Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.

Den här texten är tillägnad kvinnor! Alla kvinnor som har drömmar!

Sedan ett tag pyr en fråga i mig . Vad skulle hända om …?
Det är den mest uppkommande fråga som jag får när blir kontaktad angående coaching.
Vad händer om jag inte kan simma och kommer sist till cykeln? Vad händer om jag inte orkar alls och måste ge upp? Vad händer om jag blir kissnödig under cyklingen? Vad händer om jag får ångestattack och andnöd under simningen? Vad händer om jag inte alls kan springa så snabbt som jag sprang tidigare? Vad kommer folk tänka?
Vad kommer folk att tänka? Ja, vad kommer folk att tänka? Denna oro leder sedan ofta till att man inte vågar. Inte börjar sin resa till sin dröm, stannar där det är säkert och tryggt.

Ett sunt mått av självtvivel är absolut ok. Det hindrar oss från att få hybris. Att utsätta oss för kanske bestående kroppsliga skador.
Men jag tycker gränsen går när dessa självtvivel hindrar dig från att sträva efter dina drömmar. När det hindrar dig från hur du vill leva, så som du vill ha ditt liv. Innerst inne.

”Men vad kommer folk att tycka då om jag misslyckas?”  Jag kan berätta en sak för dig: Det kommer alltid att finnas folk som tycker att du är bra eller dålig vad du än gör. Ska det vara referensen om du följer din dröm eller inte? Att satsa på att springa en mil, ett maraton, en IRONMAN? Någon annan bör ju bara få ha möjlighet att stötta dig. Aldrig för ifrågasätta och trycka ner det DU vill.

Men hur kommer du då framåt? När jag får dessa frågor svarar jag alltid med en fråga tillbaka: Vad är det värsta som kan hända om du gör det och misslyckas? Skriv gärna ner vad som kan hända. Allt. Så exakt du bara kan.
Intressant är. Den listan blir till en början rätt lång och jag kan berätta att under mer än 30 år av uthållighetsträning och mer än 20 år som coach har jag hört mycket men blir nästan varje gång överraskad på nytt.

Men sen när vi går igenom så är det värsta inte alls så värst. Och nästan allt kan på något sätt åtgärdas eller förberedas till. Beroende på vem jag har att göra med använder jag sen olika metoder för att gå genom dessa ”värsta saker”. I nästan alla fall så går vi från mötet med ett: Nu kör vi.
Ibland bestämmer vi att först åtgärda något innan vi går på målet, på drömmen. Men aldrig har jag upplevt att vi sa: Hejdå, det blir nog inget. Bäst att inte satsa. Det hade ju varit för tokigt och vad hade alla andra sagt.

Så stå på dig. Formulera din dröm. Dröm så riktigt ordentligt och gör sen  en plan. Kanske med din partner, en vän, kanske med en coach. Men gör din plan! Gör den nu! Hur kommer det att kännas när du har lyckats? Lycka till!

PS: Och .. Du som är man och av ren protest har läst så långt och undrar varför texten enbart var avsedd för kvinnor? Du har samma tankar, ju.
För  det var helt enkelt ett behov att äntligen uttrycka det. Jag har ingen särskild uppfattning om människor enbart pga hens kön, det är dock viktigt att konstatera att i vårt samhälle är det fortfarande så att kvinnor bör våga lite mera vara lite mindre rädda och lita lite mer på sin magkänsla och män bör vara lite mer ödmjuka och lite mindre ’vet bäst’.

Jul och Nyår är över och nyårslöften avlagda och de första redan bruten igen. Men sakteligen fylls gymmen av människor driven av nya planer, av drömmar om ett bättre liv med mera tid, bättre hälsa och sunda vanor. Vad ligger då närmare till hands att köpa sig ett träningsschema så att man verkligen kommer igång med sin träning. Ofta kan man t.o.m. välja vad man vill ha för sluttid på Stockholm Marathon, Vättern Rundan eller IRONMAN. Man betala sin avgift, ladda ner och kör.

Och redan där börjar det blir intressant. Är ditt liv verkligen så fyrkantig enkelt? Du bara följa 11-timmars IRONMAN planen och vips springer du ett halvt år senare som hjälte över mållinjen. Handen på hjärtat, hur ofta har du inte hört från kompisar att ”nej, nu blev jag skadad igen, det blir ingen tävling”, ”fick ju inte ihop den träning som behövdes, så det var ingen idé att fortsätta satsa”, ”jag insåg att jag saknar barnen för mycket när jag bara skulle träna hela tiden”.

Nej, det är uppenbart att var och en av oss har ett ganska individuellt liv med sina ganska speciella utmaningar. Dessutom har var och en sina rätt speciella förutsättningar. Självklart kan jag som coach sen ett visst mönster hos mina adepter, - t.ex. finns väldigt få 35 till 40-åringar och äldre som inte har en skadehistorik. Har du någonsin sett en träningsplan som du ”enkelt laddar ner” som tar hänsyn till detta? Är det inte mer rimligt att först ställa sig frågan: Vad har jag för mål och varför? Ja, vi tar det en gång till: Vad har du för mål och varför? Har du tänkt på en sak att mål är först ofta rätt fyrkantiga: 12-timmar, 3:30h, 50min, ja du vet. Väldigt sällan hör jag direkt: Jag vill klara 11:36 vid tävlingen i Österrike. Du är medveten att en Ironman i Kalmar är klart lättare och med samma insats kommer klart kortare tid än om du skulle ställa upp på Lanzarote. Och ändå: ”sub 11h”.

​Det kan var värt att tänka också lite, varför? När du är klart med det: Är det verkligen beredd att satsa den insats som krävs? Där är vi alla rätt lika. Varje nyårsnatt kommer ju det. ”Nästa år, då ska det smälla. Jag kan lätt träna 30%, 50% mer, ja kanske t.o.m. det dubbla. Det ska gå”. Dessutom står det kanske så i planen. Om du verkligen vill springa en maraton på 3:30 så ska du ju träna mycket. Ut och spring. – Eller? Du lämnar dina barn på halvårsdagis, din man är ju rätt självständig (ibland ;) ) och på jobbet finns en flexbank med 200h ihopsamlad övertid. Vad är problemet. Hejsan, svejsan, inga problem, nu kör vi. Full fart. I tre veckor. F-n det håller ju inte. Mina barn ringer och tycker du är en dålig mamma, mannen håller på att ”hitta nytt”. Då är det bara att ladda ner en ny plan, eller? Nja, det löser väl ändå inte din situation i grunden. Mikael Mattsson, professor på GIH och Stanford University bruka säga: Vi kan bli rätt bra på två saker av tre, sen blir det svårt. Jobb och träning funkar, Jobb och familj funkar, familj och träning funkar bara jobbet stör. Ja du vet. Än då tror jag att med en viss planering, insikt och framför allt flexibilitet och möjlighet till anpassning av din träning så går det faktiskt.

Ska alltså nu alla ha en individuell triathloncoach? Nej, du behöver varken coach eller en standardträningsplan för att klara en triathlon, ja tom en IRONMAN om du tränar regelbundet och ger dig tid och har en rimlig portion med disciplin. Hur sannolikt är det egentligen att denna standardträningsplan egentligen passa dig? Vet den att du inte ens kan göra 20 st enbensknäböj utan att du ramlar omkul? Vet den att trots att du springer lätt under 45 minuter på milen aldrig ens varit i närheten att springa maraton under 3:30h trots att alla fina tabeller och appar visar det att det är en baggis? Jag vill nästan säga att det mer avancerad mobilappen och programmet ser ut desto mindre anpassat till just dig är den. Helt enkelt då den ofta i första hand utgår från säljarens perspektiv. Hur ser den där fyrkantiga kunden ut? Vilka sluttider önskas? Hur kan den uppnås mest sannolikt? I regel är det många och ännu flera timmar träning. Klarar kroppen, familjen eller kraven på jobbet eller drömmar om livet av allihopa? Sällan. Och om du har ambition och mål på alla områden så kan det vara bra att ha ett bollplank, en coach. Som du kan prata med, som du kan få feedback och råd. Med standardiserade träningsplaner är det nog ofta som med en nyårsraket: Stort wow, en knall och poff, - en sprucken dröm. Sköt om dig och ha en fortsatt bra träningsvecka.