Och om jag hade bara nio månader kvar ...

Det finns många händelser i ens liv som kan förändra den för all framtid. Ofta vet vi inte alls när dessa ibland mycket jobbiga ibland väldigt glädjefyllda händelser inträffar.  Och det är väl bra så.
Samtidigt är det en intressant tanke hur vi skulle agera om vi visste att något skulle inträffa om nio månader så att vi inte längre kunde leva det livet som vi just nu lever. Allt detta som vi just nu tar för givet. Lätt att gnälla över när det inte är exakt som vi har tänkt oss. På jobbet. Med våra nära och kära. Med vår fritid. Med träningen.
Just med träningen är det ju speciellt. Som coach blir jag direkt eller indirekt väldigt ofta konfronterad med just den där frustrationen och insikten att saker och ting inte alltid blir som man har tänkt sig. Utvecklingen går inte rakt uppåt trots att man tränar exakt som coachen har sagt, - eller just för man inte riktig gjort det. Resultat uteblir. I alla fall är man bara 15 minuter snabbare än i fjol. Trodde ju att man skulle bli minst 35 minuter snabbare.
Ännu värre är farhågan eller rent av ångesten att man skulle göra bort sig vid den stora tävlingen. Att man inte ens skulle komma i mål innan målrakan är nersläckt och alla har gått hem. Det är förvisso en hemsk tanke, men bara om man har tänkt sig en tid som låg en halv arbetsdag tidigare, för 99% av svenska befolkningen skulle just denna bedrift fortfarande vara ”helt makalös”.
Och just där kom in frågan om perspektivet. Hur ser du på det du gör just nu? Vilka förväntningar har du satt till din kommande tävling. För förväntningar har nog alla som tävlar. Det är ofrånkomligt. Har du positiva känslor när du tänker på tävlingen? Eller ångest? Blir stressad? Varför? Vill du infria något mycket mer som andra förväntar sig av dig än det som du egentligen vill? Blir en seger till och med i en OS-simfinal nästan till en lättnad som för Sarah Sjöström. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag (igen) presterar så dåligt som förra gången. Tänk om jag tom måste bryta loppet.
Jag vill föreslå att byta perspektiv. Hur fantastiskt är det inte att kunna röra på sig. I öppet vatten, på cykeln eller löpandes, på skidor eller skridskor. Enbart att känna hur hjärtat bultar, kroppen reagerar på bråkdelar av sekunder när man vill öka tempot eller när cykeln bara svarar, benen pinnar på som en extremt stark ångmaskin och suset runt hjälmen blir nästan magiskt.
Alla som tränar och tävlar känner igen dessa känslor och då spelar det ingen roll om man simmar som Phelps eller mer som en gemytlig säl på rygg. Tänk lite extra på det vid dina kommande, nu mycket lättare träningspass: Så himla kul det är att röra på sig, att träna att känna att man lever. Skicka en liten tacksamhetens tanke för det! För vem vet, om nio månader kanske du inte kan göra det längre som nu.  
(som lite inspiration ett film från en av mina senaste träningspass: https://www.youtube.com/watch?v=-3j262jcsgY