Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.
 

Om du bara googlar lite om tävlingsförberedelser inför en IRONMANtävling så har du säkert hamnat på olika träningssidor med massor med tips. Så är det varje år. För att skilja sig åt blir dessa tips ibland rätt invecklade och delvis förvirrande speciellt för just den som söker tips. Om du redan har kört ett antal långa triathlontävlingar så blir du mer och mer benägen att ”du vet” och mindre och mindre ”att du vill ändra något i dina rutiner”.

Jag gör här i alla fall ett försök till 5 tips som kan rädda din tävling eller se till att du når ditt bästa möjliga resultat på tävlingsdagen.

1)      Sömn
Sedan ett antal år finns det möjlighet att inte bara gissa hur mycket du sover per dygn utan du kan mäta både sömnlängd och kvalitet. För en och annan säkert en påminnelse att det kunde vara bra att sova mera. Just före en tävling som för de flesta är som en riktigt hård arbetsdag plus flera timmar övertid är mycket extra sömn ett bra och billigt råd. Sov helt enkelt ordentligt. Helst se till att du sover ut varje dag om du kan. Och lägg dig i tid. På lördag behöver du ju gå upp tidigt och det är inte bra om du är sömnig under hela simningen.

2)      Äta
Nu för tiden avlöser dieter varandra snart snabbare än årstiderna. Jag vill därför inte ge mig in på vilken diet som kan ha vilken fördel och varför. Generellt kan man konstatera att det finns flera möjliga vägar. Jag vill dock avråda från extrema ansatser. Och då menar jag både höga doser av fett eller kolhydrater. Har du inte gjort det förut och vet vad du håller på med så är det ingen bra idé att just denna vecka följa någons 100%iga kostråd. Det kanske fungerar bra för en person men inte alls säkert att det fungerar för dig. Speciellt inte om du aldrig har testat det förut. Kör som du är van och håll dig till detta. Det är klokt att inte belasta magen i onödan de sista 18 – 12 timmar innan start.

3)      Träna
När du kommer till Kalmar de närmaste två dagarna så kommer du möjligtvis att känna ett litet hack i ditt självförtroende. På sociala medier har du fått uppmuntran och intrycket att du har tränat bra, är i bra form och nu gäller det. Plötsligt ser du massor med folk på stan som ser så himla vältränade ut. De springer ut på Ängöleden i ett tempo som både ser så lätt ut och inte ens motsvarar ditt 5km tempo. Vad gör du? Du måste känna efter om du också kan. Och kör några hårda pass till. NOT! Nu är det onsdag och mindre än 72 timmar till start. Det du har tränat har du tränat, och det du missade, det missade du. Du har en ny chans nästa år. Det gäller nu att hålla dig alert och samtidigt vila. Hitta alltså en bra mix mellan att hålla kroppen vaken men återhämta sig ordentligt. Gör det NU!

4)      Mental träning
När du nu vilar riktig hårt som Lisa Nordéns coach så bra uttryckt det så har du en möjlighet att träna den mentala delen riktigt mycket. Att bli stingslig och nervös de sista timmarna innan start eller natten innan är inte speciellt till någon nytta. Bättre att tänka genom allt i tid och gå igenom detta. Glöm inte! En IRONMAN kör man framförallt i huvudet.

5)      Material
Du får här ett riktig bra gratis tips: Pumpa dina däck strax före eller i samband med incheckningen. Lämna dina hjul och däck i fred på tävlingsmorgonen. Varför? Det finns ingen anledning att pumpa däcken till maxgräns, det är verkligen very old school. p * V = n R T , något? Och att pumpa sina däck strax innan simstart härstammar nog från de tiderna där däcken höll trycket mycket sämre. Om du vet att dina däck minskar i tryck 0,5 bar på en dag. Varför inte pumpa dem dagen innan med just 0,5 bar extra. 7bar till en som väger 80 kg. Motsvarande lite mer eller mindre pga kroppsvikt. Du spar dina nerver och ett moment på morgonen är redan avklarat. Om du fortfarande inte tror mig. En fråga: Har du en hatthylla hemma? Hur många hattar har du där? Och varför finns hatthyllan just där den är? Förresten försvann min hatthylla för minst 20 år sen.
Annars rekommenderar jag att du kommer med fungerande material till Kalmar. 2500 pers som behöver sina växlar inställda eller sina styrlager reparerade, det kommer att ta tid.

Lycka till med alla dina förberedelser. Race with a smile och may the force be with you!
 

 
Klockan är 6.40, lördag morgon. Jag står i en gummidräkt och neoprenluva, barfota, mitt på gatan i en medelstor svensk stad. Jag har varken kreditkort eller mobil på mig, inga id-handlingar heller. Vad gör jag här? Skulle det nu komma en polis skulle hen åtminstone kontrollera om jag är nykter, rånad eller eventuellt på väg hem från någon obskyr fest. Men så är det inte. Jag ska ju till årets fest i Kalmar om sådär 25 minuter. MEN, det fattas en liten detalj kommer jag på. Vill man simma nästan 4000m i Kalmarsund med över tvåtusen andra så är det nog smart att ha simglasögon, speciellt när man har linser. Men det har jag inte i handen tillsammans med badmössa och öronproppar. Det här blir spännande.
 

Jag kom till Kalmar redan på tisdag allt enligt rutinerna så att jag inte behöver fixa saker i sista ögonblicket, kan njuta av stan och uppleva hur den bokstavligen växer från dag till dag, till slut nästan från timme till timme. Jag gillar stan, dess rika historia och kultur med närheten till glasriket och Öland. Varenda gång under alla tidigare 15 besök och start på tävlingen har jag upptäckt något nytt. Det tar aldrig slut. Bara att ta ett exempel som kan nästan blåsa bort all eventuell nervositet. Storhetstiden, 16-hundratalet. Kalmar förlorade 1/3 av hela sin befolkning i pesten och brann ner 3 ! gånger, för att byggas upp på nytt. Man fattar varför Kalmaiter som Tomas Gustavsson som en gång i tiden startade Järnmannen aldrig ger sig tills det är klart. Tills Järnmannen har blivit IRONMAN.
 

 
Under de första åren så körde jag alltid hela cykelbanan med bil, cyklade hela löpbanan och simmade någon del av simbanan. Bara simningen är kvar nu för tiden. Jag kan behöva varenda minut i vattnet. Resten av tiden går helt enkelt åt med pre-race möte, utflykter, sista cykeltestet på Öland (faktiskt några km på banan), prata med gamla tri-vänner, och andra som hälsar på mig som verkar ha koll på mig men jag pinsamt nog ibland inte ens vet deras namn. Har jag blivit den där senila apan kanske? Och sen obligatoriska past-pre-race-meeting-meeting med adepterna. Där det alltid kommer just en fråga som jag aldrig tidigare hört trots att vi nu kört detta rätt många gånger. Senast efter det är alla, inklusive mig, redo. Redo att ge sitt bästa, lova sig att inte vika ner sig när det börjar blir jobbigt och att vara juste mot sina medtävlande. De där timmarna efter jag har checkat in mina påsar och cykeln är kanske de bästa innan loppet. Man kan inte göra något mera. Bara mentalt gå genom växlingsområdet några gånger så att växlingen går så smidigt som möjligt. Under ”fornstora tider” hade jag som terapi att putsa min cykel i timmar istället för att sova. Nu finns det facebook och Instagram. Men i år sov jag som en prins dagarna innan. Jag kunde ha startat vid midnatt som i Laponia Triathlon.
 

 
Jag visste redan innan tävlingen att jag hade glömt mina cykelben någonstans på träningsläger på Mallis eller strax därefter. De kom aldrig mer tillbaka. Men att det skulle gå så här trögt var ändå lite konstigt. Kedjan var extra ren och insmord, bromsarna perfekt justerade, inget glapp eller annat på cykeln. Och ändå kändes det som att jag trampar i sirap eller har spagettiben. Riktigt fundersam blir jag när jag bara med ansträngning kom upp mot 50 km/h över Alvaret. Ett avsnitt där man vid bra förhållanden kan segla i 65km/h. Vinden hade uppenbarligen vänt under tiden. Ok, det gick lite lättare norrut men det kändes ändå mest att jag hade sidovind snett framifrån eller direkt motvind.
Denna gång hade jag varken en sadel som började lossna strax efter starten eller en nubbpunktering som i fjol (glömde faktiskt att tacka sabotören för det). Nähä, inser det, nu blir du gammal. Snack! Så länge yngre killar behöver köra på rulle med varandra för att komma förbi mig är det väl inte så illa. Jag försöker att inte bry mig. De tillhör ändå vandringsklubben (alla de cyklister som ändå går hela sista varvet på maran) de behöver lite försprång. Egentligen går det ganska bra. Det är bra väder, det fläktar och publiken hejar hela tiden. Att de aldrig blir trötta? Och vilken utsikt på östra Öland. Jag fattar varför kameror är förbjudna. Folk skulle ju stanna och ta kort hela tiden. Vägen tillbaka över bron är en enda pinsamhet. Skulle någon nu ta en video så skulle den få till en slow-motion direkt utan redigering.
Klarar jag nu bara att komma ungefär enligt tidtabell till rondellen i Kalmar så ska jag få se mina största fans som avbröt sitt besök hos Pippi Långstrump i Vimmerby extra för mig. Nej, jag missar dem. Det blir en lång 6 milarunda på fastlandet. Motivationen sjunker. Växlande vindar och det känns att det oftast är motvind. Det är dock mest mina gummiben som inte håller upp någonting. Tillkommer att jag sedan ett bra tag har krampkänning i just högra vaden. Vaden som annars aldrig lämnar mig i sticket. Det blir en spännande löpning. En kort tanke att det kunde bli en DNF. Nix, jag ska i alla fall inte vika ner mig. Jag ska i mål på 5:xx.

 
Det spritter i benen. Svar direkt. Och sen får man springa direkt genom hela stan. Nu springer vi sub 3:40h. Jubel! Hejarop! Alla känner mig. Vem var det? Just ja, de kan läsa ditt namn på nummerlappen. Vänd dig inte om vid varje tillrop. Koncentrera dig. Detta är en fas som är kanske den bästa tillsammans med de första 2000m simning. Jag kommer i ett flow. Jag är euforisk. Det gör inte ont någonstans och jag tycker att jag kontrollerar farten. Men skenet bedrar. Mina hormoner har lurat mig igen. Hybris och eufori har tagit över IGEN. Jag springer alldeles för fort. Både i puls, hastighet och effekt. Hela cockpit blinkar alert-röd och jag bara fortsätter. Nu ska vi springa sub 3:40h, hej hej. Men det här är sub 3:30 tempo. Det håller aldrig. Never ever. Och det gjorde det inte.
Trots att jag bara stannar till för ett toalettbesök och en gång tar lite extra tid i en vätskekontroll så behöver jag sänka farten betydligt. Pulsen går ner, kadensen, löpeffekten ligger till slutet nästan 10% under det jag bör klara med ögonbindel. Kanske är maraton den mest rättvisa tävlingsformen, short-cuts straffas direkt.
 

 
Ändå blir sista varvet en fröjd. Jag springer inte speciellt fort. Men ändå passerar jag nästan var 20:e meter någon. Ibland flera samtidigt. De är yngre, ser mer vältränade ut än jag och är ändå helt slut. De sista två km in mot stan och genom stan är mer en ”silly-smile-run” än ett försök att hålla några 100ringar kvar i plånboken. – Jag hade lovat att för varje minut over 11 timmar skulle jag donera 100kr till Barncancerfonden. Jag bjuder på smile istället.
Målrakan! Röda mattan! Publiken! Sol! Musik! You are an IRONMAN! Nähä … hehe…. Pusta ut. Ner på knä. Kyssa marken! 15 armhävningar! Klart. 2100 kr till Barncancerfonden. Skönt! Jag vill att några fler får uppleva detta. I publiken eller som tävlande längre fram i tiden. Tänker alltid på det när jag är längst borta på löpbanan och det är fullt med småttingar som vill göra high-five. Jag försöker att pricka alla. De kanske blir glada för hela veckan. Jag blir glad för hela loppet.
 

 
En funktionär kommer och frågor om jag är ok. Jag står bara där och njuter. Suger in vartenda uns av denna stämning. Det är beroendeframkallande. Jag tittar i publiken. Kollar om jag ser mina fans. Jag hittar dem till slut. Kramar och pussar. ”Du är svettig”. Ja, det är jag. Det var en lång och tuff dag.
 

 
Tack alla funktionärer ni är sååå bra! Tack varenda en som hejade! Tack mina närmaste och finaste! Tack min Katarina! Tack att du står ut med allt denna uppståndelse! ORCAr du även nästa år med en så POLARiserad man? Jag är ju redan anmäld. Jag lovar att jag ska träna lite bättre, så att väntetiden blir något kortare, efter 20 lopp är man ju rätt bra uppvärmd.