som såg i början när vi träffades första gången nästa oöverstiglig ut. Det andra samtalet handlade om att sätta struktur- och bättre fokus på en redan kontinuerlig träning för att kunna prestera bättre, nej bäst.


motivera dig varje år på nytt att köra tävlingar och nya tävlingar? Du kommer ju aldrig mer klara något personligt rekord? Och en kommentar: Man vill ju inte bara prestera bra, utan man vill ju prestera på topp och vara frisk länge, så länge som möjligt.I dessa samtal blir jag som alltid mycket inspirerad att jag själv börjar ställa mig nya frågor och funderar på nya utmaningar. Jag blir varje gång förvånad då jag efter ca. 20 år av coaching och 30 år i sporten för ofta tror jag har sett och hört allt. Men så är det inte alls. Och så fick jag två frågor och en kommentar: Hur kan du fortfarande motivera dig varje år på nytt att köra gamla och nya tävlingar? Du kommer ju aldrig mer klara något personligt rekord? Och en kommentar: Man vill ju inte bara prestera bra, utan man vill ju prestera på topp och vara frisk länge, så länge som möjligt.
 

Sedan den dagen jag fick ett nästan kränkande brev från ett pensionsbolag som informerade mig om att snart är det dags för första utbetalning av min pension bubblade en idé inom mig som nu bara var redo att hoppar ur mig. Och där är den:

Jag har iofs två SM guld i lag på långdistans från förra milleniet på hyllan och jag presterade tidigare på långdistanstriathlon och marathon rätt ok men aldrig något extraordinärt. Medan mina resultat inom marathon förbättrades de senaste åren steg för steg med ett personbästa 2016, så har mina tider på Ironmandistans en tendens att blir långsammare och långsammare.

 

Man kan ju lätt försvara det med att det är naturligt. Jag blir ju äldre och äldre och har precis kommit in i åldersklass M55. Två åldersklasser till så kallas man av social-försäkringssystemet för pensionär. Redan nu har jag rätt att ansöka till 55+ seniorboende. Ska jag snart välja färg på min rullator också och programmera ett kortnummer till färdtjänsten? En ytterst befrämjande tanke när jag ser över mitt gångna tävlingsår med två Ironman, en marathon, en halvmarathon, flera långlopp, ett skridskolopp och en hel höst med löptävlingar framför mig som slutar med marathon i Florens i november.


Från den dagen jag planerar att gå i mål i Florens fram till 2020-08-22 där förmodligen den nionde IRONMAN i Kalmar går av stapeln är det exakt 1000 dagar. Jag funderar över frågan om man kan vänder på steken: Istället att man som så många andra stilla lidande accepterar att kroppen steg för steg presterar sämre göra olika tillåtna åtgärder för att kunna prestera bättre och bättre.
Rent av blir under denna period av 1000 dagar 15% bättre.
Inom triathlon är det nog mycket svårt. Men så är det med alla högsatta mål. Inom marathon ser det något lättare ut. I alla fall när jag frågade ett antal duktiga coacher inom olika grenar. På kortare distanser blir det tuffare och tuffare och skulle kanske tom leda före eller senare till skador.
 
Och så här ska det gå till:
Jag kommer nu sätta upp en plan som jag skulle sätta upp för en adept med liknande mål där jag känner alla styrkor och svagheter. Fördelen i detta fall är att jag kommer att vara i dialog med mig varje dag. Vid varje träningspass. 15% är 150 x 0,1%. 1000 dagar är 142 veckor. Kan man under denna period blir varje vecka 0,1% bättre. På vad? Kan du göra nästa vecka en armhävning mer än denna vecka? Det är ju mer än 0,1%. Kan jag springa 1 sek snabbare på en kilometer om en månad? När plana det ut. Och varför.

Jag kommer vända på alla möjliga och omöjliga sten. Även mina egna. Jag kommer trampa upp nya spår och överge ”old school” där jag kommer fram till det. Man blir som bekant inte bättre om man göra samma sak bara om och om igen, om det är fel sak man gör. Jag kommer testa nya technologier och vad passar då bättre att jag just idag första gången från ett AI-system fick redovisat min kapacitet både på cykel och löpning. Värden låg nästan exakt där jag själv räknade fram de med olika program. Jag är verkligen imponerad, inte så mycket av mig utan av AI-systemet.

Jag kommer dyka ner i de just nu två hetaste tekniker som finns på löparmarknaden Racefox och STRYD. Jag vill slå vad om att de och liknande teknik kommer kullkasta hela löpcoachmarknaden de kommande åren. Redan nu springer jag alla mina tävlingar med exakt kontroll på min optimala effekt och inte enbart min puls eller hastighet. Jag kommer titta extra noggrann på den optimala återhämtningen och sömnen, de effektivaste träningspassen och den nyttigaste maten. Redan nu har konsumtionen av blåbär och honung i år varit extra hög i vår hushåll. Just nu intervjuar jag olika coacher för att höra deras syn och eventuellt kommer jag knyta flera närmare till mig för att ökar sannolikheten att jag klarar målet.

Med en sak kommer jag dock vara försiktig med så att du inte tycker, jag han tränar bara mera så blir han ju bättre. Jag ska begränsa antalet träningstimmar per vecka. Under alla år har jag nog aldrig överstigit en träningsmängd av ca. 7 – 8 timmar i veckan alltså max 400 årstimmar. För övrigt en träningsdos som jag anser att varje individ i vårt samhälle bör lägga ner för att skapa förutsättning för ett långt, friskt och aktiv liv med psykiskt välbefinnande. (läs gärna boken: Hjärnstark i detta sammanhanget).Kanske blir dosen något högre till 9 eller 10 timmar per vecka, men mer ska det inte bli, i alla fall inte i snitt. Varför väljar jag en begränsing i antal träningstimmar? Av två anledningar: Jag vill se hur långt jag kan optimera min prestation utan att öka träningsmängden. Ett medel som är vänligt och given när man vill förbättra prestanda.  Det finns en enkel ekvation: mer träning = bättre resultat. Jag vill dock hitta en form som är mer realistiskt för en som inte har år efter år sin fokus i livet inställd på fysiskt träning. Det ska vara något som ingår i livet som en naturlig del utan att dominera den mer än andra viktiga aspekter. 

Jag kommer stämma av här regelbundet om jag är ”on-track” och ge en och annan hint vad jag gjorde eller om jag har förfallit vidare enligt naturlagen och bekräfta de som sitta i soffan och tycker: Bara snack, vad var det jag sa.

Jag kan göra så då jag inte per automatik har som målsättning att kvala till Hawaii eller en annan VM-tävling och skulle därför behöva hålla en del kunskap hemligt.  Jag kommer inte lägga ut vartenda träningspass, pulskurva eller testvärden. Jag vill att du som eventuellt inspireras av detta inte bara kör med en copy-paste version och sen kanske crashar. Det finns gott om program man kan ladda ner gratis eller för faktiskt orimliga belopp. Jag vill att du resonerar, tänker efter, drar dina egna slutsatser, tester själv och eventuellt kommer fram själv eller med en coach vad som är bäst för dig. Jag tror att tanken att förbättra sig steg för steg under en längre period trots man egentligen bör prestera sämre enligt allmän uppfattning kan vara rätt så inspirerande rent generellt. Så klart är du välkommen att höra av dig.

Vill du hänga med på resan? Kommenterar gärna nedan.

Läs hela inlägget »
Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

Foto: från Borgholm Slott - enbart trebenta hundar var tillåtna på 1600-talet Foto: från Borgholm Slott - enbart trebenta hundar var tillåtna på 1600-talet




 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

Min tävlingsutrustning - kläder, cykel, flaskor och datorer Min tävlingsutrustning - kläder, cykel, flaskor och datorer




 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

Nu ska jag växla som en pro. Bara ta mina hållpunkter, där är påsen. Och sen …. jubel! Mina fans står bara några centimeter ifrån mig vid staketet och skriker av full hals. Pusskalas. Jag struntar i perfekt växlingstid. De har väntat så länge. Och jag har längtat så länge på just detta …. ögonblick! Växlingen går sen supersnabbt. Ny energi. Nu ska det springas. Nummerlapp fram. Ut.
 

Lite pusskalas med barnlyft under löpningen kan väl inte skada Lite pusskalas med barnlyft under löpningen kan väl inte skada




 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

Kanske är marathon den mest rättvisa tävlingsformen - hybris straffas direkt. Kanske är marathon den mest rättvisa tävlingsformen - hybris straffas direkt.




 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

"Du är svettig!" - Ja, det var en tuff dag. "Du är svettig!" - Ja, det var en tuff dag.




 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

Som alltid avslut med heros hour Som alltid avslut med heros hour




 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Allt började  1994-07-16 en lördag morgon kl. 7. Allt började 1994-07-16 en lördag morgon kl. 7.





>>>> om ett par dagar tänker jag svara på en fråga som jag nyligen fick varför jag efter så många lopp fortfarande håller på och hur jag kan motivera mig för denna urladdning. 
Stay tuned! <<<<<<<<<

 

Läs hela inlägget »

Idag är jag så lat att jag inte ens orkar att som brukligt sammanställa mina sista tips inför IRONMAN Kalmar och IRONMAN Copenhagen. En bra sammanställning gjorde min vän Magnus Jonsson som vet rätt väl vad han pratar om. (se hans blogg på runnerworld.se ... länk nedan)
Det kan hända att jag kommer att lägga till lite ikväll men främst:
- Läs detta 
- läs athletes guide
- sov mycket. I alla fall onsdag och torsdag natt!
- registrera dig så tidigt som möjligt (ID, waiver, licens)
- packa i god tid och bara det som verkligen ska med under tävlingen
- pumpa dina däck till rätt tryck innan du checkar in, är du petnoga lite mer än racetrycket 24 timmar innan start (rekl. ca. 6,5 -7,5 bar beroende på vikt, högre för tyngre)
- kolla din matplan under tävlingen ( 1g kolhydrater/ h och kroppsvikt)
ca. 0,5 -0,8 l/h vätska beroende hur mycket du svettas.
- checka in så tidigt som möjligt eller ganska sent (du undviker väntetider)
- ha dina flaskor, gel, bar, etc. etc. klara kvällen innan. Och inte mer än din plan - och inte mindre. (obs ... det finns massor med stationer där du får allt. Använd det istället för att cykla och springa runt som om du ska ut till krig.
- ät inte för mycket sista 12 - 18h, men kom till start så att du klarar dig väl i ett antal timmar. Ha eventuellt en bar, banan, snack med för timmen innan start.
- lägg dig tidigt (om du kan) fredag natt
- Gå på toan direkt på morgonen och helst en gång till innan du tar dig till alla nervösa triatleter i växlingsområdet för att kolla din cykel sista gången.
- se till att du kan fukta simglasögonen innan start.
- seeda dig i rätt simgrupp. Ironman är inget önsketävling där man önskar sig en viss simtid. Stå i rätt grupp om du inte vill få rejält plus på vätskebalansen redan efter två simtag genom att bli översimmad.
- Var stolt att du nu har startat efter all träning och förberedelse. Du är en del av en stor fest. 
- kör ditt race och ditt tempo. ALLA är snabbare. Ibland! En jämn fart ger ett bättre resultat än "intervaller".
- löpning är alltid snabbare än gång. Det heter marathonlöpning. No more comment. 
- Cykla inte för hårt. Speciellt när det blåser.
- Njut ... du är utvald att kunna göra detta. Det är få förunnat att stå vid starten, höra Nationalsången och sen bli påhejad under en hel dag av 10000-tals människor direkt ett par meter ifrån dig. Inte ens Zlatan eller Sara Sjöström får uppleva det i sin sport under så lång tid. 
- Öka farten liiite när du får ont. Alla får ont. Men vem orkar att öka farten då? Du!
- Le, och vara juste mot publiken, funktionärer och medtävlande. (Fusk är fusk och straffas med evig förbannelse i triathlonskärselden.)
- Se bra ut i mål! Bjud på dig vid målgång! 
- Hämta ut din medalj! You are an ...... !

Magnus länk: är här!

 

Läs hela inlägget »
Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren


 

Foto: Bernhard Hirschauer Foto: Bernhard Hirschauer

(Microsoft tyckte att min första version av en tävlingsrapport som var nästan klar var för dålig så de raderade den vid en uppdateringsomstart. Så här kommer en ny, bedöm själv om det blev så mycket bättre).
 

Jag står på Gällivares tågstation med en överdimensionell PippiLångstrump-väska, och två resväskor till. Det är kl. 18 en onsdag kväll. Det är 5 grader i luften och det regnar. Om 56 timmar ska jag hoppa i en norrlandsjö som hade isflak för bara några veckor sedan. Bilder från en halvmeter snö på Dundret är i färskt minne. Vad gör jag här?
 

Ett varmt välkomnande i receptionen på Quality hotel bara ett stenkast bort gör stämningen direkt flera grader varmare. Petter ler från en bokmonter. Jag känner  att jag kommit hem. Gällivare är lite speciellt för mig. Här har jag under mitten av 80-talet blivit så hjärtskärande kär att det inte går att beskriva. Gällivare var utgångspunkt till sanslösa turer i Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallets nationalparker. Jag har förlovat mig på Duottar och spelat gitarr för en kungsälg i Rapadalen. Det var länge sen men allt känns som igår. Likt de förbaskade myggorna som tom stack genom Fjällrävenvaxade jeans (ja, det gjorde man då).
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 

Det är länge sen jag gjorde touch-down på triathlontävlingar, där man bara kommer fram så sent som möjligt, kör sin tävling, fixar sin tid och sticker hem så fort det går. Det är inte min grej längre. Jag vill veta mera, känna av människor, historia där jag är, händelser, kalla mig för en kulturnörd. Nej, inte den som vältrar sig i recensioner och senaste kulturdelen i tidningar av självutnämnda kulturelitexperter, nej jag är helt enkelt en som hellre jagar slott än slot. Nu har Norrland inte så värst många slott vad jag vet men det finns Jokkmokk. Historisk mark och om jag bara hör namnet så får jag gåshud. Det har alltid förvånat mig att Sverige som land är nästan gulligt bekymrat över många andra länders urbefolkning men förmår fortfarande inte att göra upp med sitt dels mörka dels sorgliga förflutna historia. När kommer det att ske? Samer är inte några utklädda människor som sitter gulliga i sina kåtor och jojkar, för den delen inte heller scouterna . Om du är fullständigt oförstående i vad jag menar rekommenderar jag starkt att du ser filmen Sameblod och lyssnar både på Sofia Jannok och senast aktuella Ann-Helén Laestadius.

Så på torsdag drog vi till Jokkmokk. Bara för att åka dit. Kolla och äta på Ajjte. Jokkmokks Tenn. Denna gången missade vi kyrkan med likluckorna. En bra bieffekt var att vi körde den för mig okända delen av cykelbanan. Attans, den banan var inte att leka med. Först undulerad nerför, sen undulerad uppför. Så den banan är kanske ännu tuffare. Och det visade sig senare även längre, 188 km. Men det är ju ett lyckotal så det blir extra bra. Under tiden har även vädret besinnat sig. En blänkande sol skrattade på oss och vips var vi stundtals uppe på 20 grader. Det här blir fantastiskt.

Tillbaka i Gällivare var tanken på att testa cykeln och springa en runda. Då kom paniken: Nu hände det som aldrig hänt mig under mina 17+1 ironmandistanser och alla andra typ 250 tävlingar sedan jag började med denna sport, mina 2 par löparskor var inte med. Amatör! Är du coach, eller? Vad gör du nu då? Lugn, det finns sportaffärer i Gällivare också. Ja det finns. Men skoutbudet på Intersport mötte mer ett behov att jogga till fiskebutiken, kanske. Min desperata blick möttes av en medlidande försäljare som tipsade mig om en konkurrent, Team Sportia i Eriksson Center. Ja, och där fanns det ett par som passade perfekt. Lästen identisk med en av mina favoritskor. Detta med, att springa in skor är sedan länge kastat på mythögen, i alla fall min. En liten fråga i sammanhanget, när är då skorna insprungna. Vissa modeller är ju nu för tiden redan sönder eller har hål efter mindre än 50 mil. Här finns det något att göra så att det blir cirkulär ekonomi på riktigt som så fint snackas om som senast i Almedalen.

 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist

Jag tycker Norrland är mycket mer cirkulär ekonomi än vad alla storstäder tillsammans kan åstadkomma. Du kan dricka din sportdryck direkt ur bäcken, spetsa med bär. Rätt liten risk att du blir prejad i diket av en bilist. Du ser ju knappt en bil överhuvudtaget, varför ska just den preja dig. Stor risk att dina vänner känner honom eller hans släktingar. Och sen landskapet. Jag är ju uppväxt i Alperna. Jag är uppväxt så extremt mycket att jag vid 12 års ålder blev så less på alla toppar man skulle upp på, och sen ner igen, att jag en vacker dag tvärvägrade att hänga med, ja, tills jag åkte upp till Sarek. Då skulle vi upp till en topp, bara för den var där. Bara för att se Rapadalen ännu lite bättre. Toppar, vidden, snöfläckar även under sommaren, forsande bäckar, bäckande forsar. Vattenmassor som aldrig tar slut. Man bara tittar, man bara är. Man bara är glad, rörd och tacksam.

Vad har allt detta naturromantiska svammel med Laponia Triathlon att göra. En hel del. Inramningen av tävlingen är så anpassad. Nej, vi fick ingen femhundrade kinaproducerad ryggsäck som går sönder strax efter tävlingen, vi fick en tygkasse av återvunna gardiner producerad av Samhall i Gällivare, den kommer att hålla för många inköp, helt säkert. Vi fick en bricka istället för en medalj när vi kom i mål. Så nu kan jag drömma mig bort till Laponia vid varje fika hemma. Priserna var också fina och dessutom tre måltider, bastu och badtunna efter målgång och extremt fina funktionärer som var mer eller mindre enda publiken under hela natten. Sen, att jag fick cykeln levererad till rummet efter målgång var förmodligen bara en slump, nu kan jag inte ens fundera över om jag ska vara med nästa år igen.
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist




Jag 

Sluta nu, vi fattar. Allt är fantastiskt. Men hur var tävlingen då? Bra, höll min plan rätt ok! Stackars Katarina som fick sin sömn rubbad igen för jag ska ju starta mitt i natten. Jag hade inga större tankar kring vattentemperaturen och hur lång simsträckan skulle bli. Provsimmade dagen innan och då var det kallt. Kan jag göra något åt det: varmaste luvan, fokusera. Vad annars. Det blev 2700m. 
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist




Jag 

På andra varvet tappade jag både känslan i fötter och fokus. Funderade på en motion till förbundet att de äntligen ska tänka på tävling och atleter och inte sitt regelverk. Men är det någon som tror att det kommer att förändras när man själv aldrig har simmat i vatten som tar andan från vissa som är mer temperaturkänsliga än jag. Blicken gick tillbaka till banan och plötsligt var jag nästan förlamad. Jag är där på riktigt. Jag simmar, här, nu. Titta bara, midnattssol, solröda berg, vatten så klart och gott att du bara kan dricka när du är törstig.

Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren

T1 blev en oändlighet. Jag ville vara helt torr och ha gott om kläder på mig. Det var kallt. Svinkallt. Solen var bara iskallt vacker. Sen var det cruising i nästan 19 mil. Inga ben, är inga ben, och ännu värre när man inte känner av dem. Det är bra med aerodynamiken men när en iskall vind smeker konstant din rygg ska du bara tänka på annat. Men det går inte så fort. Jag får inte ens ut min flaska ur hållaren, den känns fastfrusen. Vattnet är så kallt att det gör ont i tänderna. Men det går. Fattar du att du cyklar här i denna natur, solen, vyerna, ja till och med ett kraftverk ser häftigt ut i morgonsol.

Vätskestationerna är ett välkommet avbrott. Jag ser inte många tävlande när jag svänger in de sista nio milen till Stora Sjöfallet. Vägen kändes lång idag. Men då kommer pressfotografen och tar närbilder. Ryck upp dig nu. Du kan inte hänga över styret som en gammal potatissäck. Oh Gud, han fotar ju 100 kort eller flera. Jag är helt slut. Snart måste jag dra ner på tempot. Han drar. Solen lyser, 2 mil kvar.

Äntligen T2. Nu kan det börja. Eller sluta. Jag är så stel. Skulle jag dö nu behöver de fixa en specialanpassad kista. Det blir inget snyggt lik. Det bara hugger till i vänstra hamstring. Lugnt. Det blir fint det här. Inga hastiga rörelser så löser det sig. Bara du kommer ut på löpbanan.

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist

Och det kommer jag. Men varför fungerar nu inte mätdonet. Medan jag trippar fram med väldigt lätta steg de första 100m startar jag om ena klockan och då vaknar mätgrunkan till liv. Nice. Blir ett intressant test det här. Mäta effekt under löpning på en av Sveriges finaste vägar, händer inte så ofta. Hittar mitt steg och min frekvens och pinnar på. Hold your horses. Det är maraton nu. Men det känns ganska lätt och bra och jag plockar en och en även om det är glest även ute på löpningen. Bra temperatur, lugnt uppför, snabbare utför. Kollar värden. Allt under kontroll. Då kommer segraren. Odd! Man ser att han gräver djupt men fortfarande bra kontroll. High-five! Det här fixar han. Känner mig inspirerad. Drar på lite. Lite hybris kanske hos herrn? Dra ner lite. Det är långt kvar. Vändpunkt. Glada, uppmuntrande funktionärer. Är det sant bara 21 km kvar.
 

Foto: Hans Berggren Foto: Hans Berggren





 

Hur ligger jag till. Tappat räkningen. Top 20 var ett önskemål. Önskar du då. Det här är ingen tävling man önskar något. Funktionärer och medtävlande är din publik. Och några medlidande anhöriga. Tack till er alla. Varenda hejarop är mer än 1000 ”You are an IRONMAN”. Jag behöver ingen dunkamusik när det forsar från bergen, när fjällvinden susar i mina öron, när en backe efter den andra tornar upp sig framför mig och jag undrar hur liten Västerbron skulle se ut i jämförelse. Här är jag hemma, här vill jag springa och andas. Jag kan springa hela dagen bara jag får titta. Blir aldrig mätt. Stegen blir tyngre, men ändå känns de lättare, gladare.
 

Foto: Bernhard Hirschauer Foto: Bernhard Hirschauer



 

I am running home! I am coming home! En sista sväng. Lite utför! Målgång! Jag kysser marken. 12 armhävningar. Så klart! Klart. Mission completed. Nu kan jag dö. Nej, varför det? Nu är det bara början. Om 360-något dagar är det Laponia Triathlon igen. Tack för att jag fick vara med igen. Tack alla som ser till att denna tävling finns, tack alla medtävlande, tack alla som hejade och tack min älskade Katarina.
 

Foto: Katarina Eneqvist Foto: Katarina Eneqvist



 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter