CbyTrimaster_logo_text1

Senaste inläggen

2011

(Det har gått några år sedan jag skrev denna text - 2011 - man tankegånger och funderingar under ett lopp är rätt lika även under senare tid, även nu när Kalmar Triathlon blivit en eminent bra IRONMAN-tävling med flera än 2500 deltagar)

Det har gått mer än ett dygn sedan jag än en gång  kommit i mål i en Kalmar Triathlon. Men för mig är det en Ironman, WC(T) hit eller dit. För mig kvittar det faktiskt om det blir en IM-status eller inte. I september vet vi mera. Jag har nu kört denna tävling för 10:e gången och många jag träffar som inte känner mig så väl tycker ju, - hur orkar man, är det inte helt galet etc. Men om jag tänker efter lite själv så känns det inte så märkvärdigt, det speciella ligger i detaljer. Och de vill jag berätta om.

Vad tänker man egentligen under en hel arbetsdag och 2,5 timmar övertid när man kör en långdistanstriathlon?

De som känner mig vet att jag är en prylnisse. Visst, jag gillar tekniska prylar starkt, men det är för mig också en metod att hantera nervositeten innan en tävling. Tro det eller inte så har jag ändå en tanke att mindre kunde vara bättre. Ändå hade jag 3 datorer, 3 sensorer, och andra manicker med mig.

I förberedelse ingår så klart att man har en tydlig plan. Ingen vettig människa kör ut på E4 och säger: Jaha, få se var vi hamnar idag. Ändå har jag sett den attityden under loppet då och då. Kommer till det senare. En tävling påverkas så klart av banan, men känner man den så väl som jag, - hur snabbt kan du peka på kartan var km 31,5 på löpbanan ligger?- så är det vädret jag tänker en del på. Hur varmt, blåsigt och soligt blir det? Även om åskådarna säkert tyckte att det var en fantastisk dag, så hade lite regn och 17 grader (där det knappt blåser) varit bättre för oss ”sportmasochister”. Men så blev det inte, och det kunde man gissa sig till, även om SMHI etc. var lite tröga. I Kalmar blåser det, ofta nord eller syd, punkt, (hoppas de tänker på det när det blir funderingar till  nästa års cykling på Ölandsbron, det kan blir tv-spektakulära vurpor).

Varmt, vind, där  måste jag kyla ner mig, inte enbart dricka. För mycket drickande är inte bra för kroppen heller (mineralsammansättningen, magen, you name it). Ok, då kör vi med sporadisk vattendusch under cyklingen, alltså alltid en vattenflaska i samma ställ. Inte roligt att duscha sig med Cola. På löpningen kan man ta svampar med sig (arrangörer nämnde inget alltså har de inga). Simningen: Två provsimningar även längst ute vid vändbojen visade att det skulle bli behagliga temperaturer, - om inte sista dagen skulle komma med galen vind. Men en titt på väderkartan dagen innan gav i alla fall mig klara besked. Det kommer att bli en fin resa i rätt lugna vatten, om man tänker bort de 700 neoprensprattel som skulle vara där.

700 deltagare är mer än 10 ggr så många än när vi kände oss som rockartister 1994 med egen kult-t-shirt och pre-race-meeting på Kalmar Stadshotell. Det kräver en annan förberedelse för att undvika att hamna i långa köer. Vad kommer alla andra  att göra, då gör jag inte så. Jag vet när jag garanterat hamnar i längsta kön på ICA. Det går att tänker efter, före.

Simning då: Min paradgren, NOT. Nu för tiden kallar jag det för snabb-bad så att alla fattar att det är mer en utdragen nedblötning. Enkel understatement, jag är ju triatlet och en triatlet simmar också, men så lite simträning som jag har varje år är ju nästan pinsamt. Men det kändes bra vid insimning, och sen finns ju ”fiskbensjakten”. Jag kallar den så. Första 200-400m efter starten har gått ser man till att man håller sig undan från stimmet så mycket det går, sen jagar man fötter, eller bättre sagt badmössor - bakom dem finns sprattlande ben. Så simning hade dagens högsta puls och var mer som 200hundringar med vilosim däremellan. Dessutom föreställer jag mig att de som sprattlar mest med benen gör vattnet något mindre tätt pga alla luftbubblor. Lägre densitet, lägre motstånd för mig, tack! Varvning, upp på land, tidkontroll, ser ok ut. Titt på klockan igen vid simmål: wow, jag ligger 3 minuter före min tidtabell. Även med ögonbindel hade jag hittat cykeln … nästan. Och jag som är ännu sämre i T1 än i simning, nu har jag tränat på det, färre prylar, skor på cykel, cykelhandskar vid styre. Det gick bra, titt på klockan, redan ute på cykeln vid det gamla växlingsområdet, när jag hade planerat att jag just skulle komma ur vattnet. Känns bra. Min plan för cykling fick jag ändra just pga vädret. Alla vet att energiförbrukningen ökar med hastigheten av cykeln. Men kommer motvind till blir det värre. Ok, jag kör på i början när det inte blåser så mycket, för sen kommer det  att bli tuffare. Pulströskeln får styra. Det blev mycket cockpit – hjärnan-interaktion. Senare blandade sig rumpan in i det hela.

 

Det är lätt hänt att hetsa upp sig när det kommer cykeltåg förbi. Nej, jag kör inte med folk som är blinda och inte kan skilja 3m från 10m. Dessutom, kör man in i ett bakhjul på en cyklist som kör om mig, då har man inte 10m avstånd. - Bättre att kolla sånt än nummerlappslarv med straffbox för segraren. Däremot blev jag inte så mycket omcyklad som jag är van vid. Kommer de snart? Jag simmade ju lite bättre. Nej, jag cyklar om andra. Inte så många Herr Cevelo, men Dr Cube och broder Focus. På mina nivåer tar man små skalper. Pyttesmå. Men tio, tjugo gånger pyttesmå ger åtminstone en ”Små”.

-          Lugnt, tänk på pulsen, det här är 18 mil, hur tänker du?

-          ”I feel good, dudadudadudadu”.

-          Jaha, nu ja, det är ju bara första varvet, det är ingen konst.

-          ”Äsch, vad du är tråkig”, kan man inte köra lite?

-          Du får köra så snabbt du vill sista varvet på maran.

-          ”Ok, men då få jag köra så snabbt jag vill?”

-          Deal!

 

Magen till huvudcentralen: Om de där tokarna där uppe fortsätter att hälla på det där förbaskade slörpet så ska de genast avlösa rumpan istället.

Centralen: Det där är inget slörp utan en efter vetenskaplig forskning sammanställd specialdryck.

Magen: Det struntar vi fullständigt i, om vi inte genast får enbart vatten så går vi i strejk och då är det snabbt finito med era konstiga påhitt en söndagförmiddag.

Centralen: Allright! Uppfattat. Vi fixar det.

 

Andra varvet.

-          Hoppsan, det blåste mera, men varifrån? Hur tänker en bilist?

-          Han tänker inte. Det är en instinktvarelse i en plåtburk som älskar att köra på cyklister.

-          Tänkte det, hur kan den annars först gör en infart till en-filig rondell till två filer och sen lämna typ 30 cm mot refugen.

-          Du överdriver. Det var nog minst 40cm, du touchade ju inte ens bilen med styret. Det var onödigt att skrika och trumma med näven på biltaket, vad tror du hon tänker nu om trikåtrampare?

Vätskekontroll.

–        Vatten, Sportdryck.
–        Nå, vad fick du med dig.
–        Vatten och Cola
–        Det var väl onödigt. Det är Vatten, Sportdryck, Cola, Vatten i vätskekontrollen. Kan du inte ta det lite lugnare där.

–        Men Cola är också gott. Macca kör på det också.
–        Heter du Macca.
–        Nej.
–        Alltså!

 
-          Var det motvind, eller medvind?
-          Nejdå det var motvind, det går ju snabbare hem nu, ser du väl.
-          Tänkte det, jag tappade ju ett par minuter på vägen ut.
-          It’s all in the plan, mate. Bara du inte saktar ner mera.
-​
Rena rama tour-de-france-känslan inne på varvning igen.

-          Juhu, fortfarande 8 min före planen.

-          Bra, då kan du spara lite till maran.

-          Tack, det blåser rätt bra nu, och det är inte så kul i motvind längre.

 

Kul den där lilla kullen ”Kalmars Berg Solar” musik, publik, då tänker jag inte så mycket på de idiotiska farthindren. Vem kom på det? Någon bilist det fungerar mot? Men våra flaskor flyger alla vägar. Inte mina. Nya, bättre flaskställ.

Hjärnan till överstyrcentralen: Det är väl kul, sista varvet, bara 95 km kvar. Överstyrcentralen till hjärnan: Kanske bra att kyla ner huvudet lite, varför köpte vi en så dyr hjälm. Hur har vi det med matte: 3 varv totalt 180 km, 2 varv gjort lika med minus 120 km, ca. 7 km gjort i varv 3 enligt cockpit, blir sådär 53 km kvar, eller hur?

-          Yes Sir, jag skojade bara.
-          Ok, det kollar vi: 12x 12?
-          144, easy.
-          12x13? 156, hehe,
-          14x14? Öhhh, äh … Got you!
-          196,
-          too late, vattendusch genast!
-          Yes captain.

 

-          45km kvar. Om jag cyklar dessa nu på 1:30h så ligger jag före fjolårets cykeltid.

-          Nu, skojar du verkligen. 45km på 1:30. Vad är det för snitt?

-          30.

-          Och hur snabbt cyklar du just nu? 34.

-          Som betyder?

-          Ju men det är långt ut till vändpunkten. Och tänk om det kommer en jättesvacka.

-          Lägg av nu, fokusera på tramptaget, och sen är det medvind hem, var glad för det. Tänk på de stackare som du just passerade som inte ens har kört hälften.

-          Ok, ok.

 

Cykel-in: elva minuter före plan. Ojdå, lite för snabbt på cykling ändå. Om det inte straffar sig på löpningen. Konstigt, först är man ute i flera timmar - sekunder känns plötsligt som evigheter i växlingsområdet. Varför ramlar nu den där gelpåsen ur survival-kit på vägen ut, tre sekunder borta, typiskt, känns som minuter som bara rinner iväg. Rätt stapplig på vägen ut. Äsch, det är alltid så, bara komma in i loppet med ”babysteps”. Lite svalkande med svampar och ut.

 

-          Hoppsan. 4:35-tempo, lite hybris, va, eller satsar du på 3:15 på maran?

-          Öh, nej, 3:40 skulle vara rätt ok, då har jag personbästa i sluttid.

-          Varför springer du då så snabbt, vill du gå från andra varvet?

-          Alla andra springer ju ännu snabbare, jag blir ju omsprungen hela tiden, tio, femton stycken har ju redan passerat.

-          Antingen är de så bra att de klarar en sluttid på nära 10 timmar och då ska du verkligen inte försöka att hänga på, eller det blir vandring senare. Du ska sänka tempot, nu, på en gång! Till 5:00 – 5:10!

-          Jag ska försöka, men det känns ju bra ju.

-          Och vad sa vi om sista varvet?

-          Ok. Jag låter dem springa, jag tar dem när de går på sista varvet, det blir intressant.

Vad konstigt hur många som hejar på mig. Jag ser inte vem det är? Hur vet de vad jag heter? Hur folk kan vara så intresserade av den här machotävlingen, sitter hela dagen vid vägkanten och tittar på stapplande gestalter som kryper fram i ett tempo som jag skulle skämmas för om jag skulle värma upp i, så långsamt är det. Och de menar verkligen mig? Verkligen konstigt. Och en förflyttar sig tom på cykel till en annan plats och hejar både på väg ut och sen på vägen in igen. Nej, jag vet inte vem det är. Måste nästan fråga vad han heter.

-          Hur har vi det med logiken? Har du en nummerlapp?

-          Yes Sir!

-          Vad står det på den?

-          Mitt startnummer.

-          Och vad mer?

-          Mitt namn.

-          Fattar du nu?

-          Ok, ok, ja de kan läsa mitt namn. Men de sitter ändå där hela dagen och hejar. Förklara det då, Herr Besserschmitt.

-           

Och på tal om det. Hur orkar funktionärerna. Jag springer ju där bara max fyra timmar hoppas jag. Men de bästa i tävlingen var ju där redan för mer än en och en halv timme sen och tills målet stänger så går många timmar till. De har ju inte ens keps som solskydd. De kommer vara helt slut imorgon.

-          Det är inte ditt problem! De har kanske avbytare, eller fika eller vad vet jag.

-          Jag tänker i alla fall tacka dem vid nästa vätskestation. utan dem skulle jag aldrig komma i mål. Du är ju så himla fokuserad på dina sekunder hit eller dit. Vad spelar det för roll i slutet.

-          Det är ju jag som får svarte Petter för för lite mental styrka och för dålig sluttid. Nu gör vi klart det här. Du får heja på de som du känner igen. (Det är ju ändå inte så många längre han känner igen, löptempo har ju gått ner med 15 sekunder, nu börjar det väl snart).

-          Det är jobbigt nu!

-          Jobbigt? Kolla runt omkring dig. Du är i varv tre. Det finns många som ligger ett eller två varv efter och inte håller ditt tempo. Ryck upp dig nu.

-          Vid nästa vätskekontroll tänker jag stanna lite.

-          Då kommer du att tappa tid. Fort!

-          Jag struntar i det. Jag är trött. Jag vill sova.

-          Spring hem nu så får du sova hur mycket du vill.

-           

Kilometer 32,7 vätskekontroll.

-          Jaha, nu händer det i alla fall. Där går du.

-          Va?? Är det sant? Men, jag vill inte gå. Men jag orkar inte längre.

-          Du är bara för mesig. Du vet att bara man springer så är man alltid snabbare än de som går.

-          Ok då. Jag har gått 100m det får räcka. Känns bättre igen.

-          Bravo. Så ska det se ut. Du är ju mycket starkare än alla andra runtomkring dig. Du har redan tagit flera som också ha ett rött armband, på väg ut hit. Du kan väl klara några till?

Egentligen är det ingen match. De springer inte speciellt fort, en del av dem i alla fall. 5:40 tempo känns ju plötsligt nästan snabbt. Allt är relativt. Här ett rött armband till. Och han går. Men det är väl de där skorna som jag såg i början av löpningen.

 

-          Yepp, det är det. Vad sa jag? Sista varvet.

-          Ju, men det är jobbigt. Men lite kul alltså, -nästan. Nu, är det ju inte ens så långt som ut och in på lilla träningssträckan, 4 km.

 

”Två vatten, sportdryck, Cola, Syrgas, Säng”. Bonk! Kan man inte bara få en säng.

(Nu går han igen, han lovade ju att han inte skulle gå en meter. Han gick ju redan 100m och nu går han igen.)

-          Kom igen nu. Spring lite lätt medan du tar din sportdryck. En vätskekontroll till, sen är du hemma.

-          Ett kungarike för en säng.

-          Här finns ingen säng. Spring på nu då. In i skogen, under vägen, höger, vänster, rak, höger, rak vänster, vätskekontroll, kom igen.

 

 

-          Hähä, jag tog två armband till. Och ett till.

-          Ser du. Du kan ju.

 

Två vatten, sportdryck.

- Det där var bra gjort. Du sprang ju nästan igenom. Kom igen nu, rakt, under vägen. Sen kommer den där fina skuggiga parkvägen, ingen motvind.

- I feel I can fly.

- Kör på, lätta steg, du vet ju exakt var 13 km markeringen är, sen är det bara 1,2 km in i mål.

- Excuse me! 13 km? Jag har sprungit snart 41 km, du har fel.

- Här uppe räknar vi varv och små enheter. Vi vill inte överanstränga dig med stora tal. Små bitar, en i taget. Strax är du hemma. Håll steget snyggt, räta upp dig.

 

Faktiskt kul nu. Vill bli lite rörd som varje år när jag ser Domkyrkan med målet nära. Men blir bara lite, lite rörd. Mer upprymd. Om jag trycker till lite lite så blir det kanske …

- Spring på. Och ta bort de där svamparna, det ser inte bra ut på målfoto. Högersväng, sista kurvan, akta cyklisterna de kan vara trötta, inget dumt nu på slutet.

 

14 km äh 42 km skylten.

– Den står fel. Jag är helt säker.

–        Spring, öka. Det är ju bara 200m kvar. Du fixar ju målgång innan minuten hoppar vidare.

–         

–        Yes, yes, yes. Där satt det. Det gick. Det gick igen.

 

Det var egentligen inte så svårt. Men nu måste jag ha lite dricka. Bra att min älskling påminner mig om varmkorv. Det där blir gott. Vilken tur att jag har någon som tänker för mig. Det blir ju tillräckligt knasigt under ett lopp alldeles själv.

 

(Självklart tänker man tusen och en sak till under ett sådant långt lopp. Vissa tanker vill och kan jag inte skriva här. Skulle jag vara författare så skulle jag kunna beskriva just den där inre monologen mycket bättre. Jag tror alla har den med sig på ett eller annat sätt. Detta är ett försök och kanske hjälpa några att våga sig in i långdistanstävlande, andra som är nya får några tankar och idéer till förbättring eller inspiration.)

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

Arkiv

Senaste inläggen

Det finns ingen nyhetskälla. Arkivet kommer att visa nyheter när du ställt in en blogg.

Länkar

Senaste kommentarer

Senaste nyheter

-

Arkiv

Länkar

Etiketter

2011

(Det har gått några år sedan jag skrev denna text - 2011 - man tankegånger och funderingar under ett lopp är rätt lika även under senare tid, även nu när Kalmar Triathlon blivit en eminent bra IRONMAN-tävling med flera än 2500 deltagar)

Det har gått mer än ett dygn sedan jag än en gång  kommit i mål i en Kalmar Triathlon. Men för mig är det en Ironman, WC(T) hit eller dit. För mig kvittar det faktiskt om det blir en IM-status eller inte. I september vet vi mera. Jag har nu kört denna tävling för 10:e gången och många jag träffar som inte känner mig så väl tycker ju, - hur orkar man, är det inte helt galet etc. Men om jag tänker efter lite själv så känns det inte så märkvärdigt, det speciella ligger i detaljer. Och de vill jag berätta om.

Vad tänker man egentligen under en hel arbetsdag och 2,5 timmar övertid när man kör en långdistanstriathlon?

De som känner mig vet att jag är en prylnisse. Visst, jag gillar tekniska prylar starkt, men det är för mig också en metod att hantera nervositeten innan en tävling. Tro det eller inte så har jag ändå en tanke att mindre kunde vara bättre. Ändå hade jag 3 datorer, 3 sensorer, och andra manicker med mig.

I förberedelse ingår så klart att man har en tydlig plan. Ingen vettig människa kör ut på E4 och säger: Jaha, få se var vi hamnar idag. Ändå har jag sett den attityden under loppet då och då. Kommer till det senare. En tävling påverkas så klart av banan, men känner man den så väl som jag, - hur snabbt kan du peka på kartan var km 31,5 på löpbanan ligger?- så är det vädret jag tänker en del på. Hur varmt, blåsigt och soligt blir det? Även om åskådarna säkert tyckte att det var en fantastisk dag, så hade lite regn och 17 grader (där det knappt blåser) varit bättre för oss ”sportmasochister”. Men så blev det inte, och det kunde man gissa sig till, även om SMHI etc. var lite tröga. I Kalmar blåser det, ofta nord eller syd, punkt, (hoppas de tänker på det när det blir funderingar till  nästa års cykling på Ölandsbron, det kan blir tv-spektakulära vurpor).

Varmt, vind, där  måste jag kyla ner mig, inte enbart dricka. För mycket drickande är inte bra för kroppen heller (mineralsammansättningen, magen, you name it). Ok, då kör vi med sporadisk vattendusch under cyklingen, alltså alltid en vattenflaska i samma ställ. Inte roligt att duscha sig med Cola. På löpningen kan man ta svampar med sig (arrangörer nämnde inget alltså har de inga). Simningen: Två provsimningar även längst ute vid vändbojen visade att det skulle bli behagliga temperaturer, - om inte sista dagen skulle komma med galen vind. Men en titt på väderkartan dagen innan gav i alla fall mig klara besked. Det kommer att bli en fin resa i rätt lugna vatten, om man tänker bort de 700 neoprensprattel som skulle vara där.

700 deltagare är mer än 10 ggr så många än när vi kände oss som rockartister 1994 med egen kult-t-shirt och pre-race-meeting på Kalmar Stadshotell. Det kräver en annan förberedelse för att undvika att hamna i långa köer. Vad kommer alla andra  att göra, då gör jag inte så. Jag vet när jag garanterat hamnar i längsta kön på ICA. Det går att tänker efter, före.

Simning då: Min paradgren, NOT. Nu för tiden kallar jag det för snabb-bad så att alla fattar att det är mer en utdragen nedblötning. Enkel understatement, jag är ju triatlet och en triatlet simmar också, men så lite simträning som jag har varje år är ju nästan pinsamt. Men det kändes bra vid insimning, och sen finns ju ”fiskbensjakten”. Jag kallar den så. Första 200-400m efter starten har gått ser man till att man håller sig undan från stimmet så mycket det går, sen jagar man fötter, eller bättre sagt badmössor - bakom dem finns sprattlande ben. Så simning hade dagens högsta puls och var mer som 200hundringar med vilosim däremellan. Dessutom föreställer jag mig att de som sprattlar mest med benen gör vattnet något mindre tätt pga alla luftbubblor. Lägre densitet, lägre motstånd för mig, tack! Varvning, upp på land, tidkontroll, ser ok ut. Titt på klockan igen vid simmål: wow, jag ligger 3 minuter före min tidtabell. Även med ögonbindel hade jag hittat cykeln … nästan. Och jag som är ännu sämre i T1 än i simning, nu har jag tränat på det, färre prylar, skor på cykel, cykelhandskar vid styre. Det gick bra, titt på klockan, redan ute på cykeln vid det gamla växlingsområdet, när jag hade planerat att jag just skulle komma ur vattnet. Känns bra. Min plan för cykling fick jag ändra just pga vädret. Alla vet att energiförbrukningen ökar med hastigheten av cykeln. Men kommer motvind till blir det värre. Ok, jag kör på i början när det inte blåser så mycket, för sen kommer det  att bli tuffare. Pulströskeln får styra. Det blev mycket cockpit – hjärnan-interaktion. Senare blandade sig rumpan in i det hela.

 

Det är lätt hänt att hetsa upp sig när det kommer cykeltåg förbi. Nej, jag kör inte med folk som är blinda och inte kan skilja 3m från 10m. Dessutom, kör man in i ett bakhjul på en cyklist som kör om mig, då har man inte 10m avstånd. - Bättre att kolla sånt än nummerlappslarv med straffbox för segraren. Däremot blev jag inte så mycket omcyklad som jag är van vid. Kommer de snart? Jag simmade ju lite bättre. Nej, jag cyklar om andra. Inte så många Herr Cevelo, men Dr Cube och broder Focus. På mina nivåer tar man små skalper. Pyttesmå. Men tio, tjugo gånger pyttesmå ger åtminstone en ”Små”.

-          Lugnt, tänk på pulsen, det här är 18 mil, hur tänker du?

-          ”I feel good, dudadudadudadu”.

-          Jaha, nu ja, det är ju bara första varvet, det är ingen konst.

-          ”Äsch, vad du är tråkig”, kan man inte köra lite?

-          Du får köra så snabbt du vill sista varvet på maran.

-          ”Ok, men då få jag köra så snabbt jag vill?”

-          Deal!

 

Magen till huvudcentralen: Om de där tokarna där uppe fortsätter att hälla på det där förbaskade slörpet så ska de genast avlösa rumpan istället.

Centralen: Det där är inget slörp utan en efter vetenskaplig forskning sammanställd specialdryck.

Magen: Det struntar vi fullständigt i, om vi inte genast får enbart vatten så går vi i strejk och då är det snabbt finito med era konstiga påhitt en söndagförmiddag.

Centralen: Allright! Uppfattat. Vi fixar det.

 

Andra varvet.

-          Hoppsan, det blåste mera, men varifrån? Hur tänker en bilist?

-          Han tänker inte. Det är en instinktvarelse i en plåtburk som älskar att köra på cyklister.

-          Tänkte det, hur kan den annars först gör en infart till en-filig rondell till två filer och sen lämna typ 30 cm mot refugen.

-          Du överdriver. Det var nog minst 40cm, du touchade ju inte ens bilen med styret. Det var onödigt att skrika och trumma med näven på biltaket, vad tror du hon tänker nu om trikåtrampare?

Vätskekontroll.

–        Vatten, Sportdryck.
–        Nå, vad fick du med dig.
–        Vatten och Cola
–        Det var väl onödigt. Det är Vatten, Sportdryck, Cola, Vatten i vätskekontrollen. Kan du inte ta det lite lugnare där.

–        Men Cola är också gott. Macca kör på det också.
–        Heter du Macca.
–        Nej.
–        Alltså!

 
-          Var det motvind, eller medvind?
-          Nejdå det var motvind, det går ju snabbare hem nu, ser du väl.
-          Tänkte det, jag tappade ju ett par minuter på vägen ut.
-          It’s all in the plan, mate. Bara du inte saktar ner mera.
-​
Rena rama tour-de-france-känslan inne på varvning igen.

-          Juhu, fortfarande 8 min före planen.

-          Bra, då kan du spara lite till maran.

-          Tack, det blåser rätt bra nu, och det är inte så kul i motvind längre.

 

Kul den där lilla kullen ”Kalmars Berg Solar” musik, publik, då tänker jag inte så mycket på de idiotiska farthindren. Vem kom på det? Någon bilist det fungerar mot? Men våra flaskor flyger alla vägar. Inte mina. Nya, bättre flaskställ.

Hjärnan till överstyrcentralen: Det är väl kul, sista varvet, bara 95 km kvar. Överstyrcentralen till hjärnan: Kanske bra att kyla ner huvudet lite, varför köpte vi en så dyr hjälm. Hur har vi det med matte: 3 varv totalt 180 km, 2 varv gjort lika med minus 120 km, ca. 7 km gjort i varv 3 enligt cockpit, blir sådär 53 km kvar, eller hur?

-          Yes Sir, jag skojade bara.
-          Ok, det kollar vi: 12x 12?
-          144, easy.
-          12x13? 156, hehe,
-          14x14? Öhhh, äh … Got you!
-          196,
-          too late, vattendusch genast!
-          Yes captain.

 

-          45km kvar. Om jag cyklar dessa nu på 1:30h så ligger jag före fjolårets cykeltid.

-          Nu, skojar du verkligen. 45km på 1:30. Vad är det för snitt?

-          30.

-          Och hur snabbt cyklar du just nu? 34.

-          Som betyder?

-          Ju men det är långt ut till vändpunkten. Och tänk om det kommer en jättesvacka.

-          Lägg av nu, fokusera på tramptaget, och sen är det medvind hem, var glad för det. Tänk på de stackare som du just passerade som inte ens har kört hälften.

-          Ok, ok.

 

Cykel-in: elva minuter före plan. Ojdå, lite för snabbt på cykling ändå. Om det inte straffar sig på löpningen. Konstigt, först är man ute i flera timmar - sekunder känns plötsligt som evigheter i växlingsområdet. Varför ramlar nu den där gelpåsen ur survival-kit på vägen ut, tre sekunder borta, typiskt, känns som minuter som bara rinner iväg. Rätt stapplig på vägen ut. Äsch, det är alltid så, bara komma in i loppet med ”babysteps”. Lite svalkande med svampar och ut.

 

-          Hoppsan. 4:35-tempo, lite hybris, va, eller satsar du på 3:15 på maran?

-          Öh, nej, 3:40 skulle vara rätt ok, då har jag personbästa i sluttid.

-          Varför springer du då så snabbt, vill du gå från andra varvet?

-          Alla andra springer ju ännu snabbare, jag blir ju omsprungen hela tiden, tio, femton stycken har ju redan passerat.

-          Antingen är de så bra att de klarar en sluttid på nära 10 timmar och då ska du verkligen inte försöka att hänga på, eller det blir vandring senare. Du ska sänka tempot, nu, på en gång! Till 5:00 – 5:10!

-          Jag ska försöka, men det känns ju bra ju.

-          Och vad sa vi om sista varvet?

-          Ok. Jag låter dem springa, jag tar dem när de går på sista varvet, det blir intressant.

Vad konstigt hur många som hejar på mig. Jag ser inte vem det är? Hur vet de vad jag heter? Hur folk kan vara så intresserade av den här machotävlingen, sitter hela dagen vid vägkanten och tittar på stapplande gestalter som kryper fram i ett tempo som jag skulle skämmas för om jag skulle värma upp i, så långsamt är det. Och de menar verkligen mig? Verkligen konstigt. Och en förflyttar sig tom på cykel till en annan plats och hejar både på väg ut och sen på vägen in igen. Nej, jag vet inte vem det är. Måste nästan fråga vad han heter.

-          Hur har vi det med logiken? Har du en nummerlapp?

-          Yes Sir!

-          Vad står det på den?

-          Mitt startnummer.

-          Och vad mer?

-          Mitt namn.

-          Fattar du nu?

-          Ok, ok, ja de kan läsa mitt namn. Men de sitter ändå där hela dagen och hejar. Förklara det då, Herr Besserschmitt.

-           

Och på tal om det. Hur orkar funktionärerna. Jag springer ju där bara max fyra timmar hoppas jag. Men de bästa i tävlingen var ju där redan för mer än en och en halv timme sen och tills målet stänger så går många timmar till. De har ju inte ens keps som solskydd. De kommer vara helt slut imorgon.

-          Det är inte ditt problem! De har kanske avbytare, eller fika eller vad vet jag.

-          Jag tänker i alla fall tacka dem vid nästa vätskestation. utan dem skulle jag aldrig komma i mål. Du är ju så himla fokuserad på dina sekunder hit eller dit. Vad spelar det för roll i slutet.

-          Det är ju jag som får svarte Petter för för lite mental styrka och för dålig sluttid. Nu gör vi klart det här. Du får heja på de som du känner igen. (Det är ju ändå inte så många längre han känner igen, löptempo har ju gått ner med 15 sekunder, nu börjar det väl snart).

-          Det är jobbigt nu!

-          Jobbigt? Kolla runt omkring dig. Du är i varv tre. Det finns många som ligger ett eller två varv efter och inte håller ditt tempo. Ryck upp dig nu.

-          Vid nästa vätskekontroll tänker jag stanna lite.

-          Då kommer du att tappa tid. Fort!

-          Jag struntar i det. Jag är trött. Jag vill sova.

-          Spring hem nu så får du sova hur mycket du vill.

-           

Kilometer 32,7 vätskekontroll.

-          Jaha, nu händer det i alla fall. Där går du.

-          Va?? Är det sant? Men, jag vill inte gå. Men jag orkar inte längre.

-          Du är bara för mesig. Du vet att bara man springer så är man alltid snabbare än de som går.

-          Ok då. Jag har gått 100m det får räcka. Känns bättre igen.

-          Bravo. Så ska det se ut. Du är ju mycket starkare än alla andra runtomkring dig. Du har redan tagit flera som också ha ett rött armband, på väg ut hit. Du kan väl klara några till?

Egentligen är det ingen match. De springer inte speciellt fort, en del av dem i alla fall. 5:40 tempo känns ju plötsligt nästan snabbt. Allt är relativt. Här ett rött armband till. Och han går. Men det är väl de där skorna som jag såg i början av löpningen.

 

-          Yepp, det är det. Vad sa jag? Sista varvet.

-          Ju, men det är jobbigt. Men lite kul alltså, -nästan. Nu, är det ju inte ens så långt som ut och in på lilla träningssträckan, 4 km.

 

”Två vatten, sportdryck, Cola, Syrgas, Säng”. Bonk! Kan man inte bara få en säng.

(Nu går han igen, han lovade ju att han inte skulle gå en meter. Han gick ju redan 100m och nu går han igen.)

-          Kom igen nu. Spring lite lätt medan du tar din sportdryck. En vätskekontroll till, sen är du hemma.

-          Ett kungarike för en säng.

-          Här finns ingen säng. Spring på nu då. In i skogen, under vägen, höger, vänster, rak, höger, rak vänster, vätskekontroll, kom igen.

 

 

-          Hähä, jag tog två armband till. Och ett till.

-          Ser du. Du kan ju.

 

Två vatten, sportdryck.

- Det där var bra gjort. Du sprang ju nästan igenom. Kom igen nu, rakt, under vägen. Sen kommer den där fina skuggiga parkvägen, ingen motvind.

- I feel I can fly.

- Kör på, lätta steg, du vet ju exakt var 13 km markeringen är, sen är det bara 1,2 km in i mål.

- Excuse me! 13 km? Jag har sprungit snart 41 km, du har fel.

- Här uppe räknar vi varv och små enheter. Vi vill inte överanstränga dig med stora tal. Små bitar, en i taget. Strax är du hemma. Håll steget snyggt, räta upp dig.

 

Faktiskt kul nu. Vill bli lite rörd som varje år när jag ser Domkyrkan med målet nära. Men blir bara lite, lite rörd. Mer upprymd. Om jag trycker till lite lite så blir det kanske …

- Spring på. Och ta bort de där svamparna, det ser inte bra ut på målfoto. Högersväng, sista kurvan, akta cyklisterna de kan vara trötta, inget dumt nu på slutet.

 

14 km äh 42 km skylten.

– Den står fel. Jag är helt säker.

–        Spring, öka. Det är ju bara 200m kvar. Du fixar ju målgång innan minuten hoppar vidare.

–         

–        Yes, yes, yes. Där satt det. Det gick. Det gick igen.

 

Det var egentligen inte så svårt. Men nu måste jag ha lite dricka. Bra att min älskling påminner mig om varmkorv. Det där blir gott. Vilken tur att jag har någon som tänker för mig. Det blir ju tillräckligt knasigt under ett lopp alldeles själv.

 

(Självklart tänker man tusen och en sak till under ett sådant långt lopp. Vissa tanker vill och kan jag inte skriva här. Skulle jag vara författare så skulle jag kunna beskriva just den där inre monologen mycket bättre. Jag tror alla har den med sig på ett eller annat sätt. Detta är ett försök och kanske hjälpa några att våga sig in i långdistanstävlande, andra som är nya får några tankar och idéer till förbättring eller inspiration.)

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter